Édith Piaf
Översättning: Ingar Gadd
Bakhåll
9789177423058
Är inte omslaget till Dansat med lyckan magnifikt skönt? Sinnebilden av Édith Piaf omgiven av de där logelamporna och strålkastarna. Bakhåll är förlaget som ligger bakom denna utgivning, med vilken det medföljer en cd-skiva med sexton av Piafska örhängen, åtskilda av förnöjsamt och tidsupphävande grammofonknaster: Enfin le printemps, La Vie en rose, Padam padam, Hymne à l'amour, L'Accordéoniste, Les Amants d'un jour, La Goualante du pauvre Jean, Au bal de la chance, C'est à Hambourg, Les Trois Cloches, La Foule, La Valse de l'amour, Autumn Leaves, La Rue aux chansons. C'est un homme terrible och Plus bleu que tes yeux. Läsnöjet blir inte mindre av denna skiva. Att så lättvindligt och parallellt med läsningen kunna lyssna till några av de visor som nämns i texten förhöjer storligen upplevelsen och ökar också närheten till Édith Piaf. Då jag hör dem visor kan jag inte för mitt liv begripa varför jag inte ägnar helgaftnarna framför den öppna spisen med slutna ögon, ett glas rött i handen och Édith Piaf i öronen.
Tveklöst skulle jag helst läst Dansat med lyckan i franskt original, Au bal de la chance. Den svenska texten blir aldrig sådär följsam som man önskar att det skall vara, den står som ett omutbart staket mellan Läsaren och Innehåll och skapar en känsla av att vandra på minerad mark, låter små varningsklockor ringa i bakhuvudet, gör en vaksam på var utsaga. Frågan är vad det beror på. Det enklaste vore givetvis att skylla på översättaren, men jag föreställer mig också att källspråksförfattaren kan ha sitt finger med i detta spel. Att skriva texter och musik till visor, vilket mig veterligen vid sidan av korrespondens av olika slag var det enda slags skrivande Édith Piaf mer regelbundet ägnade sig åt, är en sak, men att skriva en hel bok på prosa en annan. Kanske återspeglar den svenska textens svajighet en motsvarande sådan i det franska originalet?
I avsaknad av Au bal de la chance var det ändå med värme jag grep mig an och läste Dansat med lyckan. Denna text kan inte beskrivas som någonting annat än en väldigt rar biografi. Den är varm och personlig, uttrycksfull och engagerad, meddelsam och med en uppenbar vilja till ödmjukhet och anspråkslöshet men också med stark integritet och professionell medvetenhet. Det är A R T I S T E N Édith Piaf som för pennan i Dansat med lyckan, inte privatpersonen Édith Gassion. Det är om sitt artisteri hon berättar, om hur hon upptäcktes, om sitt förhållande till visgenren, om sitt yrke, sitt sätt att arbeta, om sin karriär och om de människor hon mött under densamma. Stundtals sammannästlar sig yrkeslivet med privatlivet på ett oundvikligt vis, men Piaf återvänder målmedvetet och bestämt till estraden och scenen, visorna och detta är biografins starkaste sida, den integritet och självrespekt som Piaf tar avstamp i när hon berättar om sig själv, när hon väljer vad hon önskar berätta för Läsaren.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar