Karin Neuschütz Höns i trädgård

Drömmar. De tycks mig bli mindre storvulna med åren, liksom anta en mer jordnära, rimlig karaktär. Och just nu drömmer jag om Höns. Därföre Karin Neuschütz Höns i trädgård, inte nyutgåvan från innevarande år, utan den från tjugohundraett äri sig som en liten Höna som varsamt aktar sina små Kycklingar från livets faror, samtidigt uppmuntrandes dem i sitt utforskande av Den Nya Världen. Karin vill att Du förstår att Hönan, precis som hon utgår ifrån att Du tror och känner så hett, är det som kommer sätta pricken över Ditt trädgårds-i. Hon känner Din iver, att Du vill Höns med kropp och själ, men vill också att Du rannsakar Dig - till vad är Du beredd? Beskyddande håller hon Hönan tryckt mot bröstet sitt, vriden en smula från Dig som står där med förälskat utsträckta armar och inte annat vill än Höns och Egna Ägg. Hon ser Dig allvarsamt i ögonen och säger Dig att Hönan inte ska bli Din förrän Du läst Höns i trädgård från pärm till pärm och därefter kan säga säkert att Du inte avskräckes av det som däri förtäljes. Lika allvarsam, men uppmuntrande, säger hon att den som misströstar efter att ha läst alla råd och anvisningar ska tro på sig själv, och lita på att övning ger färdighet och mödan ger lön. Hon månar både om Dig och Hönan:

Vad väntar vi på? frågar du? Nu åker vi! Dina kinder lyser lika röda som tuppkammen som du för din inre syn ser skymta i trädgården. Du är beredd att omedelbart skaffa en flock. Då är det läge att nyktra till en smula. Begrunda innehållet i detta kapitel noga. Om du tar dig igenom alla punkterna ["Motiven", "Har du plats?", "Vad tycker grannarna?", "Tillstånd i tättbebyggt område", "Ansvar, regelbunden skötsel", "Gödseldoft", "Ovälkomna gäster", "Kan du slakta en tupp?"] utan att för ett ögonblick mattas i din hönslängtan , då har du säkert goda förutsättningar att lyckas med hönshållningen. Skulle du finna alla råd och anvisningar i resten av boken en smula övermäktiga, så betänk att fullfjädrad hönsskötare blir man först med övning. Du växer med uppgiften och den glädje du får av dina husdjur uppväger all möda. (22)

Utöver Dina egna hönsdrömmar lämnas ingenting åt fantasin i Höns i trädgård, Karin tar med all önskvärd tydlighet, å det mest pedagogiska och liksom från gräsroten, upp vad som åtminstone känns som allt man behöver veta för att ansvars- och kärleksfullt kunna ta hand om Höns. I kapitlet  "Lämpliga raser" upptas inte bara ett urval raser, utan också hur man bär sig åt för att välja ras, hur stort antal höns man ska ha, och om man ska välja vuxna höns, unghöns eller kycklingar; i "Hönshus, inredning och utegård" omtalar Karin med all önskad tydlighet hur man bygger ett hönshus, hur det ska placeras i förhållande till väderstrecken, hur det ska inredas, vilket värme- och ljusbehov Höns har, hur en utegård ska se ut och vilka förutsättningarna är om man önskar låta Hönorna gå fria ute i trädgården; i "Utfodring och daglig skötsel" genomgås Hönans matsmältningssystem, hur och med vad Hönan skall utfodras, hur man sköter om Höns rent generellt, hur man städar hos dem,  och hur man, om så tarvas, transporterar dem; "Parning, ruvning och kycklingar" sträcker sig från själva parningsakten via boplats, äggläggning, ruvning i rede i hönshus, ruvning i hönsbänk i köket, ruvning i maskin, ägg, födsel ända fram till uppfostran och uppväxt för att slutligen utmynna i ämnet inavel; i "Hälsa och sjukdom" förklarar Författarinnan hur en frisk Höna ser ut, vad man gör om Hönsen blir sjuka, hur man förebygger sjukdom, ett antal sjukdomar, ohyror och olater listas och beskrivs och slutligen får vi veta hur man gallrar ut och slaktar Höns, hur man plockar och rensar dem; i "Höns förr och nu", det sista kapitlet i Höns och trädgård höjer Karin blicken från hönsskötselns alla praktikaliteter och detaljer för att istället genomgå Hönans historia, berätta om tamhöns i Norden, om hönsindustrin, om ekologiska höns, om småskalig hönshållning och om höns i folktro, myt och ordspråk.
Drömmar. Efter Karin Neuschütz Höns i trädgård drömmer jag fortfarande om Höns (om än en smula avskräckt efter kapitlet "Hälsa och sjukdom", sådant där är alltid läbbigt). All information, all fakta och alla upplysningar har haft en stärkande, peppande snarare än avskräckande inverkan på min anspråkslösa dröm om att kunna kliva i gummistövlarna och klampa ut i hönshuset för att, under ömsint småprat och kackel med mina små damer (visst måste man ha en Prillan!), hämta mig några pannkaks- eller frukostägg. Med en bok som Höns i trädgård i bokhyllan måste det vara omöjligt att inte lyckas med Höns, att göra dem lyckliga, hålla dem nöjda och glada. Och friska.

La Bibliofille

Siri Hustvedts Sommaren utan män

Sommaren utan män/The Summer Without Men
Siri Hustvedt
Översättning Ulla Roseen
Norstedts Förlag
9789113032177

Somlig litteratur vill man bara omtycka, hoppas man på av hela sitt vilda hjärta. För att man FÅTT DEN I JULKLAPP (detta som så gott som aldrig händer). För att man FÅTT DEN I JULKLAPP av EN KÄR VÄN som VALT UT DEN MED OMSORG. För att man tidigare läst andra verk av författaren till det stycke litteratur som man FÅTT I JULKLAPP av EN KÄR VÄN som VALT UT DEN MED OMSORG. 

Med Sommaren utan män är det lite svårt med omtycke, säger jag med sorg i hjärtat, bittert minnandes det antiklimax som var Siri Hustvedts The Sorrows of An American, som ju ändå hade det goda i sig som är det hustvedska språket, den hustvedska stilistiken, läst på originalsprk som den ju blev. Njutbart vad det än är som förtäljs. I Sommaren utan män finns inte detta, ety prosan tycks ha dött en smula på sin väg mot svenskan. Inte så att jag anklagar översättaren för att ha gjort ett dåligt jobb, mer så att jag håller hustvedtskan för att vara svåröversatt, bortsvepande, bortförande, bortkollrande, förtrollande som jag ju minns den. Som en hängmatta att befinna sig i, liksom. En engelsk hängmatta.
Kanske skulle berättelsen om Mia och alla kvinnor  - gamla kvinnor, unga kvinnor, flickor - hon omger sig av under sin sommar utan män lyckats förmedla mig själva grejen med dem om den haft originalspråket i ryggen. Som det nu är är romanens försök att svepa bort, föra bort, kollra bort, förtrolla mig alldeles fåfänga. Förvisso är det fråga om sympatiska historier i Sommaren utan män, inte tu tal om saken, men avståndet mellan öga och boksida överbryggs icke, glappen mellan gamla damer på äldreboende, unga tvåbarnsmammor i trassliga samboförhållanden och tonårsflickor i diktartagen bara glappar och glappar, ältandet av historien mellan Boris och hans Paus blir aldrig någonting mer än just ältande, referenser till mer vetenskapliga domäner, filosofiska etc., blir vaglar i ögat, och så till på köpet Det i de Hustvedtska romanerna (tillika i de Austerska, men om dem är det ju icke fråga om här. Ändock - Was ist the f*ick los?!?) ständigt återkommande Oslagbara Sexet inom en mer eller mindre havererad relation. Besvikelsen tilltar i styrka, så till den grad att jag när den finala anvisningen väl kommer inte ens ids gå tillbaka till den initiala dialogen ur Min fru har en fästman för att se om det inte åtminstone gnistrar lite om kompositionen, så... dött känns det. Förbålt ledsamt.

Läs Tchoupitoulas sågottsomalltsägande tankar kring The Summer Without Men här. 

La Bibliofille 
 

Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna

Potensgivarna

Karin Brunk-Holmqvist

Kabusa Böcker

9789189680371

Om man då det begav sig bland bokhandelshyllorna sagt mig att jag en dag skulle komma att författa ett stycke pensée över Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna hade jag förmodligen gjort någonting så osympatiskt som skrattat rått eller fnyst förnärmat (somligt jag skrev här i salongen då finner jag nu så fantastiskt pinsamt och dumdrygt att jag helst skulle vilja trycka å det hårdaste på raderaknappen). Men nu är det icke desto mindre så att det är just i och med ovan nämnda titel som portarna till salongen - den försummade och i damm höljda! - ånyo slås upp.

Det ska villigt erkännas att så hemsk och fruktansvärd och usel som det förutsattes under dumdrygseran är denna roman på intet sätt. Visst, det är långt ifrån den parnass vid vars fot jag underdånigt krälar, jag gör inte ens jämförelsen, men på att vara sådan litteratur har väl heller aldrig Potensgivarna gjort anspråk. Det är istället fråga om en godmodig, rar och vilsam litteratur som man understundom behöver rätt väl. Två små glasbergstanter - oskyldiga, oerfarna och novisa så det förslår - får från barndomshemmets fönster se huru den o så käre sommargrannens hembrända blomstergödning (visst var det så? Minne, ack minne!) får mirakulöst gynnsamma effekter på omgivningens fauna, tillskansar sig slugt receptet, beslutar finansiera bygget av en inomhusklosett medelst detta alldeles uppenbart potensgivande medel och startar helt sonika ett litet postorderföretag. 

