Kärleken till blommor

Kärleken till blommor har hjärnan gett sig själv till skydd. Och varför mänskorna lärde sig tycka om blommor kan man lätt räkna ut: de springer för det första inte efter en och bits eller morrar. Blommor morra inte. De är sköna men håna inte. De faller en i ögonen, men inte i ryggen.

ur Vägen till Klockrike (105), Harry Martinson

La Bibliofille

Kort om ord , om språk. Om det som finns, inte finns - borde och inte borde finnas.

Bladvända

Ett vackert ord, inte sant? Använt som substantiv i det sammanhang jag fann det (önskar jag kunde svara på var, dock önskar minnet inte gå med mig dit), men fint också som infinitiv, även om att vända blad nog ter sig mer ljuvt och poetiskt än att bladvända, när allt kommer omkring.
Det borde användas oftare, bladvända, men till att börja med är jag bara glad att det alls finns, detta ord, om än i skymundanom. Ty alla vackra ord finns inte, så sorgligt är det, och deras tillkomst kvävs under ordliga kirskålsvarianter sprungna ur engelska direktlån såsom "fejsrejpa" (att stjäla någons identitet på ett visst nätligt socialt nätverk fick jag lära mig genom att fråga en tonårsbekant), kvällspressliga sammanfogningar och annat otäckt. Ett vackert ord som mig veterligen inte finns i svenska språket, men genom sin blotta skönhet absolut borde göra det, kom jag på idag när jag såg en tabloid om mystiska omständigheter kring Per Oscarssons död (det var fråga om en dödschock drar jag mig till minnes, tillåt mig vomera utan avbrott i fjorton dar) i en brand för en numera längre tid sedan: omkomst. En substantivvariation på verbet omkomma som låter mindre tabloidt, mindre hårt än död, men uttrycker mer av en bakomliggande olyckshändelse än bortgång och som det inte lönar sig att sätta "chock" efter, eftersom omkomst är för värdigt och majestätiskt för det. Per Oscarssons tragiska omkomst.

Två tankar om ord, om språk.

La Bibliofille

Lyrisk fyllnad

Skymningen faller som ett försagt askregn. Den släcker äppelblommornas små lampor och staketens vita knoppar. Den tystar gräset och de ljusgröna gräshopporna. Hon står vid vattentunnan som är sprucken av för mycket sol och hungrigt gapar upp mot stuprännan. I det tysta gräset, fyllt av skymningens aska, ser hon en sten ligga. Den har slutat lysa med dagen och när hon böjer sig fram över vattentunnan tycker hon den är en hund som hela dagen har legat stilla i gräset men nu i skymningen långsamt vaknar och tänjer på sin kropp.

Hon måste smeka den där hunden och hon släpper den gistna vattentunnan som hon stått lutad mot medan illamåendet gått över och går några steg i gräset som lättjefullt smeker sej mot hennes anklar. Då reser sej den lilla hunden och försvinner med retsamt viftande svans och hon säger till sina ben att springa men det är bara det ena som vill och därför faller hon framstupa i gräset. Sen när hon ändå ligger bryr hon sig inte om att försöka resa sej, inte ens på skoj. Hon vänder sig bara mödosamt på rygg så att hela den trånga himmelskupan med smärtsamma nålstygn av stjärnor plötsligt slungas över henne. Och medan hon ser en stjärna med blodröd mun spetsas på ett grässtrå som skuggar över hennes öga tänker hon: Å, det är så här att vara full.

ur Ormen, Stig Dagerman

La Bibliofille

I mitt hus där jag bor

I mitt hus där jag bor bodde en gång i tiden en Författare. Ingen Selma Lagerlöf eller August Strindberg eller Pär Lagerkvist, ty då hade väl vårt stackars gamla av alltför ovarsamma renoveringar medfarna torp varit ett museum och öppet för allmänheten, eller åtminstone ägts av ett åt Författaren ägnat Sällskap som sloge upp husets portar för allmänheten en gång om året, på Författarens födelse- eller dödsdag. Nej, han var bara poet i sin egen hemstad, vårt hus forna Pennfäktare, och de böcker han skrev - två barndomsbiografier, en knapp handfull diktsamlingar och ett och annat sångalbum -  gavs ut på eget förlag, med bistånd från Den Lokala Boklådan. 

Författarskapets ringa storhet, eller kanske menar jag vittberömdhet, känns emellertid futtig, för att inte säga ovidkommande, att ens beakta, då man väl sitter i sitt soffhörn och läser Författarens ord och meningar, verser, strofer och rim, betänkandes att de tillkommit i just det egna pörtet - endast tiden skiljer! - i vilket cirkeln nu sluts när till boksamlingen sällas det Författaren givit ut och spritt för traktens alla vindar. Det hela blir stort och mäktigt i omständigheternas litenhet, i mötet mellan oss, som bor i huset nu, och Författaren, som är utflyttad, död och begraven sedan en lång tid tillbaka, alltsammans genom den Litteratur, de Böcker denne lämnat efter sig och som stått pall för tidens tand. Ren och skär magi är det.

Förtiger Författarens namn gör jag, i vanlig och sant grym bibliofillesk anda och ordning, och gömmer boktitlar bakom genrebeteckningar (kanske alldeles i onödan, ety den som önskar - och prompt måste - finna i dessa digitala tidevarv med lätthet så kan göra, följandes alla de spår den nätbevistande med eller utan berått mod lämnar efter sig), men där får gränsen lov att gå. Ett smakprov på vad Författarens penna förmådde åstadkomma har jag inte hjärta att förvägra Er. Ni bjuds ett alster, det finala, ur Författarens vänvisesamling, samlandes poesi tillkommen mellan året nittonhundratrettioåtta och nittonhundrasextiotvå, en dikt som heter Tiden.

***

Tiden

Tiden jagar

tiden skrider.

Tiden ilar

tiden går.

Tiden sargar

såren svider.

Tiden läker alla sår.

Tung är bördan

på Din skuldra,

Edens trötte

ålderman!

ondskan, mörkrets

dunkla huldra,

Du ej mäktat slå i bann.

Alla sorger,

glädjetårar,

hat och kärlek,

dödlig skräck;

varma blickar,

ord, som sårar,

allt är samlat 

i Din säck.

Snillets fader

ökat rågan

med atombomb:

världspatent!

- Färdas varligt,

levnadslågan

skälver inför

avgrundsslänt!

***

La Bibliofille

F. Scotts Fitzgeralds Den store Gatsby

Den store Gatsby (The Great Gatsby)
F. Scott Fitzgerald
Översättning: Christian Ekvall
Bakhåll förlag

9789177423188

Det hände sig en dag att jag satt och diggade Sam Levines grymt svängiga bit Charleston och Ni vet hur tankarna tenderar vandra, rätt vad det var hade jag den likaledes grymt svängiga partyscenen ur Jack Claytons filmatisering av The Great Gatsby från nittonhundrasjuttiofyra med Mia Farrow och Robert Redford på näthinnan, varvid jag så intensivt önskade att jag var en så där tjusig charlestonbrud med ondulerat hår och fjäderpannband och långa pärlhalsband och fransklänning och då och då gick på sådana där glammiga fester med storband och do the shimmy shimmy shimmy att jag inte kunde annat än välja F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby i Christian Ekvalls översättning när det var dags för litterärt nyval.

Good shit, most def good shit om man får lov att bruka det anglosaxiska språket på det viset i svensk text. Att Den store Gatsby är en klassiker och någonting i särklass står tydligt klart efter bara några enstaka rader - hatten av för Christian Ekvall som förefaller ha gjort ett utomordentligt översättningsjobb, ingen haltande källspråkstransparens där inte, istället ett jämt och naturligt textflöde utan gropar och farthinder -, svårt att sätta fingret på varför. Det som stannat hos mig, det som jag minns Den store Gatsby för när dagar och veckor lagts mellan mig och texten är främst berättarens - Nick Carraway - outsagda, blott av ton och distans till det berättade framträdande, position gentemot den värld (blott skenbart bekymmersfri och lättsam ska det visa sig) han skildrar och som han själv är en del av. Om Nick Carraway någon gång sant och uppriktigt eftersträvat ett liv i tjugotalets jazziga jetsetliv vid Jay Gatsbys, Tom och Daisy Buchanans och Jordan Bakers sida, så döljer han det väl. Den Nick Carraway som talar i Den store Gatsby har landat tungt, bragts ur varenda dröm och illusion som tanken på ett liv i West Egg och aktiemäklandet i New York någonsin väckt inom honom och desillusionen (måhända den av mig inlästa under påverkan av Christian Ekvalls breddande och fördjupande efterord) ligger som den mest gynnsamt effektfulla barlast över hela texten. Det handlar inte om ironi eller ens om att vara blasé, inte blott om uttalad besvikelse utan mer så om en ren och skär posttraumatisk effekt av en ominetgången föreställning, av en brutal och förkrossande insikt: en ryggradsavspännande, muskelavslappnande, underkäkstappande och alluppfyllande tomhet. Som om allt det Nick Carraway berättar om, som om allt det han upplevt och sett i jetsetarnas närhet nu betraktas i ett ovanfrånperspektivt där allt ter sig oförklarligt innehållslöst, omöjligt att återförse med verkligt känsloengagemang, där det enda som tycks förmå ge eko mot den glättiga ytan och fasanden under vilka den undertryckta falskheten och oäktheten bubblat och sjudit i all hämning, är glimtar av saknad på ett personligt plan, saknad av Jay Gatsby, det och den enda som i en postläsning av Den store Gatsby framstår som genuint och äkta, trots att också denne man de facto är romanens främsta konstruktion, bländverk.
Kontrasten mellan berättarens desillusionerade positionering och romanmiljöns och tidens förmenta tjusighet, bland gräddgula bilar, the shimmy shimmy shimmy, flödande champagne, storband, charleston, flådiga villor, gröna gräsmattor, swimmingpooler, utflykter in "till stan", spontaninköp av gulliga hundar, allt det som utgör själva sinnebilden av det amerikanska tjugotalets bekymmerslöshet är det "som gör det" i Den store Gatsby. Frågan om huruvida denna avgrund mellan berättare och den tid och miljö i vilken han framlever, den effekt som retrospektionen har på myten om tjugotalets glammighet, är någonting ursprungligen inskrivet av F. Scott Fitzgerald eller om det är en stilistik som säger mer om översättaren än om författaren (man kan ju, som målspråksläsare, aldrig så noga veta) känns i ärlighetens namn irrelevant, överflödig, liksom retorisk, som ju romanen själv i sitt sista andetag förtäljer om detta med trons och drömmarnas omöjlighet, själva den insikt som bekräftar tonen i Den store Gatsby, den liksom luftutpysta, som någonting ursprungligt, i det närmaste tematiskt:

Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det föflutna. (190)

Sålunda tänker Nick Carraway då han återvänder hem igen, till Västern som han kallar det, ty efter Gatsbys död förmår hans ögon inte längre återställa hans numera förvrängda och hemsökta bild av West Egg. Han föreställer sig numera, säger han, byn som i en nattmålning av El Greco:

[E]tt hundratal hus, alldagliga och groteska på en och samma gång, hukar sig under en dyster och hotfull himmel och en glanslös måne. I förgrunden kommer fyra män i frack högtidligt gående längs trottoaren med en bår mellan sig. På båren ligger en kraftigt berusad kvinna i vit festklänning. Handen som dinglar över kanten på båren gnistrar kyligt av juveler. Med allvarliga miner svänger männen in vid ett hus - fel hus. Men ingen vet vad kvinnan heter, och ingen bryr sig. (185)

Till denna bild läser man sig alltså fram i Den store Gatsby, sida för sida, detalj för detalj, till dess Nick Carraway i dessa få rader sammanfattar det som kommit att bli hans sanning om West Egg, målar upp hela sin bild, den sanning som i mycket motstrider hans tidigare föreställning om denna by, om hela ostkusten som någonting Västern överglänsande (185). Effekten är orgiastisk, släpper lös en hel kaskad av bildsekvenser som lägger hela Den store Gatsby på plats, slutgiltigt förklarar texten som den absoluta defloreringen och avglorifieringen av en tid bra mycket mer allvarsam än den till det yttre vill ge sken av.

La Bibliofille

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, red. Tetz Rooke

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Red. Tetz Rooke

Översättning från arabiskan: Tetz Rooke m. fl.

Bokförlaget Tranan

9789185133604

Min längtan till Egypten berättar: Den rättvisande spegeln fanns redan då vintern var sen och det revolterades och störtades i detta land. On Word Arts ägnade tid i händelsernas centrum och väckte hos mig en önskan att göra sammalunda. Händelsernas centrum har nu flyttats snäppet västerut, till Libyen, ser ut att å det mest brutala och våldsamma dröja sig kvar där, och med detta som en erinran om det egyptiska tumultet för några månader sedan (säkert råder fortfarande tumult i Egypten, torde så göra om än på andra plan) tog jag mig an Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, för att ges någon form av bakgrund, inte så mycket till konflikten, utan till Landet, Folket, Kulturen, Litteraturen, liksom en bredare bild bortom kameler och pyramider och gamla bibliska berättelser.

Tiderna förledde mig att tillskriva novellerna ett innehåll och ett temperament de inte alls har, men att deras kynne var annorlunda än det jag väntat mig var bara gott. Istället för hjärtan vidöppna utåt mot världen, istället för ett basunerande ut över hustaken, istället för myller och turbulens - små, små rum, serenitet. Intimitet, meddelsamhet och villigt lyssnande råder Berättare och Lyssnare - ja, jag känner mig mer som en Lyssnare än en Läsare inför novellerna - emellan, och jag slås som så många gånger förr i mötet med den arabiska litteraturen av detta att berättandet ter sig så självklart i varenda en av novellerna, från Somaya Ramadans "Brunnen" som inleder samlingen, via hennes titelnovell "Den rättvisande spegeln" till Miral al-Tahawis "Fågelflickan", vars finala punkt också är samlingens sista. Detta så välskrivna inför vilket man aldrig ges anledning att stanna upp och ifrågasätta, kritisera, finna undermåligt eller tveksamt, dessa historier som sammantagna bildar ett enda rinnande vatten, i vilka det finns någonting i grunden enhetligt, en gemensam historia som inte kan vara någonting annat än den arabiska berättartraditionen.  Det finns någonting novellerna emellan som gör att läsningen av dem, så fristående de nu var och en är, är som en resa till en och samma tid, ett och samma rum, inte enstaka nedstamp i enskilda egyptiska författares verk. Tjugonio noveller - en textväv. Med en enda mening, så översatta de nu är, försätter novellerna en bortom gränsen mellan fiktion och verklighet, gör en till idel öron som lyssgirigt suger åt sig och VILL HÖRA, mer och mer. De magisk-realistiska inslagen och de likaledes, om inte alltid magiomvälvda så åtminstone exotiska, miljöerna gör förvisso sitt till för att förhöja, utöva lockelse, förtrolla, men de är inte nog för att förklara att Egypten berättar: Den rättvisande spegelns berättelser, trots novellens lilla format, trots att de omständigheter om vilka texterna berättar är små, enkla och anspråkslösa, trots att de är fast förankrade i den mest genuina vardaglighet, ändå upplevs så osägbart vida och eteriska, expanderande och storslagna. Det känns istället som om de är resultatet av ett gediget hantverk utfört med en ryggmärgsspringande kunskap om hur en berättelse ska berättas, hur ett öra ska fångas och om hur man skapar sann magi genom att veta hur man når det stora genom det lilla. Kan det bli annat än utsökt när dylik kunskap förvaltas så väl i händerna på redaktörer och översättare som som skett i Egypten berättar: Den rättvisande spegeln? Fantastiskt nog icke.

La Bibliofille

Att belyssna!

Pressbild Norstedts förlag

I Sveriges Radio P1:s program Biblioteket sändes den artonde april Helene Alms samtal med den ryske författaren Vladimir Sorokin:

En av Ryssland mest framstående författare Vladimir Sorokins syn på sitt hemland under Putinismen är totalt svart, ”vi får snart se dissidenter igen, det är bara en tidsfråga” , menar han och ritar upp en känsla i dagens Ryssland. Den av en sakta återkommande Sovjetid. Ett hopp om förändring som är på väg att kvävas igen.

Denna desilluison [sic!] är också det som bär författrens [sic!] alltmer brutalt absurda skildringar av det stora landets framtid.

Högeligen intressant, Ni bör absolut belyssna detta (länk här!)! För Er som så önskar finns mina tankar kring Sorokins I det heliga Rysslands tjänst att läsa här.

La Bibliofille