Mästaren och Cuchi White

Som de i julklappsform inhöstade böckerna i traditionell och klassiska anda blev få (men lejon! En trehövdad skara Sofi Oksanen!) drevs jag på annandag jul i famnen på antikvariat.net och Antikvariat Faust och gjorde där ett gråt-av-lyckagenererande fynd: L'oeil ébloui. 

Boken behandlar och avbildar  någonting så underbart som trompe l'oeil - Wikipedia beskriver det som ett utbrett framställningssätt som försöker göra det omöjligt för ögat att skilja mellan ett målat och ett verkligt föremål -, med foton av Cuchi White och text av G e o r g e s P e r e c. Den gavs ut av Éditions du Chêne nittonhundraåttioett, och jag tänker, medan jag bläddrar i min lilla ögonsten, att fotobokskonstformen måste utvecklats betydligt sedan dess, jag begriper mig inte på dispositionen av de av Cuchi White fotograferade trompe l'oeilerna: än är de uppfläkta rakt över ett uppslag, utan hänsyn till att bildens huvudattraktion hamnar mitt i skarven, än återges två foton tätt intill varandra i en och samma sidas under- eller nederkant. En bild kan uppta en hel sida, eller återges i förminskad form och med passepartout (eller kanske man säger ram i detta sammanhang?). I något fall är fotot till och med placerat i sidans utkant, lämnandes en fjärdedel av bredden och höjden tom, och det sammantagna resultatet av inkonsekvensen i fotodispositionen blir en väldig ovilsamhet och disharmoni som inte alls smickrar vare sig fotona eller de avfotograferade trompe l'oeilerna. Väldigt nittonhundraåttioett är det... Berysansvärt, eller helt enkelt en smakfråga.

Så var det sanningen att säga inte fotodelen av L'oeil ébloui som fick mig att trycka på lägg i kundvagnen-knappen då det begav sig i söndags kväll heller, utan G e o r g e s P e r e c. Och bara jag bläddrar för att läsa någon enstaka mening här och var blir jag alldeles svindlande kär, för vad fastnar jag vid om inte den mest förtjusande jämförelse mellan Magrittes (denna gång håller jag fingrarna ordentligt i styr, ingen Marguerite Duras idag) Ceci n'est pas une pipe (Det här är inte en pipa) och Trompe l'oeil-målarens outtalade Ceci n'est pas un mur (Det här är inte en vägg/mur), hur det förra påståendet syftar att framhäva pipans fiktionalitet, påvisa att den blott är en B I L D av en pipa och ingenting annat, medan det senare snarare vill avfiktionalisera fiktionen och framhäva väggen som någonting den i själva verket inte är. Verkligt fascinerande tankar som det ska bli underbart att grotta ner mig i när tiden är den rätta! Till dess ska jag bara njuta av själva ägandet, innehavandet av ytterligare ett verk sprunget ur M ä s t a r e n s hand..!

La Bibliofille