Han Shaogong
Översättning Anna Gustafsson Cheng
Albert Bonniers Förlag
9789100121143
Hur närmar man sig en by? Om man vill skriva en berättelse om en by för att ge sannast möjliga bild av denna i alla dess avseenden och dimensioner, hur ska man då närma sig den, gripa sig an den? Var börja? Kring vad konstruera texten, hur bygga upp den?
I Maqiao har Han Shaogong valt Ordet som utgångspunkt för sin berättelse om byn Maqiao, dit författarens fiktiva alter ego med samma namn skickades under Kulturrevolutionen i Kina för att skapa ett klasslöst samhälle. Ordlistan är den form som Han Shaogong använder sig av för att förtälja om Maqiao, som allteftersom ord läggs till ord mindre och mindre framstår som en given samling byggnader på en given geografisk position med X antal invånare. Nej, det Maqiao som Han Shaogong berättar om är ingalunda en vilkensomhelstby som Kulturrevolutionen kan fara fram som den vill med, kontrollera och styra, utan om en... slingrande mask, en motvalls käring, som i sin rent praktiska funktion vad avser jordbruk och ägande visserligen anammat de kommunistiska diktaten, men som i övrigt lever sitt eget liv i ordets mest påtagliga - men måhända inte maqiaoska - bemärkelse. Ty det finns i den maqiaoska andan, så som Shaogong skildrar den, ingenting gängse, ingenting som faller inom ramen för det man föreställer sig är vanligt, normalt, sansat, ingen människa som man med bästa vilja i världen kan identifiera med idén om hur en genomsnittsmänniska, en person comme il faut är. Nej, det sjuder av egensinne i Maqiaos persongalleri, viljorna är starka, de kommunistiska framstegsidealen kontrasterar med det maqiaoska sederna och bruken och kynnena, stadslivet med landsortslivet i den lilla byn i Kinas norra del (det finns till och med ett särskilt ord för den fysiologiska påverkan som drabbar Maqiaoborna när de vistas i städer - gatusjuka), inte ens Orden, Språket finns där för Shaogong som en pålitlig riktlinje, också Orden är behäftade med särskilda, ofta direkt motsatta betydelser än de vanligen har, till exempel betyder det att vara vaken inte alls att vara rationell, klar och intelligent, utan tvärtom dum (51). På samma vis berättar Shaogong om ett för Maqiao specifikt, och av denna själv dömt ganska irriterande, sätt att tala kallat gardenia, jasmin, ett tvetydigt tal: mångbottnat, vagt, undanglidande, svävande, både det ena och det andra på samma gång (360). Och på Maqiaos slutsidor skriver Berättaren att [p]å maqiaodialekt utalas ordet "slut" (wan på mandarin) likadant som ordet "början" (yuan). Dessa två tidsmässiga ytterligheter möts alltså i språket. Så när maqiaoborna säger yuan, menar de då slutet? Eller början? (385).
Ganska signifikativt för Maqiao i sin helhet, det där med likljudandet hos orden för början och slut. Är man verkligen kommen till slutet av historien om Maqiao då man vänt det sista bladet? Började berättelsen i själva verket någonsin från början och slutade den i slutet? Låter sig ens byn Maqiao, romanens enda sanna huvudperson, egentligen fångas mellan någonting sådant som versal och punkt, beskrivas med ord, när det så tydligt framgår att byn inte alltid, ofta inte, ens skriver under på någonting så basalt som vad ett ord rent allmänt betyder och hur det används i ett språk eller en dialekt, utan skapar egna betydelser och innebörder?
I Efterord: människan är ett talande djur, men i själva verket är det inte lätt att tala utläser jag ett Berättarens vikagivande för Maqiaos suveränitet, ett Författarens kapitulerande för Språkets överlägsenhet. Språket, Orden tillåter inte att man använder dem för objektivt sanna utsagor och Shaogong tvingas erkänna att den ordlista han skrivit, den bok vari han försökt framskriva något slags fastnaglande sanning om Maqiao i själva verket bara är hans personliga lexikon, som inte kan fungera som måttstock för någon annan (396). Byn Maqiao bllir därmed en symbol för Språket självt, för dess föränderlighet, dess egensinnighet, dess mångfald, Kulturrevolutionens projekt att skapa ett klasslöst samhälle så som det sker i byn Maqiao omvandlas till en metakommentar till Berättarens försök att i romanen Maqiao försöka tygla detta levande, slingrande och organiska väsen som byn är i ordbokens rigida form, och romanen Maqiao framstår i sin tur som ett uttryck för Författandets omöjlighet, som ju allt Författande i någon mån alltid är beskrivande av en antingen fiktiv eller reell verklighet och Språket bara kan användas subjektivt för att avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden (396). Han Shaogong - Berättaren, Författaren - måste till syvende och sist icke-skriva sin ordlista, sin roman, ogiltigförklara den såsom sanningssägare och - inte utan ett visst vemod, en smula sorg - uppmana sin läsare att, med en hänvisning till ett alldeles visst klassrumsexperiment, glömma den ömsom frustrerade, ömsom irriterade, men genomgående häpnadsslagna, ömsinta och kärleksfulla läxa han i Maqiao lärt oss om Maqiao.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar