Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, red. Tetz Rooke

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Red. Tetz Rooke

Översättning från arabiskan: Tetz Rooke m. fl.

Bokförlaget Tranan

9789185133604

Min längtan till Egypten berättar: Den rättvisande spegeln fanns redan då vintern var sen och det revolterades och störtades i detta land. On Word Arts ägnade tid i händelsernas centrum och väckte hos mig en önskan att göra sammalunda. Händelsernas centrum har nu flyttats snäppet västerut, till Libyen, ser ut att å det mest brutala och våldsamma dröja sig kvar där, och med detta som en erinran om det egyptiska tumultet för några månader sedan (säkert råder fortfarande tumult i Egypten, torde så göra om än på andra plan) tog jag mig an Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, för att ges någon form av bakgrund, inte så mycket till konflikten, utan till Landet, Folket, Kulturen, Litteraturen, liksom en bredare bild bortom kameler och pyramider och gamla bibliska berättelser.

Tiderna förledde mig att tillskriva novellerna ett innehåll och ett temperament de inte alls har, men att deras kynne var annorlunda än det jag väntat mig var bara gott. Istället för hjärtan vidöppna utåt mot världen, istället för ett basunerande ut över hustaken, istället för myller och turbulens - små, små rum, serenitet. Intimitet, meddelsamhet och villigt lyssnande råder Berättare och Lyssnare - ja, jag känner mig mer som en Lyssnare än en Läsare inför novellerna - emellan, och jag slås som så många gånger förr i mötet med den arabiska litteraturen av detta att berättandet ter sig så självklart i varenda en av novellerna, från Somaya Ramadans "Brunnen" som inleder samlingen, via hennes titelnovell "Den rättvisande spegeln" till Miral al-Tahawis "Fågelflickan", vars finala punkt också är samlingens sista. Detta så välskrivna inför vilket man aldrig ges anledning att stanna upp och ifrågasätta, kritisera, finna undermåligt eller tveksamt, dessa historier som sammantagna bildar ett enda rinnande vatten, i vilka det finns någonting i grunden enhetligt, en gemensam historia som inte kan vara någonting annat än den arabiska berättartraditionen.  Det finns någonting novellerna emellan som gör att läsningen av dem, så fristående de nu var och en är, är som en resa till en och samma tid, ett och samma rum, inte enstaka nedstamp i enskilda egyptiska författares verk. Tjugonio noveller - en textväv. Med en enda mening, så översatta de nu är, försätter novellerna en bortom gränsen mellan fiktion och verklighet, gör en till idel öron som lyssgirigt suger åt sig och VILL HÖRA, mer och mer. De magisk-realistiska inslagen och de likaledes, om inte alltid magiomvälvda så åtminstone exotiska, miljöerna gör förvisso sitt till för att förhöja, utöva lockelse, förtrolla, men de är inte nog för att förklara att Egypten berättar: Den rättvisande spegelns berättelser, trots novellens lilla format, trots att de omständigheter om vilka texterna berättar är små, enkla och anspråkslösa, trots att de är fast förankrade i den mest genuina vardaglighet, ändå upplevs så osägbart vida och eteriska, expanderande och storslagna. Det känns istället som om de är resultatet av ett gediget hantverk utfört med en ryggmärgsspringande kunskap om hur en berättelse ska berättas, hur ett öra ska fångas och om hur man skapar sann magi genom att veta hur man når det stora genom det lilla. Kan det bli annat än utsökt när dylik kunskap förvaltas så väl i händerna på redaktörer och översättare som som skett i Egypten berättar: Den rättvisande spegeln? Fantastiskt nog icke.

La Bibliofille

Att belyssna!

Pressbild Norstedts förlag

I Sveriges Radio P1:s program Biblioteket sändes den artonde april Helene Alms samtal med den ryske författaren Vladimir Sorokin:

En av Ryssland mest framstående författare Vladimir Sorokins syn på sitt hemland under Putinismen är totalt svart, ”vi får snart se dissidenter igen, det är bara en tidsfråga” , menar han och ritar upp en känsla i dagens Ryssland. Den av en sakta återkommande Sovjetid. Ett hopp om förändring som är på väg att kvävas igen.

Denna desilluison [sic!] är också det som bär författrens [sic!] alltmer brutalt absurda skildringar av det stora landets framtid.

Högeligen intressant, Ni bör absolut belyssna detta (länk här!)! För Er som så önskar finns mina tankar kring Sorokins I det heliga Rysslands tjänst att läsa här.

La Bibliofille

Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik

Kvinnlighet och erotik
Anne Charlotte Leffler
Rosenlarv förlag
9789197599399

Man önskar ofta att man vad anbelangar seder och moral kunde vrida tillbaka tiden något sekel, för att kunna möta en bok med dess samtids ögon, uppröras, extasifieras, äcklas, upphetsas så som dess allra första läsare. Jag önskar detta livligt med Anne Charlotte Lefflers roman som av tidskriften Dagny beskrevs som ofin, grof och frånstötande (se romanens baksidestext). Tänk, att kunna möta denna berättelse om Alie, hennes vardag, kärlek och passion, att kunna ta kraftigt anstöt av, indraga ett djupt och uppfriskande andetag - Äntligen! - vid åläsningen av de nya tankar om hur relationen mellan man och kvinna egentligen bör vara, vilka grunder den bör byggas på för att vara sant moralisk som Anne Charlotte Leffler genom sin romanhjältinna Alie presenterar i Kvinnlighet och erotik! Det går förvisso väl om man ger intellekt och förnuft en smula spelrum vid läsningen, men om man som forn och girig slukare av kärleksromaner från artonhundratalet helt låter sig svepas med i handlingens känslostormar, kittlas av komplikationerna och förvecklingarna som reser sig som den högsta av barriärer de älskande romangestalterna emellan och med bultande hjärta, stegrande puls och ett intresse som omöjligt vill låta sig störas följer kärlekshistoriens utveckling mot ett okänt klimax , ja, då är det svårt för hjärnans mer sansade och reflekterande domäner att få ett ord med i laget. Men det är väl en bra grej, tänker jag å andra sidan, att en roman som Kvinnlighet och erotik, som är författad med en tydlig feministisk och emancipatorisk idégrund, kan ta sig igenom förändrade tidevarv och seder och fortfarande fungera ypperligt väl rent emotivt, också utan att den primärt läses i ett politiserande ljus där det gäller att först och främst genomskåda lakunen mellan gängse konventioner och romanens grundidéer, lokalisera den heta potatisen, orsaken till samtidens angrepp mot romanen och Anne Charlotte Leffler. Det är en bra grej att romanen förblir vid den klassiska kärleksromanens nerv, vid dess pirr, att den fortfarande får läsaren att hålla sig på tårna och ivras, trots att de grundidéer som då Kvinnlighet och erotik gavs ut var nydanande och djärva genom en nätt utveckling på området nu hamnat på skuggsidan. Spännande också att se hur Leffler bär sig åt för att transponera denna nerv, som i hennes romans fall inte springer ur ett bandläggande på "förbjudna" känslor, på förtryckta begär, på lustar som inte får utleva enligt samhälleliga diktat och normer som romangestalterna väldanat och enligt kysk uppfostran efterlever, utan istället ur ett personligt ställningstagande, ur en självpåfunnen moral, ur den personliga integriteten där konvenansen inte tillåts spela någon roll, utan där individen säger ja eller nej beroende på vad hennes enskilda moral säger henne, och Alies hänsyn och respekt agerar, åtminstone vad Kärleken anbelangar, på en mellanmänsklig nivå, mellan henne som människa och en annan, går inte utanför den relationen för att söka rättesnören och godkännande. Det är i Kvinnlighet och erotik den enskilde som sätter gränserna, med som främsta mål att främja friheten i den kärleksliga tvåsamheten. Och DETTA - idén om friheten i den kärleksliga tvåsamheten - känns ny, som otassad mark, också idag, placerar också dagsens fria kärleksrelationer som kan ingås och avslutas i ett ögonblicks verk, mer eller mindre överlagt, efter större eller mindre ansträngning, i en annan dager, ifrågasätter de motiv, attityder och ageranden som uppstått i kölvattnet av möjligheten och rättigheten att fritt välja vem man vill dela sitt liv med, att låta känsla gå före konvenans. Jag kan inte låta bli att tänka att Alies finala tankar om den fullkomliga lyckans dyrköpthet måhända kommit att få en annan, djupare innebörd än Anne Charlotte Leffler någonsin tänkte sig då hon lade dem i sin romanhjältinnas mun...

Bernur skriver särdeles intressant och upplysande om Kvinnlighet och erotik  här. Ett besök är väl värt.

La Bibliofille

Guiseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden

Leoparden / Il Gattopardo
Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Översättning från italienskan Eva Axelsson
Albert Bonniers förlag
 

På försättsbladet till mitt på antikvariat inhandlade exemplar av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden från nittonhundrasextio har en tidigare ägare tejpat in ett tidningsurklipp, förtäljandes att

När Giuseppe Tomasi di Lampedusa är 1957 dog i lungcancer på en klinik i Rom låg det strax innan refuserade manuskriptet till "Leoparden" på sängbordet. Boken gavs ut året därpå och blev en världssuccé.

Det är bra fint med sådana där fornlämningar i böcker, sådant som vittnar om att den bok man har i sin ägo, håller i sin hand, har en historia som föregår ens egen tid med den. Kanske borde man själv ägna sig mer åt att lämna spår i sina böcker, tejpa in små urklipp för kommande ägare att finna och (förhoppningsvis) fröjdas åt.

