tisdag 28 februari 2012

Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna


Om man då det begav sig bland bokhandelshyllorna sagt mig att jag en dag skulle komma att författa ett stycke pensée över Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna hade jag förmodligen gjort någonting så osympatiskt som skrattat rått eller fnyst förnärmat (somligt jag skrev här i salongen då finner jag nu så fantastiskt pinsamt och dumdrygt att jag helst skulle vilja trycka å det hårdaste på raderaknappen). Men nu är det icke desto mindre så att det är just i och med ovan nämnda titel som portarna till salongen - den försummade och i damm höljda! - ånyo slås upp.
Det ska villigt erkännas att så hemsk och fruktansvärd och usel som det förutsattes under dumdrygseran är denna roman på intet sätt. Visst, det är långt ifrån den parnass vid vars fot jag underdånigt krälar, jag gör inte ens jämförelsen, men på att vara sådan litteratur har väl heller aldrig Potensgivarna gjort anspråk. Det är istället fråga om en godmodig, rar och vilsam litteratur som man understundom behöver rätt väl. Två små glasbergstanter - oskyldiga, oerfarna och novisa så det förslår - får från barndomshemmets fönster se huru den o så käre sommargrannens hembrända blomstergödning (visst var det så? Minne, ack minne!) får mirakulöst gynnsamma effekter på omgivningens fauna, tillskansar sig slugt receptet, beslutar finansiera bygget av en inomhusklosett medelst detta alldeles uppenbart potensgivande medel och startar helt sonika ett litet postorderföretag. 
Gemytliga förvecklingar och tosserier blandas med vedspiseldad stugvärme, kaffe med dopp, lapptäcken, innetofflor, utedass, pärlhalsband, kökssoffa och andra tantliga pittoresker, alltsammans omförtäljt på ett opretentiöst vis och med en varm ton. Lättligen begynner man längta efter en stunds stillhet med tekopp (och måhända också en liten kaka) i en hand och Potensgivarna i den andra, alldeles överseende den stilistiska märklighet som det är att växla från perfekt till presens vid muntliga utsagor och annat litteraturvetarskav. Fast kanske är det inte tanterna och stugvärmen som gör det, kanske är det istället tacksamheten och glädjen över att återigen, om än småskaligt, äntra salongen - läsa! - som föder välviljan? Hålles icke för otroligt, avfärdas dock i nuläget som fullständigt ointressant, ty oavsett vilket: I'm back! Typ.

La Bibliofille

lördag 14 januari 2012

Den når mig via radion, lyriken...


Stockholm

Text: Jonathan Johansson

Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset,
krossas emot gatan. 

Man måste bära
sin sorg i armarna.
Man måste härma dom som orkar,
dom som fortsätter ändå.

Ingen annan skulle förstå,
och ingen annan skulle gå
en meter för mig -
jag behöver dig.

Du säger kom
och ta mig någon annanstans.
Alla väggar kryper närmare
och närmare och du vet.

Man måste bära
en rymd på axlarna.
Man måste härma dom som vaknar
och vet vad dom vill ha.

Ingen annan skulle förstå,
och ingen annan skulle gå
en meter för mig -
jag behöver dig.

Ingen annan skulle förstå,
och ingen annan skulle gå
en meter för mig -
jag behöver dig.

Och i natt, 
du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig. 

Och i natt, 
jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

Du sa kom, du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig.

Du sa kom, jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

La Bibliofille

måndag 9 januari 2012

Det var inte igår, lär heller inte bli imorgon: Historien om Någon

Tystnaden ligger tät i Salongen, askan grå och för länge sedan kallnad i den öppna spisen, och dammet tjockt över de vitlakansöverdragna möblerna. Under ett av sagda lakan vilar på ett bord - för all evighet kan det ibland tyckas - Witold Gombrowitz Ferdydurke, söndervittrandes, bokmärkesframflyttningen avstannad någonstans vid fyrtiotalet sidor. I Salongen har tiden stannat.
Desto mer aktivitet i intilliggande rum där En Viss Liten Någon vistas sedan sent i oktober. En viss läsaktivitet faktiskt, tro det eller ej, trots Någons mycket späda ålder. Det ska ju börjas tidigt sägs det, för litteratur kan det aldrig vara för tidigt, så när tillfälle bjuds läser vi vid läggdags Saga. Vi har läst böcker om Lilla Syster Kanin - Lilla Syster Kanin går alldeles vilse, Lilla Syster Kanin badar i det stora havet, Lilla Syster Kanin och alla hennes vänner, Lilla Syster Kanin blir jagad av en räv -, vi har läst böcker om Den Vilda Bebin - Den vilda Bebiresan, Mamman och den vilda Bebin, Vilda Bebin får en hund -, vi har läst Pannkakstårtan, vi har läst Mamma Mu åker rutschkana, vi har läst Kattresan, vi har läst Stora stygga Bonzo och vi har läst om Nalle Puh, Nasse och Kanin. Vi har läst Lilla spöket Laban, vi har läst Herr Fladderöra, vi har läst Bajsboken, vi har läst Mamma Mu åker bobb, vi har läst Djurens julafton (gissa när!) och vi har läst Tomten berättar. Vi har läst julklappsböckerna Gissa hur mycket jag tycker om dig, När Findus var liten och försvann och Viktor Rydbergs Tomten och är nu i början av Mamma Mu läser, också den fådd i julklapp.
Det är omöjligt att inte då och då stanna upp i läsningen och njuta av De Stora Blå som, så unga de är, giriga på intryck och nya saker koncentrerat tittar på alla bilderna, tillika avslöjar att ett och annat går in också genom öronen. Kanske insuper denna Vissa Lilla Någon också Doften Av Bok, gammal som ny?

Från en säng intill höres nu ljuden av En Viss Liten Någon som vaknar. Jag lämnar Er därföre, på obestämd tid.

Allt gott, vänner, och på återseende!

La Bibliofille

måndag 14 november 2011

Sent - men därföre inte mindre vackert..! - om höst

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
Dan Andersson

La Bibliofille

fredag 28 oktober 2011

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien, red Birgitta Wallin och Thomas Löfström

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien
Red. Birgitta Wallin och Tomas Löfström
Bokförlaget Tranan
9789185133116 

Tranans rygg lämnar jag för några timmar ett Sverige statt i höst och beger mig åt Indien till, läser novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien. Möts av en i det närmaste överrumplande mångfald och rikedom som i sanning styrker det som redaktörerna Birgitta Wallin och Thomas Löfström så välformulerat och träffande skriver i antologins förord, att man i de medverkande författarnas berättelser lär känna Indien inifrån, att det i deras texter finns bredd och djup, dofter, erfarenheter, motsättningar, kärlekar, frågor på liv och död, att det att läsa den nya indiska litteraturen är att ta del av drömmar och vardag, att färdas genom annorlunda landskap, att uppleva de dramatiska omvälvningarna på den indiska subkontinenten under det senaste århundradet; att lära känna ett av världens framtidsländer (8).
Det skall erkännas att jag blir smått religiös av att läsa novellsamlingar av detta slag, inte blott för att berättelserna, för att nu hålla oss till Kärlek, uppror och kardemummakärnor, samtliga ger prov på detta aktningsvärda och konstfulla slags berättande som man ofta har äran att stöta på i kulturer vars litteratur bevarat starka drag av en ursprunglig muntlig berättartradition, utan också för att det finns någonting så rörande hedersamt i själva den bakomliggande satsningen, i den ansträngning som i fallet Kärlek, uppror och kardemummakärnor gjorts för att lyfta fram denna högkvalitativa litteratur för det svenska ögat: i det nogsamma urvalet som så väl framhäver mångfacetteringen och ymnigheten i det land, den kultur, de människor som är Indien, i de uppenbart omsorgsfullt gjorda översättningarna som genomgående är av så god kvalitét, så fint och naturligt flytande att jag, som annars är en riktig petit-maître vad det språkliga anbelangar, inte en endaste gång får anledning att rycka till inför en formulering, ett ordval eller en ton, och då framgår det ändå med all önskvärd tydlighet att flertalet noveller är översatta i inte bara ett led, utan till och med två, från hindi, urdu, malayalam, oriya, assamesiska, kannada, bengali, tamil och marathi till engelska, och från engelska vidaretolkade till svenska. Det är väl värt att reflektera över värdet av en redaktionell insats gjord med omsorg, ety det inte spelar någon som helst roll hur mycket god litteratur det skrivs av likaledes goda och hantverksskickliga författare världen över om samma litteratur sedan inte hanteras med samma grad av yrkesexpertis av översättare, förlag, et cetera. Vederbörlig hyllning till Svensk-Indiska Översättningsprojektet tillika Indiska Biblioteket således!
Ett angenämnt pussel att lägga, novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor, som själva fogandet av en bit till en annan, en novell till en annan, till syvende och sist utmynnar i en känsla av ömmaste vänskap till Indien, som mer än ett land, en simpel geografisk avgränsning präglad av en viss uppsättning kulturella (bland annat) betingelser, framstår som ett levande väsen, lika överflödande vid och bred och rund som någonsin en mänsklig varelse skapt av kött och blod. Den självklarhet som det egentligen är att det tågresande kvinnliga jaget som fylls av åtrå till en fientlig och obstinat kvinnlig medresenär i Ginu Kamanis Hemligheter, att dåren som, nödd att välja mellan Indien och Pakistan väljer ingetdera i Saadat Hasan Mantos Toba Tek Singh, att flickan Talat som i praktiken osynliggörs av vad som egentligen intet annat är än ett stycke tyg i Vishwapriya L. Iyengars novell Biblioteksflickan, att de på en rik risskörd berövade byborna i Mogalli Ganeshs Risskörden, att det av en gul fisk om den största av sorger påminda kvinnojaget i Ambais Gul fisk, att alla andra gestalter i den aderton noveller rika samlingen i sig är små, fragmentariska speglingar av det land de kommer ifrån, den självklarhet det är att detta land i sig inte är någonting annat än summan av alla sina människor, den självklarheten, att det är så det förhåller sig, den övergår i Kärlek, uppror och kardemummakärnor till någonting som kan kännas som diametralt motsatt, blir istället till någonting förunderligt, upphöjt, för att inte säga fantastiskt, och detta i ordets mest litterära bemärkelse. Novellerna för dialog med samlingen i sin helhet, liksom de enskilda gestalterna med det samhälle, den kultur de är en del av. Delarna speglar helheten, liksom helheten delarna och det är här, i detta mellanutrymme där det stora och det lilla möts som jag lär känna Indien.

La Bibliofille

måndag 24 oktober 2011

Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag

Livet börjar på fredag (Viata Începe Vineri)
Ioana Pârvulescu
Översättning: Jeana Jarlsbo
2244
9789186729004

Som ingen annan roman jag tidigare läst får Ioana Pârvulescus Livet börjar på fredag mig att reflektera över mig själv som läsare och över den läskultur, och inte minst litterära tradition!, jag är danad i. Inför denna text är jag som en jakthund, nosar spår, rycker och sliter i kopplet och vill rusa åstad och stöta upp villebråd, lokalisera, också anta jägarens gestalt och pricka detta litterära vilt med min bössa. Jag tror mig ständigt ligga steget före, vara säker på att ha genomskådat, veta vad jag har att vänta mig av vart textavsnitt, vart och ett med sin berättare - läkardottern Iulia Margulis, budpojken Nicu, polischefen Costache Boerescu, den mystiske främlingen Dan Creţu för att nämna några - och sin specifika berättarteknik. Jag tror mig veta varthän det barkar när jag i Iulia Margulis dagboksanteckningar läser om hennes kärlek till Alexandru, jag tänker övermodigt detsamma när Petre hittar två till synes livlösa män på väg hem från sitt is- och vedhuggarvärv invid sjön, liksom när jag läser om hur lille Nicu mol allena försörjer sig och sin psykiskt sjuka mor, hela tiden när jag en föreställning om en kommande tragedi, en melodram och jag fantiserar om klassiska och traditionella upplösningar, såsom jag läst dem i litteratur som är skriven under artonhundratalets senare hälft, något tidigare än årsskiftet artonhundranittiosju-artonhundranittioåtta då Livet börjar på fredag utspelar sig.
Men intet vet jag om Livet börjar på fredag, detta i sin stillhet, sitt lugn ändock så myllrande och sprittande romanvilt som inte följer några gängse stigar när det gäller att uppfylla genrerelaterade förväntningar, utan istället går sin egen snillrika, i förhållande till den ickefiktiva verkligheten mer kredibil väg. En väg längs vilken man inte alltid, till skillnad från i fiktionens värld, generellt vare sig kan, ska eller bör förvänta sig svar på var fråga som ställs, inte bör stå parat för klara och tydliga upplösningar på var knut och ej heller lurpassa efter komplikationer, problematiseringar och gåtor i vart texthörn. Ty sådan är inte världen, ergo Läsarens extratextuella värld, den till vilken denne återgår då bokmärket placerats mellan två blad och artefakten tillfälligt lagts till vila på nattduksbord. Sådan var icke heller världen, alltså Läsarens icke-fiktiva, anno artonhundranittiosju, åtminstone är det så jag väljer att uppfatta det meddelande jag tycker mig ana avsändas i och med utformning, innehåll och inte minst belägenhet i romanens finalavsnitt (om vilket jag för övrigt, för ovanlighetens skull, inte ämnar avslöja mer än så, läst i ljuset av den övriga texten): det att tiden går, uppfylls av mer eller mindre stora omständigheter som sinsemellan korsar varandra på mer eller mindre besynnerliga vis, aldrig ett ständigt fokus på vare sig det småttiga eller det stora, utan ständigt detta flöde av liv och händelser som sammantagna utgör den i det närmaste überrealistiska text som är Livet börjar på fredag, denna sanna thing of beauty - författaren Mircea Cărtărescu beskriver Livet börjar på fredag som ett sådant i sitt förord - i vilken man, på Ioana Pârvulescus klara och stillsamt framrinnande textflod, kan och borde tillåta sig att för blott sköljas med utan vidare analytiskt engagemang, för skönhets skull, i vars spår följer den ljuvligaste av Bukaresttablåer, utan att mättna skåda den tills den exploderar, kulminerar i ett nyårsfyrverkeri, vars ljusspår och ekon sträcker sig mot framtiden, nästan sekellånga.

La Bibliofille

måndag 17 oktober 2011

Roberto Bolaños Amulett

Amulett (Amuleto)
Roberto Bolaño
Översättning Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124540 

Alltsomoftast under pågående läsning tänker jag att jag inte helt greppar det Auxilio Lacouture berättar i Amulett, den till svenska senast översatta och på svenska utgivna romanen av Roberto Bolaño. Finner röda trådar - de långa dagarna på universitetstoaletten under ockupationen, kvällarna och nätterna med de mexikanska, unga poeterna vars allas moder hon utnämnt sig själv till, så barnlös, tandlös och ensam hon är, hushålleriet hos författarna Pedro Garfias och León Felipe -, men inget samband dem emellan, inte ens en tydlig kronologi att konstruera för sig själv i hemmets lugna vrå. Ändå är det så rasande fantastiskt, alltsammans, så njutbart att inögna och vara i, så älskbart.
Tempot är den skenande hästens, precis som i De vilda detektiverna, och precis som i De vilda detektiverna finns i Amulett det där undflyende och oförutsägbara, men inte alls på samma intellektuella vis. Åtminstone inte direkt. I Amulett upplever jag istället ett slags avskärmning hos Berättarrösten som fjärmar sig från det läsande subjektet alltmer ju längre in i texten denne kommer. Det finns hos Berätterskan, i hennes utsaga, i själva språket någonting lätt oroande som frammanar en bild av en person på gränsen till sammanbrott, som om Auxilio Lacouture sutte och strök sig själv över pannan i en fåfängt självlugnande gest, alltmer intensivt vaggade fram och tillbaka, liksom helt ohjälpligt, som vore hon på väg in i ett vansinnets mörker. Eller om hon skriver från en punkt bortom det där sammanbrottet, i efteråtets åminnelse, på väg upp ur. Det finns en klarsyn, en koncentration i tonen som talar för att det är så det är, på samma sätt som de regelbundet förekommande upprepningarna av enstaka ord och fraser mer är som en rest av ett tillstånd än en väg in i, ett sätt att åkalla minnena av det som berättas fram, att för sig själv befästa. Och beroende på intensiteten i minnet är oss Auxilio Lacouture mer eller mindre nära.
En amulett - ja! Sett i ljuset av att Auxilio Lacoutures berättelse - inte bokstavligen, men som intrig - ursprungligen ingår som en del av De vilda detektiverna blir romanens titel plötsligt en smula klarare: en magisk prydnad som plockats upp ur smyckeskrinet och nu hålls upp för att tillåtas glänsa och gnistra i all sin egna prakt. Än faller ljuset här, än där - glans och glitter har ingen kronologi, så icke heller, synes det, Auxilio Lacoutures minneslinje sådan den uppträder i Amulett. Amuletten hålles upp och snurrar sakta runt i Läsarens hand, för Läsarens öga att avnjuta. Och texten är vacker nog så, att bara läsa och ta till sig som en ansamling ord, utan att fördjupa sig närmare i teman och motiv och sådant som Roberto Bolaño skulle kunna vilja få sagt med sin roman.
Svårt dock att inte låta tankarna kretsa kring vari denna textamuletts talismanska, mot trolldomar och sjukdomar och andra faror skyddande egenskaper består. Jag föreställer mig vagt att det har med det oskylda minnet att göra, med erinrandet som en manifest handling, med Berättandet! Ty så framstår det i Amuletts slutkapitel, där Auxilio Lacouture mer i detalj skildrar sin tid på damtoaletten under universitetstoaletten och efter att ha spolat ned det dasspapper på vilket hon skrivit ner alla dikter hon kan utantill grips av en slags fruktan för att ha gjort sig skyddslös:
Jag tänkte: trots all min djärvhet och alla uppoffringar är det ute med mig. Jag tänkte: vilken poetisk handling att förstöra det jag skrev. Jag tänkte: det hade varit bättre att svälja det, nu är det ute med mig. Jag tänkte: skrivandets fåfänglighet, förstörelsens fåfänglighet. Jag tänkte: eftersom jag skrev gjorde jag motstånd. Jag tänkte: eftersom jag förstörde det jag skrev kommer de att hitta mig, de kommer att slå mig, de kommer att våldta mig, de kommer att döda mig. Jag tänkte: de båda sakerna hänger ihop, att skriva och att förstöra, att gömma sig och att bli upptäckt. (181)
Så framstår det ock på romanens slutsidor, i Amuletts allra vackraste, mest lyriska och metafysiska passage, där Auxilio Lacouture i ett slags mardröm, en vanföreställning, ett feberrus vandrar ned för en bergstopp och får se en skara sjungande spöklika barn och ungdomar vandra i en dal, mot en avgrund och hon kan ingenting göra för att hindra dem. Ändå finner hon bortom vålnadernas säkra död i avgrunden, i deras spöksång, någonting förtröstansfullt, som jag tolkar som Berättandet, vilken form och vilket uttryck det än må ta, vilket innehållet än är och trots att det, mot hennes föreställning där på universitetets damtoalett, inte skyddar på det vis hon föreställt sig:
   Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framför allt handlade om mod och om speglar, om åtrå och njutning,
   Och den sången är vår amulett. (191)
Komplex är den, Roberto Bolaños Amulett, till omfånget så ringa, ändå så svårgreppbar. Men så väl värt det är att i etthundranittioen sidor befinna sig i detta gåtfulla, att vrida och vända, att följa med Auxilio Lacouture i Mexico City, in på universitets damtoalett, runt på barerna och krogarna, på gatorna, i hennes tankar, fram till spökbarnens sång som ekar ur avgrunden. Så nåderikt det känns att i dagar och åter dagar i tanken vistas i Amulett, att fundera kring den, söka röna ut den, framkomma till ett slags essens och sedan nedteckna de analysfragment (inte mer än så) man lyckas framgräva ur sitt postläsliga umgänge med denna Texte des Textes. Att så göra i övertygelsen att Amulett med ett överseende flin och med lätthet lyfter ur dessa fragment, på intet sätt fångad, mer fri än någonsin förr.

La Bibliofille