Michèle Lesbre
Gallimard (Sekwa)
9782070355976
Om Le canapé rouge har jag bara hört gott. Att det är en så vacker reseskildring. Att den rymmer så många njutbara litterära referenser. Att det är en så fin historia om vänskapen mellan en äldre och en yngre kvinna. Att den målar en så bred och gripande bild av kärleken och alla dess ansikten.
Var då?
Undantaget miljöerna och platserna - den transsibiriska järnvägen, Irkutsk, Bajkalsjön, Paris, de parisiska lägenheterna - stör mig Le canapé rouge i sin helhet - där var det sagt. Jag stör mig på resemotivet, där den yttre resan beledsagas av en inre med tillhörande uppvaknande mot djupare insikt och större självkännedom. Jag stör mig på bilden av alla dessa gåtfulla och på piedestal upphöjda män. Jag stör mig på att jag nästan med en gång fattar hur det kommer att barka hän med jagberättarens åldrade granne. Jag stör mig på kopplingen mellan jagberättarens vandring från sin egen lägenhet till tantens och hennes röda soffa och jagberättarens resa från Paris, Frankrike till Irkutsk, Ryssland. Jag stör mig på att det litterata uppsåtet i romankonstruktionen, korrespondenserna mellan de olika historierna och nivåerna, är så uppenbart. Jag stör mig på överspändheten i Michèle Lesbres sätt att upprätthålla balansen mellan lycka och olycka, nu-hände-ju-detta-dåliga-så-nu-kan-jag-kosta-på-mig-detta-ljusskimrande-slut-som-bekräftar-det-gamla-ordspråket-Efter-regn-kommer-solsken-och-skänker-hopp-åt-folket. Jag stör mig på Michèle Lesbres sätt att handskas med litterära referenser, hur de tycks utstuderade, använda för att övertyga läsaren om att Le canapé rouge minsann inte är vilken kvinnoroman som helst, för att göra rumsrena och legio somliga passager och händelser som hänger med lillfingret krokat i en den bräckligaste trädrot vid patetikens avgrundsrand (att Kafkas väninna Milena simmat över Moldau för att komma i tid till ett möte med sin älskade gör det inte automatiskt snyggare att en gammal tant självmant glider i Seine och dör drunkningsdöden för att gå sin sedan flera år tillbaka döde älskade till mötes). Jag stör mig på Michèle Lesbres stilistiska sökthet, på den självhjälpsbokston med vilken jagberättaren understundom levererar sina tankar och insikter. Jag stör mig på att romanen via något slags olycksromantiserande omväg tycks önska skapa en förment mer realistisk feel good-litteratur.
Jag skulle kunna fortsätta i spaltmetrar med att räkna upp saker som stör mig i Le canapé rouge, men varför, när det övergripande omdömet och skälen därtill förhoppningsvis redan står där uppenbarade? Je n'aime pas - désolée.
La Bibliofille
Lâter ungefär som de vettigare omdömena av Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sânger. Kanske för att texterna av allt att döma är lika pretentiösa variationer pâ samma sentimentala tema.
SvaraRaderaSkymning: ach so? Har inte haft nöjet(?) att läsa vare sig Nu vill jag sjunga dig milda sånger eller några som helst omdömen av densamma, men Din beskrivning "pretentiösa variationer på samma sentimentala tema" känns åtminstone relevant för Le canapé rouge. Om någon mikroskopisk intention att läsa Nu vill jag sjunga dig milda sånger någonsin funnits från min sida är den nu skrinlagd, det verkar inte som om jag som läsare skulle göra den boken rättvisa.
SvaraRaderaIbland känns det skönt inte vara ensam om att tycka tvärtemot. Känner igen mig exakt i din läsning av Röda soffan som jag läste tidigare i år. Vad är det jag missar? var min stora undran men jag tror: ingenting.
SvaraRaderaHermia: så Du tyckte inte heller om! Det var med en viss fasa jag publicerade mina tankar kring Le canapé rouge, övertygad som jag var om att jag var den enda som inte uppskattade det jag läst, att jag skulle överösas med skäll från Rikets alla hörn(och än har väl inte Den Feta Damen sjungit heller...). Du och jag åtminstone, Hermia! Du och jag!
SvaraRadera