Retro: Rodrigo Fresáns Kensington Gardens

I mitt inlägg Böcker A-Ö, sjunde bokstaven: K lovade jag Er att leta fram ett tidigare författat, men ej här publicerat, inlägg om Rodrigo Fresáns Kensington Gardens. Det finns fler bokinlägg att hämta från den plats recensionen nedan kommer, och skulle det inte passa ypperligt att publicera dessa lite då och då, medan Les Bienveillantes läses ut? "Nämen, vilken bra idé!" utbrister Ni lyriskt, och därmed förklarar jag bokinläggsserien "Retro:" för invigd.

***

Rodrigo Fresáns Kensington Gardens är två världar: den som en gång funnits och nu återskapas med fiktionens hjälp, och den som aldrig funnits som någonting annat än fiktion. Kensington Gardens skildrar fiktionens seger över realiteten, dystopins seger över utopin, den berättar om illusionsbrott och tillrättalägganden, om ljuv dröm och grymt uppvaknande. Fiktionens seger över sig själv. Barnatron går förlorad, gärningar måste ses i ett annat, svartare ljus. Någon annan axlar ansvaret för en oavsiktlig missgärning gjord i Sagans namn, och Hjälten blir en Antihjälte, Offraren offras. En fiktion skriver om en annan, dödar den, dödar all fiktion i ett det mörkaste, men vackraste antiklimax där sönderfallet och dekonstruktionen ger svaret på Den Stora Gåtan, och bjuder det definitiva, oåterkalleliga slutet som den mest öppna av vägar, som den största av alla möjligheter.

Att läsa: Rodrigo Fresáns Kensington Gardens. Nu.

La Bibliofille