Bryter tystnaden

En brasa sprakar i kaminen, på pelarbordet intill öronlappsfåtöljen - vänd mot Elden - ett glas rosé, till höger hyllmetrar av böcker som tålmodigt, alls ej otåligt, väntar på att läsningens tid skall komma. Från bokhyllska höjder blickar en uggla, som i keramisk varaktighet slagit ned på en trave likaledes keramiska böcker, ned på mig. Allt är stilla. Ibland är Den Litterära Närvaron sällskap nog.

La Bibliofille

Tove Janssons Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen?

Vem ska trösta knyttet?

Hur gick det sen?

Tove Jansson

Alfabeta

9789150104714

9789150104004 

Mitt huvuds Läsansvariga vägrar fortfarande att befatta sig med bokläsning. Hon springer hellre omkring barfota ute i trädgården och gräver rabatter, tittar på blomknoppar, rensar ogräs, staplar stenar och beskär buskar. Hon vill inte välja någon bok ur bokhyllan, vill hellre sitta under sitt täcke och titta på bilder i trädgårdstidningar eller läsa några rutor i Martin Kellermans Rocky 10 år om det alls ska läsas, men romaner - tvärt nej, aldrig på tiden! Föreställ Er en tjurig barnunge med kavat korsade armar, envist blundande och med näsan i vädret så har Ni porträttet av Den Läsansvariga framför Er. - Nej, jag tänker INTE!

Med tvång kommer man sällan någon vart. De gånger jag faktiskt satt mig ned med en roman i näven i avsikt att inleda ett nedbrytningskrig mot Den Läsansvariga har hon krossat porslin, rivit stoppning ur kuddar, yxat sönder möbler, rivit sönder tidningar, slitit sitt hår, skurit sig i med rakblad, upproriskt och missnöjt gastat och gormat och varit så himla ilsk att jag gett upp försöket efter bara någon enstaka sida, insett att det aldrig kommer att fungera, att jag inte kommer att minnas ett jota av boken när den är utläst i alla fall om jag framhärdar.

Så hände det. En grå och kurig dag i april ville inte ens Den Läsansvariga gå ut, vädret var som gjort för att parkera i soffhörnet med en bok och när jag, som gått och klurat på om måhända Mumin kunde vara en steg på väg till Den Läsansvarigas  bokläsarlusta, blundade och hoppade och föreslog Tove Janssons två bilderböcker Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen? mötte jag till min stora förvåning inte på något större motstånd. Den Läsansvariga vädrade  först misstänksamt i luften och kastade ett litet, men minst lika misstänksamt öga mot böckerna, petade med pekfingret på dem, öppnade på största möjliga avstånd en av dem på glänt med lillfingret, lade huvudet liiite på sned för att få bara en yttepytteskymt av innehållet, drog boken närmre sig och vips satt hon där och läste. 

I Vem ska trösta knyttet? sitter ett litet knytt alldeles ensam och rädd i sitt mörka hus och hör hemuler som går och mårran som skriker utanför och eftersom ingen finns där att trösta honom flyr han strax hemifrån. Han ser många varelser på sin väg, en mymlan, homsor, filifjonkor, en mumrik, en bliniätande hemul, men han ger sig inte till känna, säger inte hej, och då kan de ju inte heller trösta honom, inte veta att han är rädd och ledsen. Bäst knyttet bedrövad vandrar runt på en strand får han se en flaska med ett brev i, ett brev från en flicka som är rädd och övergiven och i tröstnöd och dessutom ett mycket litet skrutt. Plötsligt blir knyttet på gott humör, morsk och tapper, och far iväg på havets vågor i sin kappsäck för att  trösta och skydda skruttet.

Efter Vem ska trösta knyttet? kastade sig Den Läsansvariga sig glupskt och omgående över Hur gick det sen?, en berättelse som begynner med ett Mumintroll på väg hem från mjölkbutiken. Bortom skogens mörka trän stöter han på Mymlan som gråter otröstligt - hennes lillasyster My har lyckats fly! Förbi Gafsan och stora Bummelstenar och genom en Hemuls stora dammsugare passerar de innan de äntligen finner lilla My, och förbi filifjonkor och hattifnattar och oväder måste de också ta sig innan de kommer hem till Muminmamman som i slutet av hela äventyret tar ett mycket bestämt och viktigt beslut.

