onsdag 14 september 2011

Jack Kerouacs Dharmadårarna

Dharmadårarna (The Dharma Bums)
Jack Kerouac
Översättning Mats Zetterberg
Bakhåll
 9789177423034

Jack Kerouac - Myten, Mannen, Legenden. Det finns mycket man kan tänka om honom utan att ha läst en enda rad av det han skrivit, och så har jag också gjort, gjorde så då jag stod där med Dharmadårarna i hand och undrade om jag skulle våga språnget, eller rättare sagt, förmå armbåga mig igenom allt motstånd, alla invändningar. Orkar jag med detta? tänkte jag, orkar jag med hårdkokta grabberier, röka på, supa till, ligga runt, lösdriva in the Arms of America? Den utblottade och missförstådde konstnärens kringflackande på vägarna, bla bla bla?
Dharmadårarna är en berättelse om dharmadåren, den österländskt-filosofiske sanningssökaren Ray Smiths kringflackande sus-och-dusliv i Nordamerika i mitten av femtiotalet och innehåller i mångt och mycket allt det mina fördomar sa mig att en Jack Kerouac-roman skulle göra, men alls icke på det självhävdelsenödiga, självupptagna och missförstådda vis jag föreställde mig. Ray Smith är förvisso en sökare, men inte en sökare i inre stridigheter och konflikter, på kollissionskurs med tillvaron à la den europeiska existentialismen, utan istället en gestalt som uppnått någon grad av frid, inte den totala tillfredsställelsen och insikten om den egna personen och tillvaron (så långt har endast hans vän och förebild Japhy Ryder - med vilken han luftar sina buddhistiska övertygelser, frågor och tankegångar, åtnjuter vildmarkens serenitet och skönhet, svirar kring och understundom framlever sitt liv i enighet med den österländska filosofi sådan de anammar den - kommit), men som funnit nog med ro för att vara sig själv nog och kunna leva efter sina övertygelse, det vill säga sant: inte slava under något system, hanka sig fram på ett minimum med pengar och istället anamma Det Fria Livet: luffandet, skrivandet, filosoferandet, vänskapen, festens yra, gemenskapen med de likasinnade vännerna, de andra Dharmadårarna och inte minst naturvistelsen, uppgången i naturen med allt vad den innebär.
Det är en ljuv förening Jack Kerouac åstadkommer i Dharmadårarna då han för samman det beatska kringstrykarlivet, den amerikanska vildmarken och österländsk filosofi, en symbios som det är totalt vilsamt och behagligt att befinna sig i. Oavsett vad texten skildrar - ett besök på en vägkrog, klädproviantering på Frälsis, en lastbilslift, en bergsbestigning, ett nattligt samtal i största förtrolighet, ett smärre fylleslag - så svävar det till syvende och sist ständigt en rofylldhet, en frid över alltsammans, och som läsare känner man sig fullständigt trygg i denna stämning, frågar sig inte vad som ska hända, utan följer lugnt berättarströmmen, glider med. Prosan samspelar väl med innehållet, ställer sig aldrig i opposition till det framberättade, trots att förhållandet mellan den buddhistiska andans mildhet (?)  och Kerouacs lite ohyvlade, framåtklivande berättarteknik ibland kan förefalla paradoxal, åtminstone för en buddhism- och Kerouac-ignorant som jag själv. I skildringen av dharmadårarnas samliv fungerar prosan utmärkt väl till att kavat understryka deras själva samhällsavståndstagande, deras självnoghet, själva den nonchalans med vilken de lever enligt sina egna övertygelser, på egna premisser, samtidigt som den i beskrivningen av bergsbestigningarna, vildmarksvistelserna, strövtågen i floran och faunan äger transparens nog att inte stå i vägen för förmedlingen av Ray Smiths upplevelser av desamma, tillåter istället känslan att färdas direkt ur text i läsarsinne utan omvägar över stora ord. Det finns dessutom någonting särskilt klädsamt i kombinationen mellan det Kerouacska sättet att föra pennan (såsom det nu ter sig i översatt form, väl översatt av den endast undantagsvis störda flödigheten att döma) och de svåra, men orubbliga, oomkullrunkeliga sanningar som buddhismen har att lära ut om tillvaron, om Tomheten som Den Stora Meningen, om Det Allra Minsta och Mest Obetydliga som Nirvana, Det Allra Största, om Utslocknandet som Det Stora Målet, et cetera. Det finns såväl stilistiskt som i den filosofiska tematiken någonting som å det mest naiva och å det mest visa, motsägelsefullt, men med all tänkbar självklarhet, i all öppenhet vägrar diskussion, framhåller tingen oförskönade sådana de är, varvid de också uppvisar Varat från dess mest ljuva sida. Komplext och svårförklarligt på gränsen till oförklarligt, men sådan är icke desto mindre min känsla.
Men allra ljuvast i Dharmadårarna, det är dess övergripande konstruktion, hur romanen å det underbaraste undviker att vara Den Allt Förtäljande Berättelsen om Ray Smith. Det börjar med en uppstigning på godståg mot Santa Barbara och slutar med en nedstigning från berget Desolation Peak, ombeds man beskriva vad som däremellan hänt kan man egentligen inte svara annat än allt och ingenting, vill man föreställa sig vad som föregick godståget och vad som följer på Desolation Peak måste svaret med nödvändighet bli detsamma: allt och ingenting. Det är som det är, blir vad det blir, och det är utsökt väl så.

La Bibliofille

5 kommentarer:

  1. Förutom de nyöversättningar som Bakhåll förtjänstfullt gett ut, så ger också Norstedts ut nyöversättningar av böcker av Jack Kerouac (Einar Heckscher översatte "På väg).

    SvaraRadera
  2. Kurt: jo, det känner jag till. Men jag föredrar nog Bakhållarna ändå, för de vackra bandens och det tjocka papprets skull, det ger ytterligare en dimension åt läsupplevelsen!

    SvaraRadera
  3. Det motståndet som man intuitivt och initialt kan ha mot Kerouacs böcker och som du återger inledningsvis känner jag väl igen. Orkar jag befinna mig i denna världen? Vad händer om den förför mig med sitt dagdriveri och sina brajdimmor? Men prosan flyter utan hinder, motsättningar mellan yta och djup skingras och läsupplevelsen blir mindre utmattande än man trodde. Tack för att du skriver så ingående och uppriktigt. /Sandra

    SvaraRadera
  4. Det är alltid ett nöje att läsa din välskrivna blogg!
    Och så fick jag se ordet "serenitet" användas. Ulf Lundell använder ordet såhär i sången Hungerdepartementet

    "Det är en särskild sorts serenitet
    i ett hotellrum med sjuttitalsinredning
    Allt är brunt och grönt och orange
    och själv är jag blå som en
    högspänningsledning."

    Må väl

    SvaraRadera
  5. Sandra Stiskalo: Din beskrivning av den Kerouacska prosan är verkligen på pricken, just så känns den. Du ska själv ha tack, för beskrivning och beröm!

    Anonymous: serenitet är ett underskattat ord, väldigt rikt på uttryck på något vis.
    Fantastiskt fint att höra att Du uppskattar min blogg, det behövdes. Önskar Dig allt gott!

    SvaraRadera