Gemytliga förvecklingar och tosserier blandas med vedspiseldad stugvärme, kaffe med dopp, lapptäcken, innetofflor, utedass, pärlhalsband, kökssoffa och andra tantliga pittoresker, alltsammans omförtäljt på ett opretentiöst vis och med en varm ton. Lättligen begynner man längta efter en stunds stillhet med tekopp (och måhända också en liten kaka) i en hand och Potensgivarna i den andra, alldeles överseende den stilistiska märklighet som det är att växla från perfekt till presens vid muntliga utsagor och annat litteraturvetarskav. Fast kanske är det inte tanterna och stugvärmen som gör det, kanske är det istället tacksamheten och glädjen över att återigen, om än småskaligt, äntra salongen - läsa! - som föder välviljan? Hålles icke för otroligt, avfärdas dock i nuläget som fullständigt ointressant, ty oavsett vilket: I'm back! Typ.

La Bibliofille

Den når mig via radion, lyriken...

Stockholm

Text: Jonathan Johansson

Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset,
krossas emot gatan. 

Man måste bära
sin sorg i armarna.
Man måste härma dom som orkar,
dom som fortsätter ändå.

Ingen annan skulle förstå,

och ingen annan skulle gå
en meter för mig -

jag behöver dig.

Du säger kom
och ta mig någon annanstans.
Alla väggar kryper närmare
och närmare och du vet.

Man måste bära
en rymd på axlarna.
Man måste härma dom som vaknar
och vet vad dom vill ha.

Ingen annan skulle förstå,

och ingen annan skulle gå
en meter för mig -

jag behöver dig.

Ingen annan skulle förstå,

och ingen annan skulle gå

en meter för mig -

jag behöver dig.

Och i natt, 
du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig. 

Och i natt, 
jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

Du sa kom, du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig.

Du sa kom, jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

La Bibliofille

Det var inte igår, lär heller inte bli imorgon: Historien om Någon

Tystnaden ligger tät i Salongen, askan grå och för länge sedan kallnad i den öppna spisen, och dammet tjockt över de vitlakansöverdragna möblerna. Under ett av sagda lakan vilar på ett bord - för all evighet kan det ibland tyckas - Witold Gombrowitz Ferdydurke, söndervittrandes, bokmärkesframflyttningen avstannad någonstans vid fyrtiotalet sidor. I Salongen har tiden stannat.
Desto mer aktivitet i intilliggande rum där En Viss Liten Någon vistas sedan sent i oktober. En viss läsaktivitet faktiskt, tro det eller ej, trots Någons mycket späda ålder. Det ska ju börjas tidigt sägs det, för litteratur kan det aldrig vara för tidigt, så när tillfälle bjuds läser vi vid läggdags Saga. Vi har läst böcker om Lilla Syster Kanin - Lilla Syster Kanin går alldeles vilse, Lilla Syster Kanin badar i det stora havet, Lilla Syster Kanin och alla hennes vänner, Lilla Syster Kanin blir jagad av en räv -, vi har läst böcker om Den Vilda Bebin - Den vilda Bebiresan, Mamman och den vilda Bebin, Vilda Bebin får en hund -, vi har läst Pannkakstårtan, vi har läst Mamma Mu åker rutschkana, vi har läst Kattresan, vi har läst Stora stygga Bonzo och vi har läst om Nalle Puh, Nasse och Kanin. Vi har läst Lilla spöket Laban, vi har läst Herr Fladderöra, vi har läst Bajsboken, vi har läst Mamma Mu åker bobb, vi har läst Djurens julafton (gissa när!) och vi har läst Tomten berättar. Vi har läst julklappsböckerna Gissa hur mycket jag tycker om dig, När Findus var liten och försvann och Viktor Rydbergs Tomten och är nu i början av Mamma Mu läser, också den fådd i julklapp.
Det är omöjligt att inte då och då stanna upp i läsningen och njuta av De Stora Blå som, så unga de är, giriga på intryck och nya saker koncentrerat tittar på alla bilderna, tillika avslöjar att ett och annat går in också genom öronen. Kanske insuper denna Vissa Lilla Någon också Doften Av Bok, gammal som ny?

Från en säng intill höres nu ljuden av En Viss Liten Någon som vaknar. Jag lämnar Er därföre, på obestämd tid.

Allt gott, vänner, och på återseende!

