Glitterscenen
Albert Bonniers Förlag
9789100116033
När jag läser Glitterscenen, som jag tog mig an efter att ha förälskat mig hopplöst i Monika Fagerholm då jag såg henne i Sveriges Televisions Sommarpratarna, är det som om jag blickar in i ett ständigt natt-, höst- och vintermörker: oavsett om Texten berättar om dag, solljus, värme, vår, sommar, är det för mig alltid svart, kallt, rått och blött i Glitterscenen. Blir så för att stilistiken manar till det i växlande mellan de dominerande presens, också det historiska, och perfekt, uttryckandes det bestämt avslutande. Och invid lösryckta, grammatiskt ofullständiga meningar som får texten att mumla, stint stirrandes framför sig. Det är så jag ser Berättaren i Glitterscenen, som någon som sitter i ett stugkök, med händerna knäppta framför sig bland de torkade brödsmulorna på köksbordets rödvita vaxduk, orörlig, med blicken fästad på en punkt långt bort, fjärran fönstrets utsikt över landskapet. Så associativt är berättandet att det vore som stammar det från Någon som liksom tömmer sig på erfarelser och information, ur Någon vars sinne är lätt sargat, vridet, ohämmat, av skyddsliga skäl paradoxalt nog vinklat mot tillvarons mer ödesmättade och ohöljda, svarta sidor, som eggas av att ha fri lejd till Döden och Mörkret.
Tankarna går till Selma Lagerlöf, trots att likheterna med Monika Fagerholm och hennes Glitterscenen måhända alls inte särdeles stora, hos den senare finns inte den magiska realismen, snarare är den bakomliggande bild hon ger av människosjälen och -psyket närmast empiriskt fallstudieartad, symptomatisk för berättelsens bakgrundstrauman, och besitter inte den berättarröstens nyktra och uråldersvisa ton som är Selma Lagerlöfs signum, men effekten är densamma, den inverkan Texten har på sin åhörare; det trollbindande, uppslukande, insugande. Så finns det också mycket av ett äldre, mer traditionellt berättande i Glitterscenen: gåtfulla omkväden och repetitioner, mystiska ord, fraser, historier och inte minst teman som ständigt återkommer; platser med namn som Glitterscenen, Vinterträdgården, Kusinhuset; romangestalter som vid sidan av sina rätta namn också äger mer sägenomsusande benämningar - Dödens Ängel, Den Amerikanska Flickan [högst densamma som i den Augustbelönade romanen!], Pojken i skogen, Syster Blå, De Tre Fördömda, Barnet Fluorescent, Flickan från Borneo; talismanska ting som ansiktsmasken, silverskorna, replikboken; intertexten som är folkvisan Och flickan hon går i dansen, vars första vers utgör Glitterscenens själva undertitel, och inte minst ligger till grund för hela romanens struktur, till vilken följande mening, uttalad av centralfiguren Doris Flinkenberg blott några veckor innan hon tar livet av sig, blir en metakommentar: Folkvisan har många verser, det händer samma sak i varje. Om och igen. Ett sådant annorlunda sätt att se på tiden (73). En serie kritiska avtryck i historien som återkommer, liksom tas om, repeteras, har sin verkan, sjunker under ytan för att så ånyo göra entré och förvandlar Tiden till en synkron på väg i alla tänkbara färdriktningar, som en stilla explosion, ur vilken ingenting försvinner, utan tvärtom ständigt finns kvar, nedärvs.
Fonden för den berättelse som är Glitterscenen är allt annat än en glitterscen, men likafullt är detta Monika Fagerholms senaste roman en förunderligt skön skapelse, och därtill också, så motsägelsefullt det nu än känns att bruka ordet i förhållande till den kontext det beskriver och till det sätt varpå kontexten beskrives, outsägligt sympatisk. Minnesintagande, hjärtinvasiv. Alla Glitterscenens människor, hur vidöppet är det inte in till deras gränslöst skräckslagna och kantstötta - men rimliga, så rimliga! - små hjärtan och huvuden, och ändå är deras isolation i historien så stor, så stor. . Kanske är det deras sammantagna behov till meddelsamhet som tagit gestalt och slagit sig ned i stugköket, med händerna knäppta framför sig bland de torkade brödsmulorna på köksbordets rödvita vaxduk, blivit sittande orörlig, med blicken fästad på en punkt långt borta, fjärran fönstrets utsikt över landskapet.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar