lördag 28 maj 2011

I mitt hus där jag bor

I mitt hus där jag bor bodde en gång i tiden en Författare. Ingen Selma Lagerlöf eller August Strindberg eller Pär Lagerkvist, ty då hade väl vårt stackars gamla av alltför ovarsamma renoveringar medfarna torp varit ett museum och öppet för allmänheten, eller åtminstone ägts av ett åt Författaren ägnat Sällskap som sloge upp husets portar för allmänheten en gång om året, på Författarens födelse- eller dödsdag. Nej, han var bara poet i sin egen hemstad, vårt hus forna Pennfäktare, och de böcker han skrev - två barndomsbiografier, en knapp handfull diktsamlingar och ett och annat sångalbum -  gavs ut på eget förlag, med bistånd från Den Lokala Boklådan. 
Författarskapets ringa storhet, eller kanske menar jag vittberömdhet, känns emellertid futtig, för att inte säga ovidkommande, att ens beakta, då man väl sitter i sitt soffhörn och läser Författarens ord och meningar, verser, strofer och rim, betänkandes att de tillkommit i just det egna pörtet - endast tiden skiljer! - i vilket cirkeln nu sluts när till boksamlingen sällas det Författaren givit ut och spritt för traktens alla vindar. Det hela blir stort och mäktigt i omständigheternas litenhet, i mötet mellan oss, som bor i huset nu, och Författaren, som är utflyttad, död och begraven sedan en lång tid tillbaka, alltsammans genom den Litteratur, de Böcker denne lämnat efter sig och som stått pall för tidens tand. Ren och skär magi är det.
Förtiger Författarens namn gör jag, i vanlig och sant grym bibliofillesk anda och ordning, och gömmer boktitlar bakom genrebeteckningar (kanske alldeles i onödan, ety den som önskar - och prompt måste - finna i dessa digitala tidevarv med lätthet så kan göra, följandes alla de spår den nätbevistande med eller utan berått mod lämnar efter sig), men där får gränsen lov att gå. Ett smakprov på vad Författarens penna förmådde åstadkomma har jag inte hjärta att förvägra Er. Ni bjuds ett alster, det finala, ur Författarens vänvisesamling, samlandes poesi tillkommen mellan året nittonhundratrettioåtta och nittonhundrasextiotvå, en dikt som heter Tiden.

***

Tiden

Tiden jagar
tiden skrider.
Tiden ilar
tiden går.
Tiden sargar
såren svider.
Tiden läker alla sår.

Tung är bördan
på Din skuldra,
Edens trötte
ålderman!
ondskan, mörkrets
dunkla huldra,
Du ej mäktat slå i bann.

Alla sorger,
glädjetårar,
hat och kärlek,
dödlig skräck;
varma blickar,
ord, som sårar,
allt är samlat 
i Din säck.

Snillets fader
ökat rågan
med atombomb:
världspatent!
- Färdas varligt,
levnadslågan
skälver inför
avgrundsslänt!

***
La Bibliofille

2 kommentarer:

  1. Det känns som om din text handlar om rätten att få vara anonym; om vikten av att andra respekterar den rätten. Kanske också om författarens rätt att få förbli oupptäckt, ouppmärksammad eller till och med bortglömd, om han eller hon så önskar. Texterna lever ju ändå alltid kvar i någon form, så lämnar tankar liksom tiden sina spår; och en bra text kan, det är min förhoppning, upptäckas hur många gånger som helst.

    SvaraRadera
  2. Thesmos Aniaros: Du har rätt, Thesmos, själv hade jag inte någonting sådant i tankarna när jag skrev om Författaren, men Du har mycket rätt. Jag tänker - nu - också att texten är en de små omständigheternas hävd, i en tid där det stora och det allom kända synes vara det enda eftersträvansvärda. Dessutom är det ju också så att jag, genom att sätta en gräns för vad jag tillåter Er upptäcka om mig, också värnar om min bloggs (ah, detta hopplösa ord...) själva essens och raison d'être, som är Litteratur, inte den person vars alter ego är La Bibliofille. Därmed inte sagt att ett personligt anslag går emot principerna, men ett privat innehåll gör det definitivt, kan till och med svärta och smutsa ned.

    SvaraRadera