Lukas Bärfuss
Översättning: Aimée Delblanc
Norstedts förlag
9789113021157
Många är de brott begångna mot mänskligheten som sedan gestaltats i skönlitteraturen och i Hundra dagar lyfter den schweiziske författaren Lukas Bärfuss fram folkmorden i Rwanda nittonhundranittiofyra. Han söker inte anta vare sig offrens eller förövarnas positioner, utan ställer sig i händelsernas periferi genom att ge ordet åt en schweizisk biståndsarbetare, David.
Någonting svävande och ovisst i denne Davids röst talar om en skada, om en nervositet och en nedbrutenhet som betecknar skadan. Berättelsen, så korrekt, saklig, osentimental och redogörande den är, uttalas ändå med ett gradvis ökande darr på rösten som vittnar om en inre drabbning, om vilken David, utan att kommentera det med ett ord, själv successivt tycks bli mer och mer medveten ju längre in i sin historia han tränger.
Att som Lukas Bärfuss gjort i Hundra dagar ge ordet åt en romankaraktär som befinner sig på plats och kan den utan att vara hemmahörande där, som har sin bakgrund i en helt annan kulturell kontext och andra värdegrunder är välgörande för Läsaren och dennes avstånd till texten och dess innehåll. Davids blickfång, det som på samma gång är initierat och distanserat, ger ett mer övergripande perspektiv på det som sker i Rwanda under de hundra dagar som romantiteln åsyftar och det inte bara sett till folkmordet, dess verkningar och konsekvenser på ett nationellt plan. Han tar också upp frågan om varför och konstaterar den västerländska, i synnerhet den schweiziska, Skulden:
Under de långa timmar jag satt i det Amsarska huset och lyssnade på radio med de batterier Théoneste hade stulit från de döda lyssnade jag ofta till de kloka saker som experterna sa. Vad de sa om kaoset i Kigali, om helvetet som brutit ut i landet, vilket utan tvivel stämde, men nu vet jag att i det perfekta helvetet råder också den perfekta ordningen, och ibland när jag betraktar det här landet, den regelbundenhet, den korrekthet med vilket allt genomförs, så minns jag att man brukade kalla detta helvetesland för Afrikas Schweiz, inte bara för kullarnas och kornas skull utan också på grund av den disciplin som rådde inom vartenda område av det dagliga livet, och nu vet jag att varje folkmord endast är möjligt i ett ordnat statsväsende där var och en vet sin plats, och att den obetydligaste buske inte växer på en bestämd plats bara av en händelse och inget träd bara fälls av en tillfällighet utan endast genom ett avverkningsdekret, ett beslut som utfärdats på ett för ändamålet avsett formulär och av en för detta ändamål inrättad myndighet. Och ibland när jag ser hur kugghjulen i detta samhälle smidigt griper in i varandra, när jag inte hör någonting, inget knirkande, inget knakande, bara oljan som smackar lite tyst mellan kugghjulen, ser människorna som nöjer sig med allt detta, följer en ordning som de själva inte utfärdat och aldrig ifrågasätter, då undrar jag om vi i gengäld skulle kunna bli Europas Rwanda, och jag vet att om det finns något som skulle kunna bevara oss från det, är det alldeles säkert inte allt det välordnade i vårt samhälle, vår disciplin eller ens vår respekt för institutionerna, överhögheten, vår förkärlek för ordning och rutiner, tvärtom. Allt detta utgör inget hinder utan är snarare förutsättningen för massmord.Inget älskar det onda högre än att en åtgärd genomförs korrekt, och i det hänseendet hör vi till världsmästarna, det måste man faktiskt medge. Det är vår stolthet, förutsättningen för allt det som utmärker oss och vad vi anser vara så värt att sprida att vi tog det med oss till hjärtat av den svarta kontinenten. (222 f.)
Hundra dagar är en text med stort bildningsvärde, historisk bredd och dessutom, på pärmarnas insidor, kartor över såväl hela Rwanda som över huvudstaden Kigali, vilka tillåter att man utan större avbrott i läsningen kan hänga med i romanens geografi. Läsaren får genom Lukas Bärfuss, David och de paratextuella försorgerna en god bild av den komplexa situationen i Rwanda, av de verkningar Belgiens intrång i området under kung Leopolds regeringstid kommit att få, av motsättningarna mellan de långa och de korta, av den euroafrikanska kulturkrocken (som i texten har en symbolisk motsvarighet i den slitsamma kärleksrelationen mellan David och afrikanskan Agathe som återvänt till Rwanda efter en längre vistelse i Belgien,) biståndsarbetets tillkortakommanden, kort sagt i hur samhället fungerar i sin helhet. Om inte för verket i dess egenskap av välskriven skönlitteratur bör man läsa denna Lukas Bärfuss roman om folkmordet i Rwanda för att detta ämne däri är framställt på ett högeligen intressant sätt.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar