Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien, red Birgitta Wallin och Thomas Löfström

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien
Red. Birgitta Wallin och Tomas Löfström
Bokförlaget Tranan
9789185133116 

På Tranans rygg lämnar jag för några timmar ett Sverige statt i höst och beger mig åt Indien till, läser novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien. Möts av en i det närmaste överrumplande mångfald och rikedom som i sanning styrker det som redaktörerna Birgitta Wallin och Thomas Löfström så välformulerat och träffande skriver i antologins förord, att man i de medverkande författarnas berättelser lär känna Indien inifrån, att det i deras texter finns bredd och djup, dofter, erfarenheter, motsättningar, kärlekar, frågor på liv och död, att det att läsa den nya indiska litteraturen är att ta del av drömmar och vardag, att färdas genom annorlunda landskap, att uppleva de dramatiska omvälvningarna på den indiska subkontinenten under det senaste århundradet; att lära känna ett av världens framtidsländer (8).

Det skall erkännas att jag blir smått religiös av att läsa novellsamlingar av detta slag, inte blott för att berättelserna, för att nu hålla oss till Kärlek, uppror och kardemummakärnor, samtliga ger prov på detta aktningsvärda och konstfulla slags berättande som man ofta har äran att stöta på i kulturer vars litteratur bevarat starka drag av en ursprunglig muntlig berättartradition, utan också för att det finns någonting så rörande hedersamt i själva den bakomliggande satsningen, i den ansträngning som i fallet Kärlek, uppror och kardemummakärnor gjorts för att lyfta fram denna högkvalitativa litteratur för det svenska ögat: i det nogsamma urvalet som så väl framhäver mångfacetteringen och ymnigheten i det land, den kultur, de människor som är Indien, i de uppenbart omsorgsfullt gjorda översättningarna som genomgående är av så god kvalitét, så fint och naturligt flytande att jag, som annars är en riktig petit-maître vad det språkliga anbelangar, inte en endaste gång får anledning att rycka till inför en formulering, ett ordval eller en ton, och då framgår det ändå med all önskvärd tydlighet att flertalet noveller är översatta i inte bara ett led, utan till och med två, från hindi, urdu, malayalam, oriya, assamesiska, kannada, bengali, tamil och marathi till engelska, och från engelska vidaretolkade till svenska. Det är väl värt att reflektera över värdet av en redaktionell insats gjord med omsorg, ety det inte spelar någon som helst roll hur mycket god litteratur det skrivs av likaledes goda och hantverksskickliga författare världen över om samma litteratur sedan inte hanteras med samma grad av yrkesexpertis av översättare, förlag, et cetera. Vederbörlig hyllning till Svensk-Indiska Översättningsprojektet tillika Indiska Biblioteket således!
Ett angenämnt pussel att lägga, novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor, som själva fogandet av en bit till en annan, en novell till en annan, till syvende och sist utmynnar i en känsla av ömmaste vänskap till Indien, som mer än ett land, en simpel geografisk avgränsning präglad av en viss uppsättning kulturella (bland annat) betingelser, framstår som ett levande väsen, lika överflödande vid och bred och rund som någonsin en mänsklig varelse skapt av kött och blod. Den självklarhet som det egentligen är att det tågresande kvinnliga jaget som fylls av åtrå till en fientlig och obstinat kvinnlig medresenär i Ginu Kamanis Hemligheter, att dåren som, nödd att välja mellan Indien och Pakistan väljer ingetdera i Saadat Hasan Mantos Toba Tek Singh, att flickan Talat som i praktiken osynliggörs av vad som egentligen intet annat är än ett stycke tyg i Vishwapriya L. Iyengars novell Biblioteksflickan, att de på en rik risskörd berövade byborna i Mogalli Ganeshs Risskörden, att det av en gul fisk om den största av sorger påminda kvinnojaget i Ambais Gul fisk, att alla andra gestalter i den aderton noveller rika samlingen i sig är små, fragmentariska speglingar av det land de kommer ifrån, den självklarhet det är att detta land i sig inte är någonting annat än summan av alla sina människor, den självklarheten, att det är så det förhåller sig, den övergår i Kärlek, uppror och kardemummakärnor till någonting som kan kännas som diametralt motsatt, blir istället till någonting förunderligt, upphöjt, för att inte säga fantastiskt, och detta i ordets mest litterära bemärkelse. Novellerna för dialog med samlingen i sin helhet, liksom de enskilda gestalterna med det samhälle, den kultur de är en del av. Delarna speglar helheten, liksom helheten delarna och det är här, i detta mellanutrymme där det stora och det lilla möts som jag lär känna Indien.

La Bibliofille

Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag

Livet börjar på fredag (Viata Începe Vineri)
Ioana Pârvulescu
Översättning: Jeana Jarlsbo
2244
9789186729004

Som ingen annan roman jag tidigare läst får Ioana Pârvulescus Livet börjar på fredag mig att reflektera över mig själv som läsare och över den läskultur, och inte minst litterära tradition!, jag är danad i. Inför denna text är jag som en jakthund, nosar spår, rycker och sliter i kopplet och vill rusa åstad och stöta upp villebråd, lokalisera, också anta jägarens gestalt och pricka detta litterära vilt med min bössa. Jag tror mig ständigt ligga steget före, vara säker på att ha genomskådat, veta vad jag har att vänta mig av vart textavsnitt, vart och ett med sin berättare - läkardottern Iulia Margulis, budpojken Nicu, polischefen Costache Boerescu, den mystiske främlingen Dan Creţu för att nämna några - och sin specifika berättarteknik. Jag tror mig veta varthän det barkar när jag i Iulia Margulis dagboksanteckningar läser om hennes kärlek till Alexandru, jag tänker övermodigt detsamma när Petre hittar två till synes livlösa män på väg hem från sitt is- och vedhuggarvärv invid sjön, liksom när jag läser om hur lille Nicu mol allena försörjer sig och sin psykiskt sjuka mor, hela tiden när jag en föreställning om en kommande tragedi, en melodram och jag fantiserar om klassiska och traditionella upplösningar, såsom jag läst dem i litteratur som är skriven under artonhundratalets senare hälft, något tidigare än årsskiftet artonhundranittiosju-artonhundranittioåtta då Livet börjar på fredag utspelar sig.
Men intet vet jag om Livet börjar på fredag, detta i sin stillhet, sitt lugn ändock så myllrande och sprittande romanvilt som inte följer några gängse stigar när det gäller att uppfylla genrerelaterade förväntningar, utan istället går sin egen snillrika, i förhållande till den ickefiktiva verkligheten mer kredibil väg. En väg längs vilken man inte alltid, till skillnad från i fiktionens värld, generellt vare sig kan, ska eller bör förvänta sig svar på var fråga som ställs, inte bör stå parat för klara och tydliga upplösningar på var knut och ej heller lurpassa efter komplikationer, problematiseringar och gåtor i vart texthörn. Ty sådan är inte världen, ergo Läsarens extratextuella värld, den till vilken denne återgår då bokmärket placerats mellan två blad och artefakten tillfälligt lagts till vila på nattduksbord. Sådan var icke heller världen, alltså Läsarens icke-fiktiva, anno artonhundranittiosju, åtminstone är det så jag väljer att uppfatta det meddelande jag tycker mig ana avsändas i och med utformning, innehåll och inte minst belägenhet i romanens finalavsnitt (om vilket jag för övrigt, för ovanlighetens skull, inte ämnar avslöja mer än så, läst i ljuset av den övriga texten): det att tiden går, uppfylls av mer eller mindre stora omständigheter som sinsemellan korsar varandra på mer eller mindre besynnerliga vis, aldrig ett ständigt fokus på vare sig det småttiga eller det stora, utan ständigt detta flöde av liv och händelser som sammantagna utgör den i det närmaste überrealistiska text som är Livet börjar på fredag, denna sanna thing of beauty - författaren Mircea Cărtărescu beskriver Livet börjar på fredag som ett sådant i sitt förord - i vilken man, på Ioana Pârvulescus klara och stillsamt framrinnande textflod, kan och borde tillåta sig att för blott sköljas med utan vidare analytiskt engagemang, för skönhets skull, i vars spår följer den ljuvligaste av Bukaresttablåer, utan att mättna skåda den tills den exploderar, kulminerar i ett nyårsfyrverkeri, vars ljusspår och ekon sträcker sig mot framtiden, nästan sekellånga.

La Bibliofille

Roberto Bolaños Amulett

Amulett (Amuleto)
Roberto Bolaño
Översättning Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124540 

Alltsomoftast under pågående läsning tänker jag att jag inte helt greppar det Auxilio Lacouture berättar i Amulett, den till svenska senast översatta och på svenska utgivna romanen av Roberto Bolaño. Finner röda trådar - de långa dagarna på universitetstoaletten under ockupationen, kvällarna och nätterna med de mexikanska, unga poeterna vars allas moder hon utnämnt sig själv till, så barnlös, tandlös och ensam hon är, hushålleriet hos författarna Pedro Garfias och León Felipe -, men inget samband dem emellan, inte ens en tydlig kronologi att konstruera för sig själv i hemmets lugna vrå. Ändå är det så rasande fantastiskt, alltsammans, så njutbart att inögna och vara i, så älskbart.

Tempot är den skenande hästens, precis som i De vilda detektiverna, och precis som i De vilda detektiverna finns i Amulett det där undflyende och oförutsägbara, men inte alls på samma intellektuella vis. Åtminstone inte direkt. I Amulett upplever jag istället ett slags avskärmning hos Berättarrösten som fjärmar sig från det läsande subjektet alltmer ju längre in i texten denne kommer. Det finns hos Berätterskan, i hennes utsaga, i själva språket någonting lätt oroande som frammanar en bild av en person på gränsen till sammanbrott, som om Auxilio Lacouture sutte och strök sig själv över pannan i en fåfängt självlugnande gest, alltmer intensivt vaggade fram och tillbaka, liksom helt ohjälpligt, som vore hon på väg in i ett vansinnets mörker. Eller om hon skriver från en punkt bortom det där sammanbrottet, i efteråtets åminnelse, på väg upp ur. Det finns en klarsyn, en koncentration i tonen som talar för att det är så det är, på samma sätt som de regelbundet förekommande upprepningarna av enstaka ord och fraser mer är som en rest av ett tillstånd än en väg in i, ett sätt att åkalla minnena av det som berättas fram, att för sig själv befästa. Och beroende på intensiteten i minnet är oss Auxilio Lacouture mer eller mindre nära.

En amulett - ja! Sett i ljuset av att Auxilio Lacoutures berättelse - inte bokstavligen, men som intrig - ursprungligen ingår som en del av De vilda detektiverna blir romanens titel plötsligt en smula klarare: en magisk prydnad som plockats upp ur smyckeskrinet och nu hålls upp för att tillåtas glänsa och gnistra i all sin egna prakt. Än faller ljuset här, än där - glans och glitter har ingen kronologi, så icke heller, synes det, Auxilio Lacoutures minneslinje sådan den uppträder i Amulett. Amuletten hålles upp och snurrar sakta runt i Läsarens hand, för Läsarens öga att avnjuta. Och texten är vacker nog så, att bara läsa och ta till sig som en ansamling ord, utan att fördjupa sig närmare i teman och motiv och sådant som Roberto Bolaño skulle kunna vilja få sagt med sin roman.
Svårt dock att inte låta tankarna kretsa kring vari denna textamuletts talismanska, mot trolldomar och sjukdomar och andra faror skyddande egenskaper består. Jag föreställer mig vagt att det har med det oskylda minnet att göra, med erinrandet som en manifest handling, med Berättandet! Ty så framstår det i Amuletts slutkapitel, där Auxilio Lacouture mer i detalj skildrar sin tid på damtoaletten under universitetstoaletten och efter att ha spolat ned det dasspapper på vilket hon skrivit ner alla dikter hon kan utantill grips av en slags fruktan för att ha gjort sig skyddslös:

Jag tänkte: trots all min djärvhet och alla uppoffringar är det ute med mig. Jag tänkte: vilken poetisk handling att förstöra det jag skrev. Jag tänkte: det hade varit bättre att svälja det, nu är det ute med mig. Jag tänkte: skrivandets fåfänglighet, förstörelsens fåfänglighet. Jag tänkte: eftersom jag skrev gjorde jag motstånd. Jag tänkte: eftersom jag förstörde det jag skrev kommer de att hitta mig, de kommer att slå mig, de kommer att våldta mig, de kommer att döda mig. Jag tänkte: de båda sakerna hänger ihop, att skriva och att förstöra, att gömma sig och att bli upptäckt. (181)

Så framstår det ock på romanens slutsidor, i Amuletts allra vackraste, mest lyriska och metafysiska passage, där Auxilio Lacouture i ett slags mardröm, en vanföreställning, ett feberrus vandrar ned för en bergstopp och får se en skara sjungande spöklika barn och ungdomar vandra i en dal, mot en avgrund och hon kan ingenting göra för att hindra dem. Ändå finner hon bortom vålnadernas säkra död i avgrunden, i deras spöksång, någonting förtröstansfullt, som jag tolkar som Berättandet, vilken form och vilket uttryck det än må ta, vilket innehållet än är och trots att det, mot hennes föreställning där på universitetets damtoalett, inte skyddar på det vis hon föreställt sig:

   Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framför allt handlade om mod och om speglar, om åtrå och njutning,
   Och den sången är vår amulett. (191)

Komplex är den, Roberto Bolaños Amulett, till omfånget så ringa, ändå så svårgreppbar. Men så väl värt det är att i etthundranittioen sidor befinna sig i detta gåtfulla, att vrida och vända, att följa med Auxilio Lacouture i Mexico City, in på universitets damtoalett, runt på barerna och krogarna, på gatorna, i hennes tankar, fram till spökbarnens sång som ekar ur avgrunden. Så nåderikt det känns att i dagar och åter dagar i tanken vistas i Amulett, att fundera kring den, söka röna ut den, framkomma till ett slags essens och sedan nedteckna de analysfragment (inte mer än så) man lyckas framgräva ur sitt postläsliga umgänge med denna Texte des Textes. Att så göra i övertygelsen att Amulett med ett överseende flin och med lätthet lyfter ur dessa fragment, på intet sätt fångad, mer fri än någonsin förr.

La Bibliofille

Polen berättar: Navelsträngen i jorden, red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson

Polen berättar: Navelsträngen i jorden
Red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson
Översättning Anders Bodegård et alii
Bokförlaget Tranan
9789185133338

Polen i mitt hjärta. Sic est sedan en bussresa genom landet för vad som nu känns som många herrans år sedan. En lisa därför att kunna återvända genom bokförlaget Tranans berättarserie (en dag ska jag skriva en kärleksförklaring till denna serie, men inte just nu) och novellantologin Polen berättar: Navelsträngen i jorden, samlandes sexton noveller skrivna av författare födda under nittonhundratalets senare tid.

Om man får tro samlingens representativitet för hur den polska prosan ser ut nu, i det unga tjugohundratalet, har den narrativa stafettpinnen i Polen greppats av berättare som, till skillnad från de generationer författare som bar Historien som ett öppet sår i bröstet och måste skriva Sorgens Qaddish för att bearbeta, komma vidare, få säga allt detta pulserande smärtsamma och osägbara som alltjämt förblir det polska folkets arv, uppvisar en helt annan... konsistens. Man tycks inte längre skriva ur aska, utan ur betong, måhända kanske inte en helt härdad betong, men någonting som inte är lika sårbart, någonting mindre blödande, mer slutet. Inte så att det skulle röra sig om en större otillgänglighet, men om en annan intention i gestaltningarna av det enskilda ödet, en riktning mot det privata som förvisso också, liksom Förintelseskildringarna, utmynnar i ett slags allmängiltig utsaga om Det Polska Folket, men där man inte, som tidigare, samlats innanför ghettots gränser och koncentrationslägrets strömförande stängsel, utan istället sitter var och en i sin stuga, sin lägenhet, sitt hus, sin omständighet. Man är inte längre bara ett Folk, man är också egna personer, med egen rätt och egna öden. Denna litterära utveckling är ingalunda till det sämre, tvärtom uppvisar novellerna överlag en tillbakalutad, men ändå på tåspetsarna stående aggression, en kaxighet och skitighet som, trots att novellsamlingens titel - Navelsträngen i jorden - tyder på ett sökande efter en förankring i någonting fastare, men också efter en större frihet. Man fäktar vilt omkring sig, revolterar, tycks vilja komma loss från, vidare från någonting, måhända från den upphöjda offerposition som kommit som en naturlig konsekvens av det långa litterära sorgearbete som följt i Förintelsens spår. Ett sökande efter en ställning där man som polsk medborgare kan tillerkännas ett lidande och ett offerskap på en individuell vardagsnivå, inte bara som en av ett folk utsatt för ett av de största brotten mot mänskligheten. En tillåtelse att få häkta av Den Förfelades helgongloria och tillåtas peta, nedstiga, vältra sig i smuts, damm och tabun eller, åtminstone, bara röra sig i mer jordnära omständigheter, få berätta om det egna svåra, det som man vet säkerligen är bra mycket mindre och lättare att bära än tidigare generationers vedermödor, men icke desto mindre svårt, det som är värst för att det är ens egna svåra: få kasta en halv äcklig giffel under bordet, visa upp och känna på sin egen snopp och hata sin far som i Wojciech Kuczocks punkt- och versallösa jävul; tillåtas berätta om de praktiska besvär, det krångel en man och en kvinna kan vara med om när en förlossning tar sin början, trots att de ingenting är i jämförelse med vad mormor och morfar var med om på sin tid, som i Daniel Odijas Sanna historier; skildra en AIDS-sjuk människas fysiska och sociala förfall som i Michal Witkowksis Berättelsen om Jessie; som i Olga Tokarczuks Professor Andrews i Warszawa slänga senare tiders historiska omvälvningar i Polen i erfarenheten och ansiktet på Västerlänningen i ett slags "Här har du!"; bli trött på skiten, Polen, ta färjan över till Sverige och göra skogen till en plats där man promenerar, inte växelvis arbetar för brödfödan och super i sitt anletes svett som i Andrzej Stasiuks Janek. Detta för att bara nämna några av de sexton noveller som ryms i Polen berättar: navelsträngen i jorden, som alla undantagslöst får mig att, om inte per omgående kasta mig på bussen och återigen resa ner genom det utsökt vackra Polen, så åtminstone fördjupa mig i landets moderna litteratur och författarskap. Det kan omöjligt vara annat än mer än väl värt.

La Bibliofille

Han Shaogongs Maqiao

Maqiao (Maqiao cidian)
Han Shaogong
Översättning Anna Gustafsson Cheng
Albert Bonniers Förlag
9789100121143

Hur närmar man sig en by? Om man vill skriva en berättelse om en by för att ge sannast möjliga bild av denna i alla dess avseenden och dimensioner, hur ska man då närma sig den, gripa sig an den? Var börja? Kring vad konstruera texten, hur bygga upp den?

I Maqiao har Han Shaogong valt Ordet som utgångspunkt för sin berättelse om byn Maqiao, dit författarens fiktiva alter ego med samma namn skickades under Kulturrevolutionen i Kina för att skapa ett klasslöst samhälle. Ordlistan är den form som Han Shaogong använder sig av för att förtälja om Maqiao, som allteftersom ord läggs till ord mindre och mindre framstår som en given samling byggnader på en given geografisk position med X antal invånare. Nej, det Maqiao som Han Shaogong berättar om är ingalunda en vilkensomhelstby som Kulturrevolutionen kan fara fram som den vill med, kontrollera och styra, utan om en... slingrande mask, en motvalls käring, som i sin rent praktiska funktion vad avser jordbruk och ägande visserligen anammat de kommunistiska diktaten, men som i övrigt lever sitt eget liv i ordets mest påtagliga - men måhända inte maqiaoska - bemärkelse. Ty det finns i den maqiaoska andan, så som Shaogong skildrar den, ingenting gängse, ingenting som faller inom ramen för det man föreställer sig är vanligt, normalt, sansat, ingen människa som man med bästa vilja i världen kan identifiera med idén om hur en genomsnittsmänniska, en person comme il faut är. Nej, det sjuder av egensinne i Maqiaos persongalleri, viljorna är starka, de kommunistiska framstegsidealen kontrasterar med det maqiaoska sederna och bruken och kynnena, stadslivet med landsortslivet i den lilla byn i Kinas norra del (det finns till och med ett särskilt ord för den fysiologiska påverkan som drabbar Maqiaoborna när de vistas i städer - gatusjuka), inte ens Orden, Språket finns där för Shaogong som en pålitlig riktlinje, också Orden är behäftade med särskilda, ofta direkt motsatta betydelser än de vanligen har, till exempel betyder det att vara vaken inte alls att vara rationell, klar och intelligent, utan tvärtom dum (51). På samma vis berättar Shaogong om ett för Maqiao specifikt, och av denna själv dömt ganska irriterande, sätt att tala kallat gardenia, jasmin, ett tvetydigt tal: mångbottnat, vagt, undanglidande, svävande, både det ena och det andra på samma gång (360). Och på Maqiaos slutsidor skriver Berättaren att [p]å maqiaodialekt utalas ordet "slut" (wan på mandarin) likadant som ordet "början" (yuan). Dessa två tidsmässiga ytterligheter möts alltså i språket. Så när maqiaoborna säger yuan, menar de då slutet? Eller början? (385).

Ganska signifikativt för Maqiao i sin helhet, det där med likljudandet hos orden för början och slut. Är man verkligen kommen till slutet av historien om Maqiao då man vänt det sista bladet? Började berättelsen i själva verket någonsin från början och slutade den i slutet? Låter sig ens byn Maqiao, romanens enda sanna huvudperson, egentligen fångas mellan någonting sådant som versal och punkt, beskrivas med ord, när det så tydligt framgår att byn inte alltid, ofta inte, ens skriver under på någonting så basalt som vad ett ord rent allmänt betyder och hur det används i ett språk eller en dialekt, utan skapar egna betydelser och innebörder?

I Efterord: människan är ett talande djur, men i själva verket är det inte lätt att tala utläser jag ett Berättarens vikagivande för Maqiaos suveränitet, ett Författarens kapitulerande för Språkets överlägsenhet. Språket, Orden tillåter inte att man använder dem för objektivt sanna utsagor och Shaogong tvingas erkänna att den ordlista han skrivit, den bok vari han försökt framskriva något slags fastnaglande sanning om Maqiao i själva verket bara är hans personliga lexikon, som inte kan fungera som måttstock för någon annan (396). Byn Maqiao bllir därmed en symbol för Språket självt,  för dess föränderlighet, dess egensinnighet, dess mångfald, Kulturrevolutionens projekt att skapa ett klasslöst samhälle så som det sker i byn Maqiao omvandlas till en metakommentar till Berättarens försök att i romanen Maqiao försöka tygla detta levande, slingrande och organiska väsen som byn är i ordbokens rigida form, och romanen Maqiao framstår i sin tur som ett uttryck för Författandets omöjlighet, som ju allt Författande i någon mån alltid är beskrivande av en antingen fiktiv eller reell verklighet och Språket bara kan användas subjektivt för att avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden (396). Han Shaogong - Berättaren, Författaren - måste till syvende och sist icke-skriva sin ordlista, sin roman, ogiltigförklara den såsom sanningssägare och - inte utan ett visst vemod, en smula sorg -  uppmana sin läsare att, med en hänvisning till ett alldeles visst klassrumsexperiment, glömma den ömsom frustrerade, ömsom irriterade, men genomgående häpnadsslagna, ömsinta och kärleksfulla läxa han i Maqiao lärt oss om Maqiao.

La Bibliofille 

Sofi Oksanens Stalins kossor

Stalins kossor (Stalinin lehmät)
Sofi Oksanen
Översättning Janina Orlov
Bazar Förlag
9789170281891

Tankeflugorna surrar runt i täta svärmar, vill flyga bortom ord som beskriver Stalins kossor som en ätstörningsroman, feministisk roman kommenterande snedvridna kvinnoideal, samhällskritisk roman behandlande den estländska människans lillebrorskap under ett fördomsfullt Finland och dylika andra, alls icke vare sig inackurata eller ointressanta (men måhända en smula slitna, lite förenklande och allltför uppenbara?) slagkraftiga enradingssammanfattningar som sammankomponerats à propos denna Sofi Oksanens debut. Flugorna (andra skrivelsen om ett Oksanenskt verk och återigen flugor!) vill istället klafsa runt lite överallt i romanen, vill riktigt grotta ner sig i den vämjeliga skit - sovjetisk som estländsk som finsk, nutida som historisk, personlig som släktelig som allmännelig - som Oksanen framskriver i Stalins kossor, och spekulera lite i hur i hela helsike stackars Anna, vår romanhjältinna, hamnade med sitt bulimiska huvud i holken (om jag tillfälligtvis får lov att uttrycka mig så oaktsamt).

Jag tänker på detta med tregenerationsberättandet i Stalins kossor, detta att Annas berättelse, som äger rum i en tid då Estland är självständigt, varvas med skildringar av mormodern Sofias liv under Sovjettiden, modern Katariina historia som sträcker sig över tre tider, det sovjetiska styret, frigörelsen och självständigheten, funderar kring vad denna tredelning kan ha för funktion sett i ljuset av Annas ätstörning, på ett plan som ligger djupare än förklaringen att Anna blir bulimisk som ett resultat av att hon av sin mor tvingas förtiga sin estiska bakgrund - någonting fult och dåligt -, att den snygga och åtråvärda kropp hon lyckas skapa sig genom att stenhårt kontrollera sitt matintag och -kvittgörande är ett sätt att väga upp för att hon i det fördolda är en simpel Rysshora (tydligen, enligt finländsk fördomsstandard, åtminstone så som modern Katariina lär ut den). Vad har Annas mormor Sofia med Annas sjukdomshistoria att göra, vad har öfverhufvud den del av romanen som förtäljer om mormodern och hennes släkt i under mitten av nittonhundratalet att göra med Annas sjukdom och hennes dysfunktionalitet?

Stalins kossor, det ska tydligen vara getter det. Spännande. Alla möjliga konnotationer och metaforer kommer framsurrande när jag tänker på titeln i förhållande till Annas bulimi. Både kor och getter idisslar, stöter upp den föda de äter och tuggar om den, men behåller den inomsystems, så att säga. Geten som ett magert beläte, Kossan som någonting stort och klumpigt, inte sällan använt pejorativt om Kvinnan. Get - Kossa - Kvinna, i den ordningen, en romanutveckling. Att svälja som en metafor för att tiga om någonting, att tiga om vem som gömmer sig var, om sitt ursprung, om vad man bokstavligt talat har i sitt bagage, detta att inte berätta, att undanhålla information, det upptar en stor del av den text som är Stalins kossor, är en av romanens viktigaste överlevnadsstrategier, fungerar väl för mormor Sofia - Geten (mager av svält och idisslandes hemligheter) - under sovjettiden och också i romanens nutid, är mindre funktionell, men ändock en smula skyddande och smart för Katariina - som blir en Kossa, påhängs detta epitet (min personliga tolkning, texten påstår aldrig någonting dylikt) i den stund hon lämnar Estland bakom sig för att istället bosätta sig i Finland, - som aldrig känt till någonting annat, som fått tigandet och smusslandet med modersmjölken och har detta beteende integrerat i sitt system, som levt i ett samhälle där dito praxis är gängse och likt en katt kan identifiera faror och anpassa sig därefter. Men Anna växer delvis upp med någonting annat, i ett Finland där klimatet är ett annat, där det (åtminstone för de flesta) fungerar annorlunda och för henne blir idisslandet en omöjlighet, ty i Anna är det inte i förtigandet av information som är det primära, istället är det fråga om att dölja Det Skamliga, det estniska arvet - Rysshoran. Hon förmår tiga om ursprunget, men inte att svälja allt, behålla allt i systemet. Hon behöver utloppet och använder matmissbruket, kräkningarna och laxativen som ett sätt att hantera inomhållandet av Det Som Inte Får Sägas Högt, Det Som Måste Döljas, Det Som Är Skamligt. Och detta, att finna ett sätt att leva med Horan i sig, det är att vara Anna, att vara Kvinna. Anna beskriver det i romanens slutrader så här:

   Resan är gjord. Jag är framme. Jag är hemma. Jag kan älska och gå i säng med samma människa som jag kan tala med. Och detta är det bästa jag förmår, ren bulimarexi utan ombytliga perioder.

   Min sköra spetsiga benstomme vilar mellan svarta lakan för att orka magra också nästa dag. Man är tvungen att vara, anpassa sig och överleva. 50 kilo är överlevnad. Enligt min läkare är jag ett biologiskt under. Min hormonbalans har inte rubbats. Jag kan få barn. Vilket skämt! Vilket garv! (438)

Kvinna, kan få barn, javisst. Skämtet, garvet, är det situationens utvecklingspotential Anna ser där? Att hon från att vara en mager get kan bli en gravid kossa? Och vad är det i så fall för en typ av kvinna som följer på detta kossliga tillstånd? Vilken typ av Kvinna är en Mor? Med vilka föreställningar är Kvinnan som Mor behängd? Kvinnan som en madonna, horans antipod? Är det i denna osannolika utsikt, Kvinnan som någonting upphöjt, i att kunna bli detta omöjliga, som Anna ser den största komiken? 

Flugorna surrar oavlåtligen - hjärtat slår ånyo Oksanen..! Oksanen..!

La Bibliofille