Roberto Bolaños 2666

Roberto Bolaño
2666
Översättning från spanskan: Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124274 

Det får lov att vara färdigtänk nu, kring Roberto Bolaños 2666. Textens myllrighet, som inte kan beskrivas på annat sätt än som att den raka, effektiva, ruffa, och fräcka prosan rusar som en projektil - eller varför inte som en fanatism! - genom de fem - stundtals - simultana parallellberättelserna Kritikerna, Amalfitano, Fate, Brotten och Archimboldi, som skiljs åt av människas oförmåga att under läsakten sluka dem alla samtidigt, lämnar en andfådd, och med det händelseförloppens fartrand som löper likt en  den brokigaste och längsta kråksparkliga eyeliner  från vardera yttre ögonvrån i klart och tydligt minne. Ett huvudrusk är nödvändigt för att bli kvitt den förföriska, exaltiska omtöcknaden som Texten lämnar mig i, och ur det huvudrusket och Läsningen stiger jag med en expanderande värme- och jubelkänsla i magen. Projektilfärden och det påföljande ruset väcker Lusta och Girighet, ett så till den milda grad hett Begär efter Texten och den fysiska upplevelsen av läsningen att 2666 mer eller mindre sträcklästes under dagarna kring årsskiftet. Föräta mig? Omöjligt.
Därefter Eftertanken, försöken att Komma Underfund med 2666, att nå dess essens. Det besynnerliga att det finns självklara beröringspunkter mellan 2666:s  fem delar, men att de ändå inte förefaller ha någon vilja att nå varandra inom romanens själva ramar. Och så slår det mig. Prolog! Kolossen, jätteromanen på ettusenfemtiotre sidor, är blott en prolog. Liksom långsynt, som ju berättelsestrålarna möts på en punkt bortom den givna narrativa sfären, och förhindrar Klimax, Upplösning och Katharsis från att äga rum där de "borde", inom 2666:s pärmar. Och det paradoxala är att frånvaron av upplösning, detta att den romanens ickeexisterande sjätte del, den av Läsaren förväntade, efterlängtade och önskade, den som ska tillfredsställa vår nyfikenhet vari de fem föregående skulle syntetiseras, sammanskrivas, vari alla frågor skulle fått svar, alla mysterier bokstavligt talat avslöjas, är det som lägger grunden till 2666:s ultimata storhet: Det Stora Äventyret som ligger bortom, framför. Ett nytt narrativt fokus som tar ett steg tillbaka i förhållande till Aristoteles klassiska dramaturgi och istället förekommer den plausibla intrigen, den traditionella berättelsen och dennas  gängse mönster. Ofullständighetens estetik, en orsaksutredning där verkan är okänd,  som i Kritikerna, Amalfitano, Fate och Archimboldi, eller tvärtom, som i avsnittet Brotten, där verkan är känd, men inte orsaken, och den eggande lakun som skapas av att de respektive romandelarna inte förklarar varandra, inte samverkar på "normalt" lydigt vis, säger A men tiger om B och blott ler roat åt Läsarens frustration. Lite därav 2666 tänker jag, i ett försök att för mig själv utreda romanens titel. Ej så att blott vår extratextuella verklighet är diskrepant, där somligt avslöjas, somligt förblir fördolt, utan så är ock den realistiska litteraturen, den egentligen  mest sant realistiska litteraturen. Den låter banalt, men låt gå. Och samtidigt det motsägelsefulla i att alltsammans ändå drar åt samma håll, att det ändå ligger någonting ödesmättat över hela verket, någonting som visar på alltings större sammanhang och världens litenhet.
Det spekuleras här och var ganska friskt kring att 2666 är ett ofullbordat verk, i ett oftast mytskapande och romantiskt "Författaren-blev-sjuk-och-gick-bort-och-hann-inte-fullborda-sitt-mästerverk"-resonemang för att förklara romanens lösa ändar, gåtfullhet, och återvändsgrändighet. Här finner jag ett utdrag ur 2666 (Skribentens egen översättning av en passage i den engelska version han läst förmodar jag) varmed Skribenten resonerar kring hur den biografiska läsarten skulle kunna kasta ljus över den 2666:ska mysticismen. Utdraget lyder som följer i Lena E. Heymans översättning:

Vilken sorglig paradox, tänkte Amalfitano. Inte ens de bildade farmaceuterna vågar sig längre på de stora verken, de icke-perfekta [talande för Skribentens resonemang att han istället använder ofulländade! Den som ändå hade både det spanska originalet och de engelska och svenska översättningar i sin hand, så att man kunde jämföra ordvalen och reda ut nyansskillnaderna!], vilt flödande verken, de som banar väg till det okända. De väljer i de stora mästarnas perfekta övningar. Eller, vilket är samma sak: de vill se de stora mästarna övningsfäkta, men de vill inte veta av de verkliga striderna där de stora mästarna kämpar mot det där, det som skrämmer oss alla, det som förfärar och väntar på att gå till anfall, striden med blod och dödliga sår och stank. (274)

Följer så Skribentens kommentar till citatet ovan:

Vad Roberto Bolaño är ute efter i och med denna lilla utvikning är helt klart. Han talar för sin egen bok – ”2666” – och vid det laget, då man hunnit fram till professor Amalfitanis grubblerier, är man redan helt övertygad om att det man just då läser är en stor mästares kamp mot detta något som inte kan kläs i ord.

"2666" är Roberto Bolaños stora ofullbordade.

[---]

I ett efterord försäkrar utgivaren att boken är i princip färdig. Ett par månader av putsning var vad som återstod när författaren avled. Men utan tvekan kommer många läsare att spekulera i vad som fattas.

I en biografisk läsning skulle De Stora Mästarnas kamp kunna tolkas som den döendes mot klockan, men hu! - så totalt och fullständigt ointressant, väl?  Så framgår det inte heller tydligt om det är en sådan läsning som Skribenten ägnar sig åt i sin text om 2666, det är egentligen bara spekulationerna kring verket förmenta ofullbordan som får mina tankar att gå i den riktningen.
Hur läsa då? Desto mer hissnande och eggande om den omskrivna De Stora Mästarnas kamp som någonting som äger rum på det litterära skapandets plan, som en rent metafiktiv kommentar, en kamp där de perfekta övningarna inte nödvändigtvis är en total anpassning till de önskvärda alltavslöjande aristoteliska berättaridealen, mot alla instinkter att fullborda", räta ut alla frågetecken, ge alla svar, mot själva den nedärvda instinkten och driften att berätta ända fram till slutet, mot tvivlet på att ett mästerverk också kan springa ur det icke-perfekta, ur det skenbart obegripliga och att den Mästarnas kamp som Amalfitano filosoferar kring är den att just [bana] väg till det okända., våga vara den som går först, ta Litteraturen någon annanstans, men kanske framför allt att släppa taget om fiktionen och överlåta en del av Färdigställandet till Läsaren, som i sin tur ska stånga sig blodig mot det där, det som skrämmer oss alla, det som förfärar och väntar på att gå till anfall, striden med blod och dödliga sår och stank: det obekanta, det okända,  det avvikande, det annorlunda, det som inte ger alla svar, det som utmanar och ifrågasätter, det som K R Ä V E R av Författaren att han släpper taget och av Läsaren att trotsa Läskonstens nedärvda praktiker, att skriva, läsa och förstå Den Nya Litteraturen på Den Nya Litteraturens premisser, att läsa och framläsa 2666 som ett i alla avseenden, också det författarintentionella, i all skenbar ofullbordan och ofulländning, som ett P E R F E K T verk.

 

La Bibliofille