Fem år av läsdagbok

Den 23 maj 2003 började jag föra läsdagbok. Fråga mig inte varför jag valde att börja just detta datum, jag har ingen aning, troligtvis hade jag nyligen köpt läsdagboken (en röd från En bok för alla, som på bilden till vänster) och tyckte att det skulle kännas konstigt att vänta tills närmsta födelsedag eller årsskifte med att börja skriva i den.

Det är väldigt intressant att titta i dem (det har blivit några stycken sedan dess), se vad man läste när. Den första bok som fick äran att införas i min läsdagbok var Anna Jörgensdotters Pappa Pralin som jag då tyckte var så bra att den fick fem hjärtan (sunt pueri pueri, pueri puerilia tractant) av möjliga fem , men vars förtjänster jag nu inte för mitt liv kan erinra mig. Eller om jag hade en period då jag var vurmade för böcker som handlade om psykiskt sjuka människor, av typen Prozac - min generations tröst (Elizabeth Wurtzel) det kan ha varit så.

Därpå valde jag att läsa Stig Dagermans Bränt barn , som jag minns mycket väl och som jag är säker på att jag skulle tycka hur mycket som helst om nu, men den fick bara två hjärtan. Tack och lov att jag började läsa litteraturvetenskap strax efter, så att det blev lite stil och finess på min läsning.

Den 11 juni 2003 läste jag en av de böcker som numer är med på min lista över 10 böcker man måste läsa innan man dör: Vladimir Nabokovs Lolita. Helt ute och cyklade var jag alltså inte i mitt läsande, det glädjer mig!

År 2004 satt jag den 11 juni med näsan i Alexandria-kvartetten av Lawrence Durell, den har jag inget som helst minne av idag, mer än att den handlade om fyra olika personer någonstans i Nordafrika (eller...?). Fast jag minns ATT jag har läst den utan att rådgöra med läsdagboken, så helt dement har jag inte blivit på fyra år. Den var tydligen helt okej, tre hjärtan fick den. Gott så!

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde som jag ägnade mig åt den 11 juni 2005 hade inte gjort något vidare intryck på mig då jag läste ut den, blott två hjärtan! Boken införs omgående på listan över böcker som måste läsas om för upprättelse, precis som Bränt barn.

11 juni 2006 då? Barbara Vines Gräshoppan. Jag ville verkligen tycka om den romanen då en Kär Vän rekommenderat mig den, men nej, det gjorde jag inte, blott ett hjärta fick den. Det blev mycket, MYCKET bättre 11 juni 2007 då jag läste om Georges Perecs La vie mode d'emploi (Livet en bruksanvisning), denna makalöst fantastiska bok som också finns med på min lista över böcker man måste läsa innan man dör, och självklart skulle ha fått fem hjärtan om jag inte vid det laget insett att hjärtsystemet (skalbaserade betygsystem överhuvudtaget) är ytterst intetsägande, och skrotat det för att instället skriva ner några rader om varje bok istället: "Det finns inte ord för hur bra detta är. Jag älskar Perec, han är bäst!" står det i läsdagbokens beskrivning.

Dagens datum visar på onsdag 11 juni 2008, och nu är det Anne Enright och hennes The Gathering som är mitt lässällskap. Den är lite småklurig av sig, men jag tycker bra om den efter att ha läst drygt två tredjedelar, och jag har känslan av att den kan komma att bli hur bra som helst på slutet. Försiktig optimism karaktäriserar sluttampen på denna läsupplevelse.

Kvarstår så den ultimata frågan: vilken bok kommer vara min "Nu läser jag" 11 juni 2009? Och 2010? Och 2011? Et cetera?

Finnes här fler läsdagboksförare förresten? Har Ni märkt av någon läsutveckling?

La Bibliofille