Berättelsen Leoparden, om den italienska, tillika imposante fursten Fabrizio Salina, hans familj och hans samtid besviker inte den heller, tvärtom. Den är säreget levande i samtliga sina dimensioner, trots att det i den krets, de miljöer den tar plats i råder en viss, stiltje, ett stilla lugn, ett makligt framlevande i gamla trogna hjulspår. Där don Fabrizio är, där förblir saker och ting vid det de alltid varit. Visst sker politiska omvälvningar runt omkring, visst är tiderna omtumlande, smått hotfulla för män av don Fabrizios börd och klass, men detta är fenomen som inte rubbar den stoiske prinsens lugn. Han konstaterar och hanterar på samhällsskeendena, men håller dem på armlängds avstånd, kommenterandes och förklarandes hela detta sitt sätt att vara, men à propos ett erbjudande att utnämnas till senator, med sicilianarnas, ja hela Siciliens sätt att vara, till folkets och öns känsla av överlägsenhet som får dem att inte önska att saker ska bli till bättre, av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga (180) - [S]ova det är vad sicilianarna vill och de kommer alltid att hata dem som vill väcka upp dem (174). Fursten kan i förstone tyckas åsnelikt envis och hans fasthållande vid det gamla, vid den feodala samhällsfunktionen, vid sin adlighet, smått löjeväckande, men som di Lampedusa vetat att göra en i alla avseenden rund karaktär av don Fabrizio, målat honom som någonting utöver en karikatyr, som en reflekterande man med en högst rimlig och genomtänkt motivering till vart ställningstagande blir han aldrig absurd. Komisk, ja, men aldrig absurd. Berättarens rörelse är objektivets, befinner sig än på ett visst avstånd från fursten, än inne i dennes huvud, följandes varje hans tankebana och det är i detta zoomande som hela förklaringen till Leoparden som ett betydelsefullt och stort verk ligger.
Någonstans i den ömsom avlägsnande, ömsom närmande rörelsen sker ett brott mot varje avstånds förhållningssätt vis-à-vis don Fabrizio, där attityden i den större distansen, den vari studeras fursten i ett utanförperspektiv, snuddar vid det driftiga, det sardoniska, det ironiska, medan gestaltandet av furstens inre liv uppvisar en annan attityd, en mer genuint intresserad, mer tolerant, mer icke-dömande sådan. Denna zoomande rörelse tål att användas som en karakteristika för texten i sin helhet: i själve furstens temperament och förhållningssätt gentemot sin omgivning; i textens förhållande till läsaren - vad som hela tiden agerat som en osynlig, allvetande, strikt sakskildrande berättare dyker plötsligt upp ur intrigernas djup och fäller en kommentar, direkt till läsaren; tidsillusionen bryts med ett anakront inpass som avslöjar att vår Berättare befinner sig någon helt annanstans än i artonhundratalets Italien, till Författarens samtid; kärleken mellan furstens systerson Tancredi och hans Angelica som i förstone tycks vara en histoire d'amour i klassisk snitt visar sig vid närmare granskning vara grundad mer på taktik och list än på innerliga känslor (undtantaget de erotiska), unt so weiter.
Den ovan nämnda betydelsefullheten och storheten hos Leoparden går vida bortom det berättartekniskas gräns, befäster sig lika mycket i Leoparden i egenskap av litterärt landskap, av miljö. Han beskriver allt det yttre så levande, di Lampedusa, att det är omöjligt att inte läsa texten utan att en del av ens eget jag klättrar in bak bokstäverna och själv inlåter sig på en rundtur i de sicilianska omgivningarna. Av allt som återstår av minnet av Leoparden  är beskrivningen av naturen, trädgårdarna, vyerna, de furstliga environgerna det som fortlever allra starkast.Det är mig omöjligt att inte bjuda Er på ett längre stycke av denna skönhet:

Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den kortat rappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av  små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna, I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag, På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tyckes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.
Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor sin distilleras [sic!] ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym. (14f.)

Om  Leoparden  kan man orda i det oändliga, så rik är texten och så utsökt. Den tål att synas i var och en av sina textsömmar, romanen, och överallt håller det. Allerstädes råder perfektion och diskret raffinerad balans, så att man i förstone endast flyter med i berättelsen, så till den grad att man, om än omedvetet, tryggt invaggad i den stilistikens skickliga genomförande, bara flyter med i berättelsen, girigt insuper alla dess skeenden, till dess man ger  Leoparden en stunds välförtjänt begrundande och efterhand verkligen uppfylls av en i det närmaste saliggörande insikt om att man har, har haft för handen någonting riktigt, sant bra.

La Bibliofille