Erlend Loes Fakta om Finland

Fakta om Finland
Erlend Loe
Översättning från norskan: Lotta Eklund
Alfabeta
9789150101355

Den envist kvardröjande vintern hängde tung över mina axlar, så då det var dags att ånyo uppsöka Bokhyllan för att finna ett nytt lässällskap föll valet på Erlend Loe och hans Fakta om Finland. Han brukar vara ett säkert kort, Erlend, med en bredd - eller snarare en knivseggsbalansering! - i böckerna  som får en att i ena stunden vrida sig av skratt för att i nästa sitta bedrövad och med rynkad panna inför de existentiella djupsinnigheterna.
Men inte med Fakta om Finland. Egentligen står jag alldeles handfallen efter denna roman, tycker mig inte ha någonting alls att säga, är ganska likgiltig. Svårt dock att definiera riktigt vad det är i texten som inte riktigt fungerar. Det är som om den vore död, som om den Loeska glimten i ögat vore alldeles slocknad. Kanske bottnar min upplevelse av Fakta om Finland som en död text i en lakun mellan vad jag förväntar mig att texten ska vara och vad texten egentligen i själva verket är avsedd att vara. Det kanske inte alls är avsett att vara roligt, detta att en lögnintrasslande Broschyrmakare, som aldrig varit i Finland och som varken har för avsikt att resa dit eller söka fakta om landet annat än i en gammal resehandbok daterad anno datzumal och ett gammalt nummer av National Geographics från augusti nittonhundraåttioett, åtar sig uppdraget att författa en broschyr om detta Norges grannland i syfte att få norrmännen att vallfärda dit? Det kanske inte alls ska framkalla fniss, detta absurda att Broschyrmakaren får sin bil bortfraktad på grund av felparkering och sedan själv ser till att återigen få den att hamna på kommunens uppställningsplats, bara för att fråga kvinnan som arbetar där om hon menade allvar när hon sa att åt hono att köra försiktigt? Kanske är det inte alls ämnat att vara underhållande, detta att Broschyrmakaren, trots att han egentligen inte vare sig hinner eller är i fysisk form för det åtar sig att springa en sträcka i en stafett åt ett vaktbolag och blir så kissnödig att han tömmer blåsan i en fontän så att det skvätter urin åt alla håll och kanter? Broschyrmakarens aversion mot vatten kanske inte alls är tänkt som en pikant lustighetskrydda att förstärka karaktären hos en komisk uddafigur med? 

Det som saknas i Fakta om Finland, tror jag, är ett avstånd, en distans mellan Berättarjaget - Broschyrmakaren - och honom själv. Det finns föga av insikt om den egna kufiskheten hos honom och i den mån en dylik finns är det ingenting som han själv finner anledning att förhålla sig till annat än som till en fakticitet och i den mån han någon gång inser att han är ute och cyklar och beter sig märkligt är det ändå någonting hos honom som håller fast vid patologin, som stövlar på och kör sitt race. Han kan inte annat. En låst personlighet är han, Broschyrmakaren, och denna hans låsning låser texten i sin helhet, avtrubbar, kanske i syfte att spegla hans person. Och det kan man väl tycka är nog så skickligt utverkat, en dylik samverkan mellan text och innehåll, men när det inte får någon effekt, vare sig lyfter eller hjälper romanen som sådan, utan bara sänker och lägger tung blöt filt över, då undrar man vad meningen med ett sådant grepp egentligen är. Det är mycket med Fakta om Finland som jag inte förstår...
Det får vara nog så, om Fakta om Finland. Mitt hopp till Erlend Loe kvarstår, trots detta Finlandsfaktoida lågvatten, och läsningen av Loes senaste alster - Stilla dagar i Mixing Park - emotses.

La Bibliofille