Jamaica Kincaid
Översättning Madeleine Reinholdsson
Bokförlaget Tranan
9789186307185
I ett försök att samla tankarna inför nedtecknandet av desamma betraktar jag omslaget till bokförlaget Tranans svenska utgåva av Jamaica Kincaids roman Annie John. Jag tänker att denna omslagsbild säger mycket om Annie John handlar om.
Bildens botaniska tema, det djungelska bladverket, kan tolkas i det oändliga, inte bara som en symbol för det växande, för utveckling, utan också som någonting förvirrande, svårgenomträngligt, klaustrofobiskt. Övergångarna mellan de olika färgerna i bladverket slår mig, de skarpa konturerna, tydligheten, skuggorna, det diffusa, och ändå - ljuspunkter. Barnet Annie John, den brutala övergången mellan ljus och mörker som illustrationens svar på brutaliteten i de ord som gör att Annies paradis går förlorat, hur hon kastas ut ur en romantiserad och oskuldsfull barndom in i en adolescens som är kallare, råare, eller som en spegling av motsättningen mellan barnets kvasipatologiska bindning till Modern och hennes eget fria och självständiga, vuxna jag. Skuggorna på bladen, dessas övergång i ljusare färgtoner, har sin parallell i Annies sökande efter en kvinnlig gemenskap som ersätter den till Modern, relationer som är mer jämlika, uppbyggda mer på ömsesidig beundran inför den andras individuella uttryck än på underkastad dyrkan, även om ett visst mått av hierarkisk ordning självfallet gör sig gällande, men utan att vara fullt så statisk som i mor-dotterrelationen. Bladsilhuetterna i förgrunden som skvallrar om någonting som ännu inte riktigt tagit form, om någonting som komma skall, vars framtida skuggningar är okända och därför låter bladen hänga där obefläckade, som tabulae rasae, fulla av möjligheter för Annie.
Den ljusa kanten inne i lövverket, silverranden, är intressant där den ligger i gränsen mellan mörker och skugga, Jag vill i egenskap av texttolkare tillskriva Annies Mor den silverranden, vill att de nsymboliserar en godare avsikt bakom orden Du kan inte gå omkring och se ut som en liten kopia av mig resten av ditt liv (40), en omtanke som vill Annies självständighet, som förstår vikten av en kapad navelsträng, av att hon och Annie upphör att figurera som original och kopia, kropp och skugga i världen, att Dottern får träd ut ur Moderns skyddande bladverk, ut i ett eget ljus. Boken i sig ger alls inga vinkar om att det är på detta vis det förhåller sig, . Berättaren i Annie John är ingen annan än Annie John själv, som minns sin barndoms stora trauma, ergo brytningen med Modern, och vad som följde på denna. Hon ägnar sig inte åt analys, försöker inte utreda orsak och verkan, utan tycks blott vilja berätta fram sin befrielse på nytt och gör det på ett alldeles eminent vis och avslutar med den mest talande av bilder:
Mitt i omslagets mörkeromgärdade grönska - rundade ord, egennamn: Annie John som en snirklig, naivistisk stjärnbild mot de svarta lakunerna mellan grenarna. Förankrat bland löven ett diskret, men ändå uppmärksamhetspockande Jamaica Kincaid, ljust mot det mörkgröna. Hjärnans litteraturteoretiska spinnerier går på högvarv och jag kommer att betrakta omslaget som en kommentar till romanen Annie Johns förhållande till sin författare på ett mer övergripande plan. Detta att en författare släpper taget om frukten (hepp!) av sina ansträngningar, texten som frigörs från sitt ursprung, blir allmängods, tillgänglig för vem som helst att plocka upp och avnjuta, tolka fritt. Jag tänker på Läsarens Födelse, Författarens Död och Texten som en självständig och dynamisk enhet som skrivs om i varje läsakt.
Bildens botaniska tema, det djungelska bladverket, kan tolkas i det oändliga, inte bara som en symbol för det växande, för utveckling, utan också som någonting förvirrande, svårgenomträngligt, klaustrofobiskt. Övergångarna mellan de olika färgerna i bladverket slår mig, de skarpa konturerna, tydligheten, skuggorna, det diffusa, och ändå - ljuspunkter. Barnet Annie John, den brutala övergången mellan ljus och mörker som illustrationens svar på brutaliteten i de ord som gör att Annies paradis går förlorat, hur hon kastas ut ur en romantiserad och oskuldsfull barndom in i en adolescens som är kallare, råare, eller som en spegling av motsättningen mellan barnets kvasipatologiska bindning till Modern och hennes eget fria och självständiga, vuxna jag. Skuggorna på bladen, dessas övergång i ljusare färgtoner, har sin parallell i Annies sökande efter en kvinnlig gemenskap som ersätter den till Modern, relationer som är mer jämlika, uppbyggda mer på ömsesidig beundran inför den andras individuella uttryck än på underkastad dyrkan, även om ett visst mått av hierarkisk ordning självfallet gör sig gällande, men utan att vara fullt så statisk som i mor-dotterrelationen. Bladsilhuetterna i förgrunden som skvallrar om någonting som ännu inte riktigt tagit form, om någonting som komma skall, vars framtida skuggningar är okända och därför låter bladen hänga där obefläckade, som tabulae rasae, fulla av möjligheter för Annie.
Den ljusa kanten inne i lövverket, silverranden, är intressant där den ligger i gränsen mellan mörker och skugga, Jag vill i egenskap av texttolkare tillskriva Annies Mor den silverranden, vill att de nsymboliserar en godare avsikt bakom orden Du kan inte gå omkring och se ut som en liten kopia av mig resten av ditt liv (40), en omtanke som vill Annies självständighet, som förstår vikten av en kapad navelsträng, av att hon och Annie upphör att figurera som original och kopia, kropp och skugga i världen, att Dottern får träd ut ur Moderns skyddande bladverk, ut i ett eget ljus. Boken i sig ger alls inga vinkar om att det är på detta vis det förhåller sig, . Berättaren i Annie John är ingen annan än Annie John själv, som minns sin barndoms stora trauma, ergo brytningen med Modern, och vad som följde på denna. Hon ägnar sig inte åt analys, försöker inte utreda orsak och verkan, utan tycks blott vilja berätta fram sin befrielse på nytt och gör det på ett alldeles eminent vis och avslutar med den mest talande av bilder:
Jag återvände till min hytt och lade mig i min koj. Allting skälvde som av inre kraft. Jag kunde höra de små vågornas kluckande mot fartyget. Det åstadkom ett oväntat porlande som om ett kärl fyllt med vätska placerats längs fartygets sida och nu sakta höll på att tömmas. (155)
Mitt i omslagets mörkeromgärdade grönska - rundade ord, egennamn: Annie John som en snirklig, naivistisk stjärnbild mot de svarta lakunerna mellan grenarna. Förankrat bland löven ett diskret, men ändå uppmärksamhetspockande Jamaica Kincaid, ljust mot det mörkgröna. Hjärnans litteraturteoretiska spinnerier går på högvarv och jag kommer att betrakta omslaget som en kommentar till romanen Annie Johns förhållande till sin författare på ett mer övergripande plan. Detta att en författare släpper taget om frukten (hepp!) av sina ansträngningar, texten som frigörs från sitt ursprung, blir allmängods, tillgänglig för vem som helst att plocka upp och avnjuta, tolka fritt. Jag tänker på Läsarens Födelse, Författarens Död och Texten som en självständig och dynamisk enhet som skrivs om i varje läsakt.
En genomläsning av mina samlade tankar ger vid handen att min text är en djungel - förvirrande, svårgenomträngliga, klaustrofobiska. Jag frigör den från mig, gör den till allmängods, tillgänglig för vem som helst att plocka upp, avnjuta eller förkasta, tolka fritt. Blott en sak förmår och önskar jag vara tydlig med, en stråle ljus ska få slippa igenom mina funderingars snåriga bladverk: Annie John är en sant god bok som ger behövlig relevans åt genren relationsroman.
La Bibliofille
La Bibliofille
Det är tydligen My Hellsten som formgivit boken:
SvaraRaderahttp://myhellsten.se/
Hon gjorde också en ganska uppmärksammad fotutställning om fjällkor för något år sedan.
http://www.burnmagazine.org/?s=My+Hellsten
Kurt: visst är det My Hellsten som formgivit! Tyckte väl att det var någon viktig information jag inte fått med i texten!
SvaraRaderaTjusigt! Dina associationskrumbukter, teoretiska utkantsbesök och paratextiska cirkulationer är ett sant nöje att ta del av. Jag har hört gott om detta ditt bladverksbegynnande objekt och har den väntandes. Det får bli snart, förstår jag nu.
SvaraRaderaOn Word Arts: tjusig vet jag inte, men när hjärnan nekar alla andra ingångar får man vackert ta sig in där lucka finnes! Gott att Du kan finna nöje i röran i alla fall - hoppas att ni får en fin tid tillsammans, Du och Annie John!
SvaraRadera