Ödets ironi vill att jag den 20 juli 2003 var i färd med att läsa
Marcel Prousts I skuggan av unga flickor i blom. Tanken var att jag genom att läsa en del i denna romansvit i juli varje år skulle ta mig igenom alla de sju böckerna, men det ska erkännas att jag har kommit av mig, trots att jag bara har två delar kvar. Fast 20 juli 2004 var jag fortfarande duktig och hade min målsättning i tydligt minne uppenbarligen, eftersom jag då hade näsan i
Kring Guermantes. Nu minns jag knappt vad som hänt i de föregående delarna, det är bara den första boken jag har någorlunda koll på. Till min stora sorg har jag inte riktigt fastnat för
Proust, fastän jag vet att många tycker att han är alldeles makalöst fantastisk. Jag klarar helt enkelt inte av hans sätt att sväva ut från ämnet, hur han sida upp och sida ner i evigheters evighet kan följ en abstrakt tankeslinga för att sedan gå tillbaka till förflutenheten och den situation i vilken han befann sig då abstraktionen äntrade hans tankevärld. Det förvirrar mig och får mig att känna mig dum och obegåvad. Jag misströstar dock inte à propos
Proust, jag vet att jag kommer att uppskatta honom när jag väl beslutar mig för att ta tag i
À la recherche du temps perdu på riktigt.
20 juli 2005 var det
Salman Rushdies Marken under hennes fötter som var mitt lässällskap. Jag diggar
Rushdie hur mycket som helst, men misstänker att jag just då läste den boken för att den i original bär samma titel som den U2-låt vars text faktiskt är ett utdrag ur
The Ground Beneath Her Feet och för att U2 bara några dagar senare skulle spela på Ullevi (Vertigo Tour). Man kan tycka att jag borde läst den där boken inför Elevation Tour istället, eftersom det vore bra mycket mer synkront med låtens släppdatum, men men.
Alla är inte lika snabba.
Tiden går fort när man har roligt och EXAKT ett år senare, 20 juli 2006, läste jag
Carl Johan Vallgrens Dokument rörande spelaren Rubashov. Jag har inte läst mycket av
Vallgren, bara
Den vidunderliga kärlekens historia och
För herr Bachmanns broschyr förutom den ovan nämnda titeln, men
Rubashov är min solklara favorit av de tre. Bara några veckor tidigare hade jag varit i Polen och besökt Auschwitz och att detta påverkat mig står klart då jag läser det citat jag med miniatyrbokstäver plitat ned på de tre rader som är avsedda för omdömen och dylikt:
Även de ännu ofödda, tänkte han, även de som skulle födas långt efter denna tid: även dessa skulle fyllas med skam, för ingen överlevande, inte ens han, kunde förstå den fasa som härskade här. När detta var över, tänkte han, skulle hela världen fyllas av stinkande, kväljande skam. Skammen över att ha undsluppit, skammen över att vara en överlevande, skammen när man grät över något man inte förstod. (181)
Det är just, om jag inte missminner mig, om Förintelsen som
Rubashov uttalar sig i detta stycke. Rätta mig gärna om jag har fel, tyvärr har jag inte boken tillhands i skrivande stund.
År 2007 var jag den 2o juli i full färd med att läsa
Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics, en bok som jag minns med ett förtjust pirr i magtrakten, den var för jäkla slug!, åtminstone enligt min tolkning av romanens slut som var av avgörande betydelse för mitt universalomdöme. En väninna som läst den en kort tid före mig gjorde en diametralt annorlunda tolkning av den sista delen i
Special Topics in Calamity Physics, en tolkning som, om den varit min, fått mig att avfärda hela boken som mindre bra. Hon tyckte samma sak om min tolkning, så det slutade med att vi båda gladde oss åt att vi både läst på vårt eget vis och inte på den andres - vi tyckte ju båda om romanen!
Ni kan själva ta reda på vad jag läste den 20 juli 2008 och ta reda på vad jag ansåg om den boken, men eftersom jag önskar vara heltäckande och bespara Er mödan berättar jag ändå att det var åt
Martina Lowdens Allt jag ägnade mig detta datum. En bok som jag var lite frälst i till en början, men som i sin helhet förlorade på att den var för lång. Läsvärd, lovande, men på tok för lång. Summan av kardemumman blev väl att jag beslutade mig för att följa
Lowdens fortsatta författande, men att det inte skulle bli tal om att vare sig läsa om eller köpa
Allt.
Därmed var vi framme vid 20 juli 2009. Idag. Det blir inte mycket läst nuförtiden, inte mer än något kapitel om kvällen, för närvarande i
Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör, som handlar om en flicka som adopterats bort till sin faster och som i vuxen ålder reflekterar kring och bearbetar detta genom att skriva. Istället för att läsa ägnar jag mig åt att göra ingenting särskilt: tar en promenad, rycker upp ett ogräs, tar sovmorgon, gosar med katten, plockar bär, åt allt möjligt. Jag tycker mycket om
Kommer aldrig att få veta om hon hör, efter att ha läst ungefär en tredjedel av den. Det är än så länge ett slags släktkrönika, mycket lågmält, trivsamt trots att ämnet ibland är till känslan svårt. Mycket kan hända på de sidor som återstår, men om det fortsätter på samma vis som det börjat kommer jag i fortsättningen att hålla ett litet öga på
Kerstin Norborg.
Min förra läsdagboksbetraktelse avrundades, vid sidan av en undran om hur det förhöll sig med Er mina medbloggares läsdagboksvanor, av en fundering över hur kommande års läsningar skulle komma att se ut. Några dylika funderingar rör sig inte huvudet just nu, läsning och böcker är något jag tar med ro denna sommar. Det som blir läst, det blir läst och de böcker som får vänta får helt enkelt lov att vänta, inte mer med det. Man ska ju läsa för njutningen i läsandet och det måste jag bli bättre på.
La Bibliofille