Red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson
Översättning Anders Bodegård et alii
Bokförlaget Tranan
9789185133338
Polen i mitt hjärta. Sic est sedan en bussresa genom landet för vad som nu känns som många herrans år sedan. En lisa därför att kunna återvända genom bokförlaget Tranans berättarserie (en dag ska jag skriva en kärleksförklaring till denna serie, men inte just nu) och novellantologin Polen berättar: Navelsträngen i jorden, samlandes sexton noveller skrivna av författare födda under nittonhundratalets senare tid.
Om man får tro samlingens representativitet för hur den polska prosan ser ut nu, i det unga tjugohundratalet, har den narrativa stafettpinnen i Polen greppats av berättare som, till skillnad från de generationer författare som bar Historien som ett öppet sår i bröstet och måste skriva Sorgens Qaddish för att bearbeta, komma vidare, få säga allt detta pulserande smärtsamma och osägbara som alltjämt förblir det polska folkets arv, uppvisar en helt annan... konsistens. Man tycks inte längre skriva ur aska, utan ur betong, måhända kanske inte en helt härdad betong, men någonting som inte är lika sårbart, någonting mindre blödande, mer slutet. Inte så att det skulle röra sig om en större otillgänglighet, men om en annan intention i gestaltningarna av det enskilda ödet, en riktning mot det privata som förvisso också, liksom Förintelseskildringarna, utmynnar i ett slags allmängiltig utsaga om Det Polska Folket, men där man inte, som tidigare, samlats innanför ghettots gränser och koncentrationslägrets strömförande stängsel, utan istället sitter var och en i sin stuga, sin lägenhet, sitt hus, sin omständighet. Man är inte längre bara ett Folk, man är också egna personer, med egen rätt och egna öden. Denna litterära utveckling är ingalunda till det sämre, tvärtom uppvisar novellerna överlag en tillbakalutad, men ändå på tåspetsarna stående aggression, en kaxighet och skitighet som, trots att novellsamlingens titel - Navelsträngen i jorden - tyder på ett sökande efter en förankring i någonting fastare, men också efter en större frihet. Man fäktar vilt omkring sig, revolterar, tycks vilja komma loss från, vidare från någonting, måhända från den upphöjda offerposition som kommit som en naturlig konsekvens av det långa litterära sorgearbete som följt i Förintelsens spår. Ett sökande efter en ställning där man som polsk medborgare kan tillerkännas ett lidande och ett offerskap på en individuell vardagsnivå, inte bara som en av ett folk utsatt för ett av de största brotten mot mänskligheten. En tillåtelse att få häkta av Den Förfelades helgongloria och tillåtas peta, nedstiga, vältra sig i smuts, damm och tabun eller, åtminstone, bara röra sig i mer jordnära omständigheter, få berätta om det egna svåra, det som man vet säkerligen är bra mycket mindre och lättare att bära än tidigare generationers vedermödor, men icke desto mindre svårt, det som är värst för att det är ens egna svåra: få kasta en halv äcklig giffel under bordet, visa upp och känna på sin egen snopp och hata sin far som i Wojciech Kuczocks punkt- och versallösa jävul; tillåtas berätta om de praktiska besvär, det krångel en man och en kvinna kan vara med om när en förlossning tar sin början, trots att de ingenting är i jämförelse med vad mormor och morfar var med om på sin tid, som i Daniel Odijas Sanna historier; skildra en AIDS-sjuk människas fysiska och sociala förfall som i Michal Witkowksis Berättelsen om Jessie; som i Olga Tokarczuks Professor Andrews i Warszawa slänga senare tiders historiska omvälvningar i Polen i erfarenheten och ansiktet på Västerlänningen i ett slags "Här har du!"; bli trött på skiten, Polen, ta färjan över till Sverige och göra skogen till en plats där man promenerar, inte växelvis arbetar för brödfödan och super i sitt anletes svett som i Andrzej Stasiuks Janek. Detta för att bara nämna några av de sexton noveller som ryms i Polen berättar: navelsträngen i jorden, som alla undantagslöst får mig att, om inte per omgående kasta mig på bussen och återigen resa ner genom det utsökt vackra Polen, så åtminstone fördjupa mig i landets moderna litteratur och författarskap. Det kan omöjligt vara annat än mer än väl värt.
La Bibliofille
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar