tisdag 11 augusti 2009

Baha Tahirs Tant Safiyya och klostret

Har Ni tänkt på att berättelser är minnen? Egentligen är det så självklart att det förhåller sig på det viset att det är häpnadsväckande att jag ens förbluffas av tanken på att det är så det är, att berättelser är minnen. Jag slogs av det då jag för en tid sedan snubblade över det citat som Ni kan läsa i ett inlägg från 25 juli och sedan dess har jag då och då kommit att grunna smått över detta, särskilt nu då jag läst Baha Tahirs roman Tant Safiyya och klostret, utgiven av bokförlaget Tranan, i vilken fenomenet berättelsen som ett minne i högsta grad aktualiseras.
Handlingen utspelar sig i en liten by i Egypten och inleds med att berättaren erinrar sig hur han som liten pojke fick i uppdrag av sin mor att leverera mördegskakor till byns kloster (återigen dessa minnesframkallande kakor..!) inför stora högtider. Den skrivande mannen vandrar längre och längre in i minnets labyrinter, in på stigar som utmynnar i historien om tant Safiyya och Harbi som genom ödets nycker blir någonting diametralt annat än den romans som byborna förutspått för dessa unga tu.
Tragiken, våldet och galenskapen når oanade höjder i Tant Safiyya och klostret, men trots detta innehåll av tyngd förblir texten tidlös och svävande, just för att det skrivande subjektet ser på det framberättade genom ett minnesraster, ett minne sammanvävt både av hågkomster av de egna upplevelserna och, får man förmoda, av andras skildringar av händelseförloppen. Tant Safiyya och klostret bär spår av ett berättande som är starkt präglat av gamla muntliga traditioner, som är okonstlat och som, genom att i sig vara så enkelt, blir desto mer klädsamt för det berättade, framhåller det på ett helt annat vis.
Avslutet är det jag själv håller högst i denna roman av Baha Tahir, eftersom detta på så många vis slutgiltigt avgör hela textens karaktär och också vittnar om författarens synnerligen goda smak och känsla för komposition: en omplacering - eller varför inte ett uteslutande?, båda är fullt tänkbara - av textens avslutande passager hade givit en helt annan historia - en berättelse som i sin grundval inte varit den om svunna tider och förändring, om minnets vidd, och öppenhet, utan istället en ganska grund, ordinär och lättkategoriserad text om en urspårad kärlek i en liten by i Egypten i mitten av nittionhundratalet. Avslutet gör all skillnad i världen för Tant Safiyya och klostret, en roman som jag varmt rekommenderar Er att läsa.

La Bibliofille

8 kommentarer:

  1. Hm, jag accepterar att berätteler 'kan' vara minnen. Fast tesen fungerar nog bättre läst från andra hållet, nämligen att minnen är berättelser.

    SvaraRadera
  2. Mrs B: ger inte det ena det andra?

    SvaraRadera
  3. Hej,
    vi kanske ska avsluta trasiga djurdiskussionen här! (Kan bara berätta att jag har en mus i huset idag, inte speciellt trevligt! Svårt med koncentrationen när jag sitter i fåtöljen o ska försöka läsa.. (Winterson).)
    Vill bara tala om för dig att din blogg är mycket inspirerande! Det finns så många bokbloggar idag och det är svårt att hitta guldkornen! Med dina inlägg om de intressanta böcker du läser så är jag mer eller mindre en daglig gäst här!
    Så TACK! mvh ewa

    SvaraRadera
  4. Ewa: tack själv - det värmer att få höra att min blogg uppskattas!

    SvaraRadera
  5. Nej, vill jag sponant svara. Minnen är väl "ihågkomster" av något vi upplevt (eller tror oss ha upplevt), och som vi organiserar i berättande form för att ge det mening. Hm, nu när jag tänker efter har vi väl också minnen som vi inte kan tolka? Som dyker upp i vårt medvetande som ögonblicksbilder, så min tes minnen = berättelser kanske inte håller.

    Berättelser däremot, behöver väl inte ha sitt ursprung i något vi faktiskt "kommer ihåg" att vi upplevt, eller tror oss komma ihåg att vi upplevt. Fantasin och inspirationen, eller vad man nu ska kalla det som sker både före och under själva skaparprocessen, är väl ofta en högst omedveten process, där tankar och idéer uppkommer till synes helt sponant? Våra erfarenheter ligger möjligtvis till grund för den här processen, men det är erfarenheter vi i så fall glömt och därför upplever som komna från ingenstans. Alltså, inte något ihågkommet, inte något vi "minns".

    Möjligtvis spelar minnen alltid en roll när vi sedan organiserar, skriver om resultatet av inspirationen/fantasin, dvs filar på berättelsen. Fast, att denna struktur i någon mån speglar författarens uppfattning om världen innebär väl inte att han eller hon nödvändigtvis "minns" ursprunget till dessa uppfattningar? Eller gör vi kanske alltid det, som i: "min erfarenhet säger mig att..."? Här står då erfarenheten för det samlade, ”ihågkomna” intrycket av en viss företeelse.

    Jag antar att min ovilja att jämställa berättelser med minnen är att det för mig är detsamma som att förneka förekomsten av fantasin, vars ursprung jag ser som härligt dold i våra grå hjärnor (eller, om man är religiös härstammar från Gud, eller, om man är Jungian från ett kollektivt omedvetet).

    Ja du, ditt påstående gav mig mycket att tänka på, tack för det!

    SvaraRadera
  6. Mrs B: jösses, vilka spännande tankar! Jag förstår vad Du menar, men vill ändå framhärda i försvarandet av, och dessutom utveckla, min tes om berättelserna som minnen. Det jag tänker på är berättelsen som ett fiktivt minne hos en fiktiv gestalt - berättaren. En i författarens fantasi tillkommen gestalt minns ett visst förlopp. Författarens minne är egentligen fullständigt ointressant för mitt påstående, dennes eller dennas fantasi är istället det som föder det fiktiva minnet. På det viset utrangerar inte minnet på något vis fantasin.

    SvaraRadera
  7. Hm, jag kan inte följa din tanke riktigt. Men jag börjar förstå vad R. Fresán menar och där finns som du säger ingen motsättning mellan minne och fantasi:

    "Minnena hos den som skriver - författarna gör ingenting annat än att minnas något som slår dem, något som hänt dem eller aldrig någonsin hänt dem, men nu händer medan de skriver - fogar sig till minnena hos den som läser tills man inte längre vet var den ene börjar och den andre slutar. Författaren som förmedlare, som spirituell spiritist..."


    Det verkar vara frågan om ett mycket kort tidsglapp, där författarens fantiserade blir "minne" så fort han eller hon skriver ner det. Mao, i utrymmet mellan tanke och handling utvecklas ett minne (av tanken).
    Eftersom detta "blickande tillbaka" på inspirationsögonblicket faktiskt skrivs ner blir också resultatet, dvs. texten/berättelsen, ett "minne" av författarens fantiserande. Som nedskrivet minne är det dessutom tillgängligt för en läsare, som i sin tur skapar nya minnen i mötet med texten. Pust!

    Då själva inspirationens ursprung förblir ett mysterium (minnen i vanlig mening, vårt omedvetna, Gud, ett kollektivt medvetande, naturen osv?) är det också möjligt att se författaren både som skapare och förmedlare av dessa minnen.

    Okej, nu bara måste jag läsa den här boken!! Tusen tack för diskussionen!

    SvaraRadera
  8. Mrs B: tack själv, mycket spännande som sagt!

    SvaraRadera