Ånyo: Dekius Lack. Alls icke en New York-baserad Humphrey Bogart-typ som knattrat fram en rökig deckare med sköna damer i nöd och röd klänning, nej, nej. Istället en Lundabo årgång nittonhundrasextiotvå och De fattigas piano en tvåarmad berättelse om en och samma gestalt: den svenske tonåringen i konflikttidens Biafra, sedermera den unge mannen med viss musikalisk begåvning och grava attrahera-det-motsatta-könetproblem. I-land och u-land i rumslig och tidslig samtidighet, Västerlandet på plats i afrikansk postkrigshärd för att hjälpa, styra upp, organisera. Det yttre kaoset - korruptionen, godtyckligheten, svälten, förtrycket - och det inre - förvirring, hemlängtan, vilsenhet, undertryckt sorg, ensamhet, utanförskap: stor värld, liten pojke.
Var och en sitt helvete. Det finns inget större och inget mindre lidande, inget rangordnande av detsamma i De fattigas piano. I fonden ett erkännande av den humanitära och kollektiva katastrofen som mer akut och större på ett objektivt plan à la Maslows behovshierarki, men därmed inte ett förnekande av individens personliga erfarelser som de för individen mest svåra. Christian, vår man i De fattigas piano, har i sanning att tampas med, striderna blir inte mindre svåra av allt det han blir vittne till i lägret där hans alkoholiserade fostermor är biståndsarbetare. På detta: S K A M M E N. Skammen över att vilja åka hem, skammen över att bo på fint hotell och inte med de nödställda i lägret, och framför allt skammen över att inte förmå göra den där skillnaden, en insats när tillfälle väl ges. Den totala bristen på karisma i vuxen ålder, ungdomens Biafravistelsen som det enda intressanta med den egna personen kontra det faktum att han hela tiden stod utanför händelsernas centrum, aldrig levde där, aldrig visste hur det egentligen var. Det enda Christian har har han alltså inte, det heller. Han får vandra med den där ryggsäcken, Christian, och tyngre och tyngre blir den. Biafra införlivas med Nigeria igen, fler och fler får de mest grundläggande kroppsliga behoven tillgodosedda, får tryggheten, allting, alla går vidare med sina sår. Allting, alla, utom Christian, tycks det, som fortfarande står och stampar på tonåringens vilsna, ensamma utanförfläck, eller åtminstone återvänder dit efter kortare utflykter till mer tvåsamma platser.
Var och en sitt helvete. Det finns inget större och inget mindre lidande, inget rangordnande av detsamma i De fattigas piano. I fonden ett erkännande av den humanitära och kollektiva katastrofen som mer akut och större på ett objektivt plan à la Maslows behovshierarki, men därmed inte ett förnekande av individens personliga erfarelser som de för individen mest svåra. Christian, vår man i De fattigas piano, har i sanning att tampas med, striderna blir inte mindre svåra av allt det han blir vittne till i lägret där hans alkoholiserade fostermor är biståndsarbetare. På detta: S K A M M E N. Skammen över att vilja åka hem, skammen över att bo på fint hotell och inte med de nödställda i lägret, och framför allt skammen över att inte förmå göra den där skillnaden, en insats när tillfälle väl ges. Den totala bristen på karisma i vuxen ålder, ungdomens Biafravistelsen som det enda intressanta med den egna personen kontra det faktum att han hela tiden stod utanför händelsernas centrum, aldrig levde där, aldrig visste hur det egentligen var. Det enda Christian har har han alltså inte, det heller. Han får vandra med den där ryggsäcken, Christian, och tyngre och tyngre blir den. Biafra införlivas med Nigeria igen, fler och fler får de mest grundläggande kroppsliga behoven tillgodosedda, får tryggheten, allting, alla går vidare med sina sår. Allting, alla, utom Christian, tycks det, som fortfarande står och stampar på tonåringens vilsna, ensamma utanförfläck, eller åtminstone återvänder dit efter kortare utflykter till mer tvåsamma platser.
Berättarrösten i De fattigas piano tillhör vår antihjälte själv och det är rörande att skåda hur denna äldre röst speglar såväl tonåringens som den unge mannens själva karaktärer. Någonting stelt och osäkert finns hos dem, ett lätt darr på rösten, en reservation och samtidigt en frustration över att inte komma över den där muren, att inte kunna meddela sig med omvärlden emotivt. Men är det inbillning att en chiasm bildas på sidan etthundrafemtiofyra? Är det från och med den sidan, från och med just det som sker just på den sidan, som Berättarrösten blir stadigare än den tidigare varit och som tonåringen Christians mer genrella och pubertala tafatthet slår rot och blir det som hos den unge mannen Christian är som ett permanent karaktärsdrag? Är det det som händer på sidan etthundrafemtiofyra som underminerar hela vår Antihjältes person?
Jag fick inte ur mig ett ord. Satt där och stirrade Angela häpet i ansiktet. Jag höll mig från tårar, ville inte göra henne besviken, ville inte visa mig svag och vek.- Jag måste erkänna att jag var orolig, sa hon. Tonåringar är så självupptagna. Men det är inte du. Eller hur?- Nä.- Precis som vuxna. De är också självupptagna. Eller hur?
- Um.
Hur djärvt på gränsen till dumdristigt, för att inte säga ogörligt, det än kan verka att försöka få i-landsproblematik (sic) av Christians slag att te sig viktiga mitt i den kontext av krig och misär som romanen utspelar sig i blir den narrativa flätan i De fattigas piano i slutändan både jämn och snygg och besitter dessutom en stor innehållslig relevans som inte riktigt går att avfärda ens om man verkligen anstränger sig.
Tack Ö., för Din generositet och omtanke.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar