Roberto Bolaños Amulett

Amulett (Amuleto)
Roberto Bolaño
Översättning Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124540 

Alltsomoftast under pågående läsning tänker jag att jag inte helt greppar det Auxilio Lacouture berättar i Amulett, den till svenska senast översatta och på svenska utgivna romanen av Roberto Bolaño. Finner röda trådar - de långa dagarna på universitetstoaletten under ockupationen, kvällarna och nätterna med de mexikanska, unga poeterna vars allas moder hon utnämnt sig själv till, så barnlös, tandlös och ensam hon är, hushålleriet hos författarna Pedro Garfias och León Felipe -, men inget samband dem emellan, inte ens en tydlig kronologi att konstruera för sig själv i hemmets lugna vrå. Ändå är det så rasande fantastiskt, alltsammans, så njutbart att inögna och vara i, så älskbart.

Tempot är den skenande hästens, precis som i De vilda detektiverna, och precis som i De vilda detektiverna finns i Amulett det där undflyende och oförutsägbara, men inte alls på samma intellektuella vis. Åtminstone inte direkt. I Amulett upplever jag istället ett slags avskärmning hos Berättarrösten som fjärmar sig från det läsande subjektet alltmer ju längre in i texten denne kommer. Det finns hos Berätterskan, i hennes utsaga, i själva språket någonting lätt oroande som frammanar en bild av en person på gränsen till sammanbrott, som om Auxilio Lacouture sutte och strök sig själv över pannan i en fåfängt självlugnande gest, alltmer intensivt vaggade fram och tillbaka, liksom helt ohjälpligt, som vore hon på väg in i ett vansinnets mörker. Eller om hon skriver från en punkt bortom det där sammanbrottet, i efteråtets åminnelse, på väg upp ur. Det finns en klarsyn, en koncentration i tonen som talar för att det är så det är, på samma sätt som de regelbundet förekommande upprepningarna av enstaka ord och fraser mer är som en rest av ett tillstånd än en väg in i, ett sätt att åkalla minnena av det som berättas fram, att för sig själv befästa. Och beroende på intensiteten i minnet är oss Auxilio Lacouture mer eller mindre nära.

En amulett - ja! Sett i ljuset av att Auxilio Lacoutures berättelse - inte bokstavligen, men som intrig - ursprungligen ingår som en del av De vilda detektiverna blir romanens titel plötsligt en smula klarare: en magisk prydnad som plockats upp ur smyckeskrinet och nu hålls upp för att tillåtas glänsa och gnistra i all sin egna prakt. Än faller ljuset här, än där - glans och glitter har ingen kronologi, så icke heller, synes det, Auxilio Lacoutures minneslinje sådan den uppträder i Amulett. Amuletten hålles upp och snurrar sakta runt i Läsarens hand, för Läsarens öga att avnjuta. Och texten är vacker nog så, att bara läsa och ta till sig som en ansamling ord, utan att fördjupa sig närmare i teman och motiv och sådant som Roberto Bolaño skulle kunna vilja få sagt med sin roman.
Svårt dock att inte låta tankarna kretsa kring vari denna textamuletts talismanska, mot trolldomar och sjukdomar och andra faror skyddande egenskaper består. Jag föreställer mig vagt att det har med det oskylda minnet att göra, med erinrandet som en manifest handling, med Berättandet! Ty så framstår det i Amuletts slutkapitel, där Auxilio Lacouture mer i detalj skildrar sin tid på damtoaletten under universitetstoaletten och efter att ha spolat ned det dasspapper på vilket hon skrivit ner alla dikter hon kan utantill grips av en slags fruktan för att ha gjort sig skyddslös:

Jag tänkte: trots all min djärvhet och alla uppoffringar är det ute med mig. Jag tänkte: vilken poetisk handling att förstöra det jag skrev. Jag tänkte: det hade varit bättre att svälja det, nu är det ute med mig. Jag tänkte: skrivandets fåfänglighet, förstörelsens fåfänglighet. Jag tänkte: eftersom jag skrev gjorde jag motstånd. Jag tänkte: eftersom jag förstörde det jag skrev kommer de att hitta mig, de kommer att slå mig, de kommer att våldta mig, de kommer att döda mig. Jag tänkte: de båda sakerna hänger ihop, att skriva och att förstöra, att gömma sig och att bli upptäckt. (181)

Så framstår det ock på romanens slutsidor, i Amuletts allra vackraste, mest lyriska och metafysiska passage, där Auxilio Lacouture i ett slags mardröm, en vanföreställning, ett feberrus vandrar ned för en bergstopp och får se en skara sjungande spöklika barn och ungdomar vandra i en dal, mot en avgrund och hon kan ingenting göra för att hindra dem. Ändå finner hon bortom vålnadernas säkra död i avgrunden, i deras spöksång, någonting förtröstansfullt, som jag tolkar som Berättandet, vilken form och vilket uttryck det än må ta, vilket innehållet än är och trots att det, mot hennes föreställning där på universitetets damtoalett, inte skyddar på det vis hon föreställt sig:

   Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framför allt handlade om mod och om speglar, om åtrå och njutning,
   Och den sången är vår amulett. (191)

Komplex är den, Roberto Bolaños Amulett, till omfånget så ringa, ändå så svårgreppbar. Men så väl värt det är att i etthundranittioen sidor befinna sig i detta gåtfulla, att vrida och vända, att följa med Auxilio Lacouture i Mexico City, in på universitets damtoalett, runt på barerna och krogarna, på gatorna, i hennes tankar, fram till spökbarnens sång som ekar ur avgrunden. Så nåderikt det känns att i dagar och åter dagar i tanken vistas i Amulett, att fundera kring den, söka röna ut den, framkomma till ett slags essens och sedan nedteckna de analysfragment (inte mer än så) man lyckas framgräva ur sitt postläsliga umgänge med denna Texte des Textes. Att så göra i övertygelsen att Amulett med ett överseende flin och med lätthet lyfter ur dessa fragment, på intet sätt fångad, mer fri än någonsin förr.

La Bibliofille