Kall feber
Albert Bonniers Förlag
9789100123536
Det kändes ganska ofarligt att ta sig an Jerker Virdborg och hans senaste roman Kall feber, som ju denne författare är någon om vilket jag inte hört annat än gott. Med flit lät jag bli att läsa presentationstexten på baksidan och med flit har jag hållit mig undan var form av skrivelse om romanen för att verkligen bibehålla nyfikenheten på Virdborg, för att inte nedslås och tappa modet och lusten att läsa honom.
Låt mig säga såhär: det var lite farligt att läsa Kall feber, det var det, men! Om denna roman är representativ för Jerker Virdborgs verk i stort, för hans stil, kan jag förstå att han är uppskattad. Det finns ett driv i hans sätt att berätta och framställningen låter sig villigt omvandlas till inre bilder, utsuddar liksom gränserna mellan det som är läsakt och det som är åskådning, och man går upp i handlingen, vill veta hur det går, vill ta del också av upplösningen.
Tänk om Kall feber vore en film ändå. Det som i bokform blir alltför ytligt och liksom bara snuddas vid i förbifarten, som får en otillfredsställande verkan när det framställs i text, skulle funka bättre på duk (detta påstår jag utan att kunna förklara mig närmare, väl medveten om att denna min uppfattning beror på att jag är outsägligt mycket mer tolerant ifråga om underhållningsfilm än om underhållningslitteratur). Det är någonting i det innehållsliga upplägget som känns alltför tillrättalagt för att händelseförloppet ska kännas naturligt, händelser utan eget raison d'être tycks äga rum bara för att någonting annat ska äga rum, vilket inte är orimligt, men som inte blir snyggt när det sker på ett alltför flagrant sätt. Romangestalterna som troligtvis är tänka att ha dubbel stereotypsfunktion - i förstone framstå som Ond, men till sist visa sig vara God i ett slags klassiskt spänningslitterär "överraskning "och vice versa - blir aldrig mer än luddiga och intetsägande och fungerar varken som realistiska figurer eller som arketyper. Kontrasten mellan romanens miljö - det spejsiga och hemliga forskningskomplexet någonstans ute i obygdens hjärta - och de (i mina medicin forskningsoerfarna ögon) högst realistiskt trovärdiga projekt som pågår inom denna miljö, en huvudperson vid namn "Karin Ryd" och en farsot som i folkmun kallas "kall feber" (jodå, baklängesfeber, de insjuknades kroppstemperatur sjunker med flera grader) förbryllar mer än den skapar en plausibel bild av vad som pågår på de högre samhällsfunktionernas bakgårdar. Texten blir genremässigt svårdefinierbar - är detta science fiction eller fiktionsrealism? - liksom varken hackad eller malen, fadd, utan raffinemang. Trots att romanen är riktigt intrikat och spännande somliga stunder saknar den liksom.. spets och stuns?
Men som film, en spänningsrulle i sann svensk anda!, skulle nog Kall feber som sagt funka ypperligt, ty i filmens värld kan man krydda, fördjupa och förhöja med melodislingor och ljussättning och annat. Om någon gör ett filmmanus, filmatiserar Kall feber och kryddar, fördjupar och förhöjer med de medel som står filmkonsten till buds lovar jag att jag ska gå och se filmen redan när den går upp på bio, redan på premiärdagen om Ni så önskar. Det skulle vara riktigt intressant att se hur regissören, vem det än vara månde, skulle förvalta slutscenen. Den är som gjord för vita duken och besitter, såvitt jag i all min filmiska okunskap kan bedöma, en grym potential.
La Bibliofille
Låt mig säga såhär: det var lite farligt att läsa Kall feber, det var det, men! Om denna roman är representativ för Jerker Virdborgs verk i stort, för hans stil, kan jag förstå att han är uppskattad. Det finns ett driv i hans sätt att berätta och framställningen låter sig villigt omvandlas till inre bilder, utsuddar liksom gränserna mellan det som är läsakt och det som är åskådning, och man går upp i handlingen, vill veta hur det går, vill ta del också av upplösningen.
Tänk om Kall feber vore en film ändå. Det som i bokform blir alltför ytligt och liksom bara snuddas vid i förbifarten, som får en otillfredsställande verkan när det framställs i text, skulle funka bättre på duk (detta påstår jag utan att kunna förklara mig närmare, väl medveten om att denna min uppfattning beror på att jag är outsägligt mycket mer tolerant ifråga om underhållningsfilm än om underhållningslitteratur). Det är någonting i det innehållsliga upplägget som känns alltför tillrättalagt för att händelseförloppet ska kännas naturligt, händelser utan eget raison d'être tycks äga rum bara för att någonting annat ska äga rum, vilket inte är orimligt, men som inte blir snyggt när det sker på ett alltför flagrant sätt. Romangestalterna som troligtvis är tänka att ha dubbel stereotypsfunktion - i förstone framstå som Ond, men till sist visa sig vara God i ett slags klassiskt spänningslitterär "överraskning "och vice versa - blir aldrig mer än luddiga och intetsägande och fungerar varken som realistiska figurer eller som arketyper. Kontrasten mellan romanens miljö - det spejsiga och hemliga forskningskomplexet någonstans ute i obygdens hjärta - och de (i mina medicin forskningsoerfarna ögon) högst realistiskt trovärdiga projekt som pågår inom denna miljö, en huvudperson vid namn "Karin Ryd" och en farsot som i folkmun kallas "kall feber" (jodå, baklängesfeber, de insjuknades kroppstemperatur sjunker med flera grader) förbryllar mer än den skapar en plausibel bild av vad som pågår på de högre samhällsfunktionernas bakgårdar. Texten blir genremässigt svårdefinierbar - är detta science fiction eller fiktionsrealism? - liksom varken hackad eller malen, fadd, utan raffinemang. Trots att romanen är riktigt intrikat och spännande somliga stunder saknar den liksom.. spets och stuns?
Men som film, en spänningsrulle i sann svensk anda!, skulle nog Kall feber som sagt funka ypperligt, ty i filmens värld kan man krydda, fördjupa och förhöja med melodislingor och ljussättning och annat. Om någon gör ett filmmanus, filmatiserar Kall feber och kryddar, fördjupar och förhöjer med de medel som står filmkonsten till buds lovar jag att jag ska gå och se filmen redan när den går upp på bio, redan på premiärdagen om Ni så önskar. Det skulle vara riktigt intressant att se hur regissören, vem det än vara månde, skulle förvalta slutscenen. Den är som gjord för vita duken och besitter, såvitt jag i all min filmiska okunskap kan bedöma, en grym potential.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar