De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri
Översättning från ryskan: Kjell Johansson
Bokförlaget Murbräckan
9789197202695
Jag tillåter mig à propos Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri ett slags generaliserande konstaterande av den ryska litteraturen, mer specifikt den g o d a ryska litteraturen: den är alltid så vilsam. Hur omskakande, omtumlande, traumatiserande, sorglig, glättig, lättsam, humoristisk en g o d rysk berättelse än är, så har de den gemensamma nämnaren att de alltid är väldigt vilsamma och behagliga att vistas i. Det känns komplext och motsägelsefullt att skriva det, och desto mer omöjligt att förklara vad jag egentligen menar, men sådan är icke desto mindre känslan, både inför de dagboksanteckningar som utgör De trettiotre vidundren och de noveller som är Ett tragiskt menageri. Han vet att skriva, Ryssen! Nog så.
På Det Världsomspännande Nätet framhålls kortromanen De trettiotre vidundren och novellsamlingen Ett tragiskt menageri främst som föregångstexter inom queerlitteraturen, som skildringar av en lesbisk kärleksrelation och vaknande insikter om den egna sexuella läggningen. Ingen osanning i den, alls icke, men ändå en kraftig reducering av texterna i sin helhet som speglade och vägda mot varandra och på ett bredare, existentiellt plan berättar om identitetsvånda, vilsenhet, självförakt och en förvirrad kamp för att nagla fast och förstå det egna jaget. Lätt måhända att i ett decennium in i det tjugonde århundradet, dryga seklet efter utgivningen av Lidija Zinovjeva-Annibals vidunder och menageri sätta sig över sexualitetsproblematiken (om jag använder fel begrepp får Ni förlåta mig). Otillbörligt också kanske, därför försöker jag mig trots allt då och då på ett - förvisso en limpa kringgående - resonemang kring densamma.
Det centrala skeendet i De trettiotre vidundren är att Romanhjältinnan av sin älskarinna Skådespelerskan förs till ett konstnärssällskap kallat De Trettiotre för att där avporträtteras i en nakenstudie. Det hon sedan ser på de trettiotre dukarna får henne att se sig själv som lika många vidunder och hon krisar, för att sedan resa sig i hela sin höjd liderligt väckt av att ha blivit sedd av Männen, liksom dekonstruerad i de trettiotre avbildningarna, av att ha fått skåda sig själv genom så många mäns blickar, inte bara i sin älskarinna Skådespelerskans. Kommer det först vidunderliga, sedan gudomliga, ur den objektifiering det innebär bara att avmålas, av att öfverhufvud ha fått se sig själv genom, inte i, trettiotre andra blickar eller kommer sig Romanhjältinnans anti-/klimax av att hon på ett så konkret vis konfronteras med sig själv ur manlig synvinkel? Rör det sig om olika erotiseringar, den manliga och den kvinnliga, erotiserar och objektifierar män och kvinnor på olika sätt?
Signifikativt också, måhända, det som händer med Skådespelerskan i de postmåleriska verkningarna, att hon förefaller borttyna i takt med att Romanhjältinnan blommar ut, som om Den Förra livnär sig på att allena återspegla Den Senare, som om Skådespelerskans Blick, trots att den säkerligen rymmer mest av kärlek, av dyrkan, inte kan mäta sig med, kan undanskuffas av De Trettiotre Konstnärsmännens på duken fastnaglande, för att det till syvende och sist är hetero som är normen. Inte för att Romanhjältinnans sinnliga uppvaknande och helgörande genom objektifieringens dekonstruktion i realiteten innebär att Skådespelerskans persona förlorar i betydelse - om något sådant vittnar inte de dagboksanteckningar som De trettiotre vidundren är -, utan för att Romanhjältinnans mottaglighet för en annans, en manlig, blick blir för mycket för Skådespelerskan att uthärda. När Skådespelerskan till Romanhjältinnan säger Tillsammans med mig blir du en gudinna (s. 14) tycks hon verkligen förlägga Romahjältinnans skönhet till sin egen blick, och det som framträder på Konstnärssällskapets dukar är inte sett genom hennes ögon, det är inte skönt, det är inte gudinnalikt - det är vidunderligt. Älskarinnan Skådespelerskan förmår inte i De Trettiotre Konstnärernas målningar av Den Älskade Romanhjältinnan se Den Gudomliga Kejsarinna som Romanhjältinnan själv kan se, de trettiotre porträtten kommer för henne beständigt att avbilda hennes älskade som just trettiotre vidunder, för det som avmålats är inte det Skådespelerskan ser. Skönheten ligger i hennes öga, inte i Männens. Kanske inte i någon annans öga alls?
