Kluvenhet, kluvenhet, kluvenhet. Vilken fot stå på?De första tvåhundra sidorna var jag övermåttan förtjust i Allt: språket, stilen, konstruktionen, leken med orden - sagolikt! Efter fyrahundra sidor förundrades jag fortfarande över Martina Lowdens genius, hennes språkkänsla och stilistiska begåvning (drabbades av akut med dock ej missunnsam luktärtsgrön avundsjuka), men tyckte kanske att romanen (i den mån Allt nu vill definieras som den typen av text) innehållsligt började bli något... enahanda? De sista tvåhundratjugosju sidorna läste jag bara för att läsa ut boken. Sorgligt, sorgligt. Jag ville vara förtrollad hela tiden, som en magisk motorväg ville jag att det skulle vara med Allt!
Efter en god natts sömn på saken konstaterar jag att jag skulle ha avgudat Allt och dyrkat den hylla den står på för en sisådär tio år sedan, då jag slukade eländesböcker som Elizabeth Wurtzels Prozac - min generations tröst och Caroline Krauss Borderline, och romaner som Anna Jörgensdotters Pappa Pralin, fullproppade med unga vilsna själar som med varje grafem gav uttryck för sin själs vilsenhet och bekräftade den egna identiteten, fäste den svart på vitt.
Piller, psykisk sjukdom och ungdomens olyckligvarande var opium för mitt folk. Nu besväras jag av den sortens explicitet, intimitet, vill inte ständigt underrättas om vad M har för färg på sina strumpor, huruvida M är sexuellt aktiv eller inte. Det är för rakt upp i ansiktet på mig, in i min personliga sfär som är som Nordkorea när det gäller att överskrida gränser. Det gillas inte, jag vill helst kunna andas utan obstruktion.
Piller, psykisk sjukdom och ungdomens olyckligvarande var opium för mitt folk. Nu besväras jag av den sortens explicitet, intimitet, vill inte ständigt underrättas om vad M har för färg på sina strumpor, huruvida M är sexuellt aktiv eller inte. Det är för rakt upp i ansiktet på mig, in i min personliga sfär som är som Nordkorea när det gäller att överskrida gränser. Det gillas inte, jag vill helst kunna andas utan obstruktion. En uppräkning av föremålen på ett skrivbord är prosapoem de första gångerna, men upphör någonstans på vägen att vara det för att istället blott bli ännu en uppräkning (självanteckning: förnya innehållet i din experimentsslöjd omgående!). Däremot fullkomligt älskar jag Martina Lowdens ordlekar - Eller så kunde vi bilda ett band. Ett halvklotband. (96) - och att hon TVÅ GÅNGER (minst) nämner Georges Perec.
Jag önskar att Allt och jag hade funnits för varann för ett decennium sedan, men då var ju fröken Lowden inte så gammal (men tveklöst oförskämt begåvad och intelligent redan då). Lita på att jag när mina två snyltflickebarn blir tillräckligt gamla ska sätta Allt i händerna på dem! Hoppas att de fortfarande är intresserade av böcker och tycker om att läsa även då.
Språk, stilistik: ja, Ja, JAAAA! Vill ha mer!
Innehåll, kontext: nja... eller nej... Nej tack. Jag tror inte det.
Språk, stilistik: ja, Ja, JAAAA! Vill ha mer!
Innehåll, kontext: nja... eller nej... Nej tack. Jag tror inte det.
Martina Lowdens nästa bok: Tveklöst.
La Bibliofille
Jag har bara bläddrat i "Allt" så jag kan inte uttala mig, mer än att bläddringen inte gav mersmak... just då i alla fall. Men lusten kanske kommer till veckan, för jag tänkte lyssna när Martina sommarpratar i P1 på tisdag, och det ska bli intressant.
SvaraRaderaÄr det Lowdens tur på tisdag alltså? Jag har missat varenda sommarpratare hittills, så jag kommer säkert att missa henne också! Minnet alltså...
SvaraRaderaHoppas Du får läsinspiration!
