torsdag 12 augusti 2010

Vad jag kommer att tänka på när jag ser namnet Dekius Lack

Inte Dekius Lack
Dekius Lack. En snubbe à la Humphrey Bogart, sittandes framför ett gigantiskt skrivbord i ett mörkt träslag. Allt i rummet, ett slags kontor, ett bibliotek, är mörkt utanför den ljuskrets som bildas av skenet från skrivbordslampan (antingen med fot i guld och med skärm i grönt opalglas eller en klassisk justerbar lampa i stål, en sådan där man skruvar fast i skrivbordskanten) och själva ljuskretsen delas i två halvor av en rökpelare som stiger upp ur det askfat som står intill en stor skrivmaskin, på vars andra sida Dekius Lack behagat slänga upp sina blanka-skor-prydda fötter. Han sitter liksom längsmed skrivbordet, inte vid det, och i ena handen, den vars fingrar inte långsamt trummar mot skrivmaskinstangenterna, sveper i förströdda cirklar  runt ett whiskeyglas. På papperet har författaren med versaler nedtecknat den titel han valt åt sin roman - DE FATTIGAS PIANO - och nu sitter han där, iklädd mörk trenchcoat, med blicken riktad ut genom det regnvåta fönstret och funderar på hur han ska inleda sitt New York-opus, denna intrikata pusseldeckare bemängd med fagra damer i nöd och rött lyxfodral, storvuxna mafiosotyper och laddade revolvrar...

Detta är vad jag kommer att tänka på när jag ser namnet Dekius Lack.

La Bibliofille

4 kommentarer:

  1. Den överstrukna texten fick mig att tänka pâ Derrida. Vissa nyckelkoncept som inte pâ nâgot enkelt sätt kan uttryckas sprâkligt, utan bara nästan, representeras med termen överkryssad. Den mâste vara där av semantiska skäl, men man mâste ocksâ vara medveten om att den är missvisande.

    SvaraRadera
  2. Aha... Jag tog mig friheten att använda "överstruken" för att markera att mina föreställningar om Dekius Lack, det jag kommer att tänka på när jag ser det namnet, inte nödvändigtvis är med sanningen överensstämmande (vilken den nu kan vara).

    SvaraRadera