Ingen kan motstå Mumin, inte ens en ilsk Läsansvarig. Hon trollbands av den snirkliga skrivstilen och den rimmade versen i de båda böckerna, av de smakfulla och snygga illustrationerna som på det mest förbryllande vis är bedårande och rara och suggestiva och dova på en och samma gång och som dessutom har ett så märkvärdigt perpektiviskt djup. För att inte tala om hur reptilskt fascinerande det är med alla hålen i Hur gick det sen? (ordet för denna typ av hål, facktermen, hjälp!), hur Tove Jansson fått till det så slugt att motiv och detaljer från ett uppslag kan användas och få en helt annan funktion i nästa genom de där  faktiska, riktiga hålen. Måhända gör dessa hål den stackars artefakten till ett lätt offer för ivriga och i motorisk utveckling stadda barnahänder, men det må vara hänt. Man kan ju alltid köpa ett finexemplar av Hur gick det sen? att ha undangömt och ett läsexemplar där hålen kan gå sönder hur mycket de vill.

Små röda hjärtan av kärlek till Mumin och Tove Jansson bultar ur bröstet på Den Läsansvariga, som trots lyckträffen med Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen? fortfarande inte har någon lust till romanläsning. Det enda hon kan tänka sig, vid sidan av trädgårdstidningar och Martin Kellermans Rocky 10 år, är den på Alfabeta förlag nyligen utkomna Mumin - Tove Janssons samlade serier del 3.

La Bibliofille

Pomopoesi

                        Signe       

                              Julita     Tillisch                       

                     gylling                                   

||

Birgit Bonnier

Transparente Blanche 

Gyllenkroks Astrakan  

Arnmans gula höstkalvill

Himmelstaholm

Ingrid Marie

*

La Bibliofille

kOmER! strakst

La Bibliofille

Kristín Ómarsdóttirs Här

Här (Hér)
Kristín Ómarsdottír
Översättning: Ann-Sofie Axelsson
Kabusa Böcker
9789173550116

Det kom en dag ett e-brev, ett e-brev vari Avsändaren, en utav Er, önskade läsning och omskrivning av Kristín Ómarsdottirs Här. En önskan som, efter nätlig uppkoll måste bifallas.
Om "fiktion" står det i Svenska Akademiens Ordbok att det betecknar fantasi; fantasikraft; fantasivärksamhet; fabuleringsförmåga, någonting som blott till skenet år värkligt. Fiktion är alltså på låtsas. I på låtsas får  och kan man göra precis vad man vill. Man får, så som Kristín Ómarsdottír gör i Här, leka att tre soldater skjuter ner en hund och alla människor utom en elvaårig flicka som heter Billie i en avlägsen gårdsidyll i ett krigshärjat land som heter Evighetslandet (där Renskogen, Ändlösa heden, och Vidöppna klyftan finns!) Billie behöver inte bli rädd eller chockad när hon och massavrättningen bara är på låtsas. Den ena soldaten, han kan heta Rafael om man vill ,och kan om man vill skjuta ner de båda andra soldaterna så att det bara blir Rafael och Billie kvar. Billies riktiga pappa kan vara en marionettdocka från en annan planet och Billies mamma kan vara en läkare som syr fast pappans arm med nål och tråd när den har ramlat av. Till gården kan det komma en nunna som är på väg till staden för att köpa en dator och hon kan hångla med Rafael och sjunga ekivoka sånger med textrader som åh, baby juicy juicy, fuck it right, yeeeah -. Rafael kan lära Billie att köra bil på bara någon timma och sedan kan de ge sig av och spränga en bil i luften (vi kan säga att det kommit två skattmasar till Rafaels och Billies gård, att Billie skjutit dem och att de måste spränga bilen för att förstöra bevis) och  de kan gifta sig med varandra också, fastän Billie bara är elva år, för Rafael vill inte att Billie ska vara hans dotter eller syster säger vi, bättre då med fru. När de är gifta kan de leka med dockor tillsammans och då kan Rafael förvandlas till en liten pojke och vem vet vad allt de i leken kan låta hända med denne lille pojke! Och vad spelar det för roll vad som händer med denne lille pojke, varför ska man dröja sig kvar vid det, älta det ur alla möjliga moraliska, etiska och empatiska perspektiv, när allt bara är på låtsas, fiktion?
Kristín Ómarsdottír anammar den puerila lekens bekymmerslöshet, lössläppthet,  tygellöshet och begränsningsförnekande och skapar en text som inte bara är berättelsen om ett barn, utan i förlängningen ett barns framlekta berättelse om ett barn och dessutom, på ett metaplan, berättelsen om en Författares lek med de fiktiva elementen och potentialen. Resultatet blir sällsamt obehagligt,  eftersom den moraliska, etiska och empatiska dimensionerna slås ut. Ty vad spelar det för roll vad som händer i texten, varför ska man dröja sig kvar vid det, älta det ur alla möjliga moraliska, etiska och empatiska perspektiv när allt bara är på låtsas, fiktion?
Här erkänner inte  mer än artefaktiskt någon samhörighet med läsarens verklighetskontext, vägrar att kommunicera med läsaren på dennes villkor, utifrån dennes föreställningar, utan rättar sig  enbart efter fiktionens spelregler. Du tycker Dig ta del av någonting avtrubbat, automatiskt, mekaniskt, frånvarande, snudd på autistiskt och motsägelsefullt. Det finns ingen vilja till någon annan projektion än fiktionens på fiktionen, varföre alla försök att nagla fast romanen via ett speglande av den egna personen, de egna erfarenheterna i texten och vise versa är fruktlösa. Här ropar titeln och det är i Här Du skall söka, i fiktionen Du ska finna svaret på fiktionens gåta, inte  någonstans mellan fiktionen och Dig själv. Romanen vill inte utväxla  existentiella och filosofiska sanningar med Dig, den önskar bara vara fiktion inom fiktionens i princip obefintliga ramar, avhängig och totalt fri, kommenterandes enbart sig själv och sin egen fiktionalitet. Här är ut i sidspetsarna metafiktion och (för att pseudocitera en skön dam som förekom i televisionen härom veckan) en-jävla-håll-käften-roman.

Tack till Dig, Läsare, som önskade Här.

La Bibliofille

Lukas Bärfuss Hundra dagar

Hundra dagar (Hundert Tage)
Lukas Bärfuss
Översättning: Aimée Delblanc
Norstedts förlag
9789113021157

Många är de brott begångna mot mänskligheten som sedan gestaltats i skönlitteraturen och i Hundra dagar lyfter den schweiziske författaren Lukas Bärfuss fram folkmorden i Rwanda nittonhundranittiofyra. Han söker inte anta vare sig offrens eller förövarnas positioner, utan ställer sig i händelsernas periferi genom att ge ordet åt en schweizisk biståndsarbetare, David. 

Någonting svävande och ovisst i denne Davids röst talar om en skada, om en nervositet och en nedbrutenhet som betecknar skadan. Berättelsen, så korrekt, saklig, osentimental och redogörande den är, uttalas ändå med ett gradvis ökande darr på rösten som vittnar om en inre drabbning, om vilken David, utan att kommentera det med ett ord, själv successivt tycks bli mer och mer medveten ju längre in i sin historia han tränger.

Att som Lukas Bärfuss gjort i Hundra dagar ge ordet åt en romankaraktär som befinner sig på plats och kan den utan att vara hemmahörande där, som har sin bakgrund i en helt annan kulturell kontext och andra värdegrunder är välgörande för Läsaren och dennes avstånd till texten och dess innehåll. Davids blickfång, det som på samma gång är initierat och distanserat, ger ett mer övergripande perspektiv på det som sker i Rwanda under de hundra dagar som romantiteln åsyftar och det inte bara sett till  folkmordet, dess verkningar och konsekvenser på ett nationellt plan. Han tar också upp frågan om varför och konstaterar den västerländska, i synnerhet den schweiziska, Skulden:

Under de långa timmar jag satt i det Amsarska huset och lyssnade på radio med de batterier Théoneste hade stulit från de döda lyssnade jag ofta till de kloka saker som experterna sa. Vad de sa om kaoset i Kigali, om helvetet som brutit ut i landet, vilket utan tvivel stämde, men nu vet jag att i det perfekta helvetet råder också den perfekta ordningen, och ibland när jag betraktar det här landet, den regelbundenhet, den korrekthet med vilket allt genomförs, så minns jag att man brukade kalla detta helvetesland för Afrikas Schweiz, inte bara för kullarnas och kornas skull utan också på grund av den disciplin som rådde inom vartenda område av det dagliga livet, och nu vet jag att varje folkmord endast är möjligt i ett ordnat statsväsende där var och en vet sin plats, och att den obetydligaste buske inte växer på en bestämd plats bara av en händelse och inget träd bara fälls av en tillfällighet utan endast genom ett avverkningsdekret, ett beslut som utfärdats på ett för ändamålet avsett formulär och av en för detta ändamål inrättad myndighet. Och ibland när jag ser hur kugghjulen i detta samhälle smidigt griper in i varandra, när jag inte hör någonting, inget knirkande, inget knakande, bara oljan som smackar lite tyst mellan kugghjulen, ser människorna som nöjer sig med allt detta, följer en ordning som de själva inte utfärdat och aldrig ifrågasätter, då undrar jag om vi i gengäld skulle kunna bli Europas Rwanda, och jag vet att om det finns något som skulle kunna bevara oss från det, är det alldeles säkert inte allt det välordnade i vårt samhälle, vår disciplin eller ens vår respekt för institutionerna, överhögheten, vår förkärlek för ordning och rutiner, tvärtom. Allt detta utgör inget hinder utan är snarare förutsättningen för massmord.

   Inget älskar det onda högre än att en åtgärd genomförs korrekt, och i det hänseendet hör vi till världsmästarna, det måste man faktiskt medge. Det är vår stolthet, förutsättningen för allt det som utmärker oss och vad vi anser vara så värt att sprida att vi tog det med oss till hjärtat av den svarta kontinenten. (222 f.)

Hundra dagar är en text med stort bildningsvärde, historisk bredd och dessutom, på pärmarnas insidor, kartor över såväl hela Rwanda som över huvudstaden Kigali, vilka tillåter att man utan större avbrott i läsningen kan hänga med i romanens geografi.  Läsaren får genom Lukas Bärfuss, David och de paratextuella försorgerna en god bild av den komplexa situationen i Rwanda, av de verkningar Belgiens intrång i området under kung Leopolds regeringstid kommit att få, av motsättningarna mellan de långa och de korta, av den euroafrikanska kulturkrocken (som i texten har en symbolisk motsvarighet i den slitsamma kärleksrelationen mellan David och afrikanskan Agathe som återvänt till Rwanda efter en längre vistelse i Belgien,) biståndsarbetets tillkortakommanden, kort sagt i hur samhället fungerar i sin helhet. Om inte för verket i dess egenskap av välskriven skönlitteratur bör man läsa denna Lukas Bärfuss roman om folkmordet i Rwanda för att detta ämne däri är framställt på ett högeligen intressant sätt.

La Bibliofille

Édith Piafs Dansat med lyckan

Dansat med lyckan (Au bal de la chance)
Édith Piaf
Översättning: Ingar Gadd
Bakhåll
9789177423058

Är inte omslaget till Dansat med lyckan magnifikt skönt? Sinnebilden av Édith Piaf omgiven av de där logelamporna och strålkastarna. Bakhåll är förlaget som ligger bakom denna utgivning, med vilken det medföljer en cd-skiva med sexton av Piafska örhängen, åtskilda av förnöjsamt  och tidsupphävande grammofonknaster: Enfin le printemps, La Vie en rose, Padam padam, Hymne à l'amour, L'Accordéoniste, Les Amants d'un jour, La Goualante du pauvre Jean, Au bal de la chance, C'est à Hambourg, Les Trois Cloches, La Foule, La Valse de l'amour, Autumn Leaves, La Rue aux chansons. C'est un homme terrible och Plus bleu que tes yeux. Läsnöjet blir inte mindre av denna skiva. Att så lättvindligt och parallellt med läsningen kunna lyssna till några av de visor som nämns i texten förhöjer storligen upplevelsen och ökar också närheten till Édith Piaf. Då jag hör dem visor kan jag inte för mitt liv begripa varför jag inte ägnar helgaftnarna framför den öppna spisen med slutna ögon, ett glas rött i handen och Édith Piaf i öronen.

Tveklöst skulle jag helst läst Dansat med lyckan i franskt original, Au bal de la chance. Den svenska texten blir aldrig sådär följsam som man önskar att det skall vara, den står som ett omutbart staket mellan Läsaren och Innehåll och skapar en känsla av att vandra på minerad mark, låter små varningsklockor ringa i bakhuvudet, gör en vaksam på var utsaga. Frågan är vad det beror på. Det enklaste vore givetvis att skylla på översättaren, men jag föreställer mig också att källspråksförfattaren kan ha sitt finger med i detta spel. Att skriva texter och musik till visor, vilket mig veterligen vid sidan av korrespondens av olika slag var det enda slags skrivande Édith Piaf mer regelbundet ägnade sig åt, är en sak, men att skriva en hel bok på prosa en annan. Kanske återspeglar den svenska textens svajighet en motsvarande sådan i det franska originalet?

I avsaknad av Au bal de la chance var det ändå med värme jag grep mig an och läste Dansat med lyckan. Denna text kan inte beskrivas som någonting annat än en väldigt rar biografi. Den är varm och personlig, uttrycksfull och engagerad, meddelsam och med en uppenbar vilja till ödmjukhet och anspråkslöshet men också med stark integritet och professionell medvetenhet. Det är A R T I S T E N Édith Piaf som för pennan i Dansat med lyckan, inte privatpersonen Édith Gassion. Det är om sitt artisteri hon berättar, om hur hon upptäcktes, om sitt förhållande till visgenren, om sitt yrke, sitt sätt att arbeta, om sin karriär och om de människor hon mött under densamma. Stundtals sammannästlar sig yrkeslivet med privatlivet på ett oundvikligt vis, men Piaf återvänder målmedvetet och bestämt till estraden och scenen, visorna och detta är biografins starkaste sida, den integritet och självrespekt som Piaf tar avstamp i när hon berättar om sig själv, när hon väljer vad hon önskar berätta för Läsaren.

La Bibliofille