Jag fann mig också kluven till den, visst.
SvaraRaderaMen den är bra, ny. gillar ordlekarna och kattlapparna, hur tidsperspektivet i romanen mot slutet blir mer och mer "nutid". Cirkeln sluts, på något vis.
Jag gav Allt 4 av 5 i betyg, mestadels för språket. Formen, nja. Den var tröttsamt fascinerande.
Det har Du rätt i! Det är nästan något proustskt i att M. skriver sig fram till den stund hon definitivt ska namnge sin bok, helt klart något cirkelkompositoriskt i det upplägget. Väl formulerat av Dig Marlan!
SvaraRaderaSå skönt att vi till slut blev eniga om "Allt". Jag blev lite orolig när du var nyförälskad i den, för själv gav jag ju upp efter knappt hälften emedan jag tröttnade på de dagboksliknande anteckningarna och de ständiga identitetsmarkörerna i form av beskrivningar av innehåll i väska, på skrivbord, färg på mössa och strumpor. VEM FAN BRYR SIG?
SvaraRaderaDet enda jag bryr mig om är att Lowden behåller sin magnifika språkbegåvning och stilkänsla i nästa alster samt inte minst har något att berätta.
Lyssna på Sommar på webradion, det kan du göra precis när du vill!
Ja, den klingade ut, den där förälskelsen. Men det finns hopp för framtiden, nästa alster..!
SvaraRaderaJag har också precis läst Allt och kan inte annat än instämma i dina tankar. Jag upplevde dock inte de identitetsmarkörer som har avhandlats i din gästbok som något negativt eller störande. Jag tycker inte att hon exponerade sig själv alls, utan tvärtemot att hon lyckats, trots den personliga stilen, hålla sig på en bra nivå.
SvaraRadera//Therese (bokbloggen.bloggagratis.se)
Jag uppfattade texten mer som privat än personlig. Personlighet har jag inget emot, inte en viss gnutta privathet (?) heller, men i "Allt" blev det som sagt för påträngande för min del.
SvaraRaderaJahapp. Detta var just den bloggpost som fick bekräfta min odefinierbara känsla av att Allt inte var något för mig. Tack för det.
SvaraRaderaSpectatia: ingen orsak! Trevligt att kunna vara behjälplig!
SvaraRaderaHälsning från Lena Kjersén Edman (som snart ska lyssna på Martina Lowden i P 1)
SvaraRaderaFråga 1: Vad handlar ALLT om?
Fråga 2: Är ALLT verkligen en roman?
Svar 1: ALLT handlar om nästan ingenting. Ingen dör, ingen slåss och inte bjuds det på någon erotik. Inget skvaller. Inga fester. Inga fyllor.
Svar 2: Jag tror att ALLT är en roman. Säker är jag inte, men förtjust är jag. Man går inte säker en enda mening i den digra boken.
Kanske är detta en generationsroman - nej förresten.
Kanske är detta en bildningsroman - ja, hellre det. Eller en docksaga?
Eller en kortprosasamling? Eller är detta - allt?
ALLT är en berättelse om tre år i en ung kvinnas liv, en notis för varje dag mellan vintern 2003 framtill 9 april 2006. Det blir 1098 texter.
Så skriver jag i "52 kvinnliga författare" (som, om jag hade fått bestämma, skulle ha hetat "Från Mary Wollstonecraft till Martina Lowden) om berättelsen om den unga M som har hybris samtidigt som hon är desperat, bräcklig, sökande och rolig. Hon är vegetarian, partajar inte och vistas hellre på biblioteket än på diskoteket
Jag tycker ALLT är ett stort ordäventyr.
Särskilt slutet där författaren ML börjar uppfatta livet som om det vore en dikt och behandlar begreppen tiden och rummet som om de vore hennes hundar.
Så här slutar ALLT:
"Säger som till en golden:plats, rummet. Som till en labrador: plats, tiden. Ser för mig hur de slår med svansarna mot asfalten. Jag är på min plats, de på sina. Färdiga -
(går)."