La Bibliofille

Sent - men därföre inte mindre vackert..! - om höst

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Dan Andersson

La Bibliofille

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien, red Birgitta Wallin och Thomas Löfström

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien
Red. Birgitta Wallin och Tomas Löfström
Bokförlaget Tranan
9789185133116 

På Tranans rygg lämnar jag för några timmar ett Sverige statt i höst och beger mig åt Indien till, läser novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien. Möts av en i det närmaste överrumplande mångfald och rikedom som i sanning styrker det som redaktörerna Birgitta Wallin och Thomas Löfström så välformulerat och träffande skriver i antologins förord, att man i de medverkande författarnas berättelser lär känna Indien inifrån, att det i deras texter finns bredd och djup, dofter, erfarenheter, motsättningar, kärlekar, frågor på liv och död, att det att läsa den nya indiska litteraturen är att ta del av drömmar och vardag, att färdas genom annorlunda landskap, att uppleva de dramatiska omvälvningarna på den indiska subkontinenten under det senaste århundradet; att lära känna ett av världens framtidsländer (8).

Det skall erkännas att jag blir smått religiös av att läsa novellsamlingar av detta slag, inte blott för att berättelserna, för att nu hålla oss till Kärlek, uppror och kardemummakärnor, samtliga ger prov på detta aktningsvärda och konstfulla slags berättande som man ofta har äran att stöta på i kulturer vars litteratur bevarat starka drag av en ursprunglig muntlig berättartradition, utan också för att det finns någonting så rörande hedersamt i själva den bakomliggande satsningen, i den ansträngning som i fallet Kärlek, uppror och kardemummakärnor gjorts för att lyfta fram denna högkvalitativa litteratur för det svenska ögat: i det nogsamma urvalet som så väl framhäver mångfacetteringen och ymnigheten i det land, den kultur, de människor som är Indien, i de uppenbart omsorgsfullt gjorda översättningarna som genomgående är av så god kvalitét, så fint och naturligt flytande att jag, som annars är en riktig petit-maître vad det språkliga anbelangar, inte en endaste gång får anledning att rycka till inför en formulering, ett ordval eller en ton, och då framgår det ändå med all önskvärd tydlighet att flertalet noveller är översatta i inte bara ett led, utan till och med två, från hindi, urdu, malayalam, oriya, assamesiska, kannada, bengali, tamil och marathi till engelska, och från engelska vidaretolkade till svenska. Det är väl värt att reflektera över värdet av en redaktionell insats gjord med omsorg, ety det inte spelar någon som helst roll hur mycket god litteratur det skrivs av likaledes goda och hantverksskickliga författare världen över om samma litteratur sedan inte hanteras med samma grad av yrkesexpertis av översättare, förlag, et cetera. Vederbörlig hyllning till Svensk-Indiska Översättningsprojektet tillika Indiska Biblioteket således!
Ett angenämnt pussel att lägga, novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor, som själva fogandet av en bit till en annan, en novell till en annan, till syvende och sist utmynnar i en känsla av ömmaste vänskap till Indien, som mer än ett land, en simpel geografisk avgränsning präglad av en viss uppsättning kulturella (bland annat) betingelser, framstår som ett levande väsen, lika överflödande vid och bred och rund som någonsin en mänsklig varelse skapt av kött och blod. Den självklarhet som det egentligen är att det tågresande kvinnliga jaget som fylls av åtrå till en fientlig och obstinat kvinnlig medresenär i Ginu Kamanis Hemligheter, att dåren som, nödd att välja mellan Indien och Pakistan väljer ingetdera i Saadat Hasan Mantos Toba Tek Singh, att flickan Talat som i praktiken osynliggörs av vad som egentligen intet annat är än ett stycke tyg i Vishwapriya L. Iyengars novell Biblioteksflickan, att de på en rik risskörd berövade byborna i Mogalli Ganeshs Risskörden, att det av en gul fisk om den största av sorger påminda kvinnojaget i Ambais Gul fisk, att alla andra gestalter i den aderton noveller rika samlingen i sig är små, fragmentariska speglingar av det land de kommer ifrån, den självklarhet det är att detta land i sig inte är någonting annat än summan av alla sina människor, den självklarheten, att det är så det förhåller sig, den övergår i Kärlek, uppror och kardemummakärnor till någonting som kan kännas som diametralt motsatt, blir istället till någonting förunderligt, upphöjt, för att inte säga fantastiskt, och detta i ordets mest litterära bemärkelse. Novellerna för dialog med samlingen i sin helhet, liksom de enskilda gestalterna med det samhälle, den kultur de är en del av. Delarna speglar helheten, liksom helheten delarna och det är här, i detta mellanutrymme där det stora och det lilla möts som jag lär känna Indien.

La Bibliofille