Eller handlar det istället om att Romanhjältinnan lämnar Skådespelerskan ensam i en vidunderlighet då hon med sin reaktion av jublande insikt om den egna skönheten bejakar Männens bild av henne? För att det för henne närmare det heteronormativa? Måhända långsökt, men svårt att inte tänka i de banorna då man läser De trettiotre vidundren i ljuset av berättelserna i Ett tragiskt menageri där det är Skådespelerskan själv, Vera, som för pennan och berättar om händelser i sin uppväxt på landsbygden. Det som börjar som oskyldiga och understundom idylliska, men också sorgesamma och grymhetskantade berättelser om djur hon minns från barndomen - tre moderlösa björnungar som bodde med familjen en kort tid, tranan i växthuset, de under jakten torterade vargarna -, övergår strax i mer och mer psykologiskt våldsamma berättelser, där människornas övergrepp mot djuren får en motsvarighet i människans övergrepp mot människan, Veras stridigheter mot sig själv och med den egna identiteten, inte minst den sexuella, och världen. Det finns en rumslig förflyttning i berättelserna, från naturen, och skogen, från utomhus, in i gods och tyska nunneskolor som innebär att Det Vilda, istället för att förläggas utanför Vera själv, flyttar in i henne, förvandlar henne till ett djur, till ett känslomässigt vidunder - förflyttningen speglas plågsamt väl i novelltitlarna som går från Björnungarna, Tranis och Vargarna, via Döv-Dasja, Monstret, Knottet och Kentaurprinsessan till Djävulen - till dess Viljan inträder och Vera återvänder till naturen i ett förlösande katharsis.
Vad som händer i den kronologiska lakunen mellan Ett tragiskt menageri och De trettiotre vidundren är en berättelse à part. Jag frågar mig om de båda textdelarna ursprungligen är avsedda att publiceras tillsammans, och i den ordningen. Den kronologiska omkastningen av texterna känns betydelsefull, som innebure den en retroaktiv upprättelse av Vera, där hon går från att ha varit någon som skildras i De trettiotre vidundren till att själv inta berättarposition i Ett tragiskt menageri, skrivs upp ur rollen som en på en och samma gång drivande och överspänd hysterika in i en stark kvinnokaraktär, om än med oroande, snudd på patologiska beteendemönster och karaktärsdrag.
Gärna skulle jag fördjupa mig ytterligare i verkningarna av och orsakerna till denna omkastning; gärna skulle jag göra vidare analyser av Veras person, sådan den ter sig i De trettiotre vidundren respektive Ett tragiskt menageri, jämföra, spekulera kring hur skeendena i de senare berättelserna kan förklara Veras reaktioner i den förra, ty jag vet att jag ovan kostat på mig att utveckla tankar och teser och teorier på hemskt lösa boliner. Men jag stannar här, vimmelkantiggjord av textens - De trettiotre vidundren och Ett tragiskt menageri - alla angreppsvinklar, alla möjliga frågeställningar, alla dess ingångar, och jag förstår att Någon Gång måste en omläsning av detta på alla sätt rika opus bli till stånd.
La Bibliofille
På Det Världsomspännande Nätet framhålls kortromanen De trettiotre vidundren och novellsamlingen Ett tragiskt menageri främst som föregångstexter inom queerlitteraturen, som skildringar av en lesbisk kärleksrelation och vaknande insikter om den egna sexuella läggningen. Ingen osanning i den, alls icke, men ändå en kraftig reducering av texterna i sin helhet som speglade och vägda mot varandra och på ett bredare, existentiellt plan berättar om identitetsvånda, vilsenhet, självförakt och en förvirrad kamp för att nagla fast och förstå det egna jaget. Lätt måhända att i ett decennium in i det tjugonde århundradet, dryga seklet efter utgivningen av Lidija Zinovjeva-Annibals vidunder och menageri sätta sig över sexualitetsproblematiken (om jag använder fel begrepp får Ni förlåta mig). Otillbörligt också kanske, därför försöker jag mig trots allt då och då på ett - förvisso en limpa kringgående - resonemang kring densamma.
Det centrala skeendet i De trettiotre vidundren är att Romanhjältinnan av sin älskarinna Skådespelerskan förs till ett konstnärssällskap kallat De Trettiotre för att där avporträtteras i en nakenstudie. Det hon sedan ser på de trettiotre dukarna får henne att se sig själv som lika många vidunder och hon krisar, för att sedan resa sig i hela sin höjd liderligt väckt av att ha blivit sedd av Männen, liksom dekonstruerad i de trettiotre avbildningarna, av att ha fått skåda sig själv genom så många mäns blickar, inte bara i sin älskarinna Skådespelerskans. Kommer det först vidunderliga, sedan gudomliga, ur den objektifiering det innebär bara att avmålas, av att öfverhufvud ha fått se sig själv genom, inte i, trettiotre andra blickar eller kommer sig Romanhjältinnans anti-/klimax av att hon på ett så konkret vis konfronteras med sig själv ur manlig synvinkel? Rör det sig om olika erotiseringar, den manliga och den kvinnliga, erotiserar och objektifierar män och kvinnor på olika sätt?
Signifikativt också, måhända, det som händer med Skådespelerskan i de postmåleriska verkningarna, att hon förefaller borttyna i takt med att Romanhjältinnan blommar ut, som om Den Förra livnär sig på att allena återspegla Den Senare, som om Skådespelerskans Blick, trots att den säkerligen rymmer mest av kärlek, av dyrkan, inte kan mäta sig med, kan undanskuffas av De Trettiotre Konstnärsmännens på duken fastnaglande, för att det till syvende och sist är hetero som är normen. Inte för att Romanhjältinnans sinnliga uppvaknande och helgörande genom objektifieringens dekonstruktion i realiteten innebär att Skådespelerskans persona förlorar i betydelse - om något sådant vittnar inte de dagboksanteckningar som De trettiotre vidundren är -, utan för att Romanhjältinnans mottaglighet för en annans, en manlig, blick blir för mycket för Skådespelerskan att uthärda. När Skådespelerskan till Romanhjältinnan säger Tillsammans med mig blir du en gudinna (s. 14) tycks hon verkligen förlägga Romahjältinnans skönhet till sin egen blick, och det som framträder på Konstnärssällskapets dukar är inte sett genom hennes ögon, det är inte skönt, det är inte gudinnalikt - det är vidunderligt. Älskarinnan Skådespelerskan förmår inte i De Trettiotre Konstnärernas målningar av Den Älskade Romanhjältinnan se Den Gudomliga Kejsarinna som Romanhjältinnan själv kan se, de trettiotre porträtten kommer för henne beständigt att avbilda hennes älskade som just trettiotre vidunder, för det som avmålats är inte det Skådespelerskan ser. Skönheten ligger i hennes öga, inte i Männens. Kanske inte i någon annans öga alls?
Eller handlar det istället om att Romanhjältinnan lämnar Skådespelerskan ensam i en vidunderlighet då hon med sin reaktion av jublande insikt om den egna skönheten bejakar Männens bild av henne? För att det för henne närmare det heteronormativa? Måhända långsökt, men svårt att inte tänka i de banorna då man läser De trettiotre vidundren i ljuset av berättelserna i Ett tragiskt menageri där det är Skådespelerskan själv, Vera, som för pennan och berättar om händelser i sin uppväxt på landsbygden. Det som börjar som oskyldiga och understundom idylliska, men också sorgesamma och grymhetskantade berättelser om djur hon minns från barndomen - tre moderlösa björnungar som bodde med familjen en kort tid, tranan i växthuset, de under jakten torterade vargarna -, övergår strax i mer och mer psykologiskt våldsamma berättelser, där människornas övergrepp mot djuren får en motsvarighet i människans övergrepp mot människan, Veras stridigheter mot sig själv och med den egna identiteten, inte minst den sexuella, och världen. Det finns en rumslig förflyttning i berättelserna, från naturen, och skogen, från utomhus, in i gods och tyska nunneskolor som innebär att Det Vilda, istället för att förläggas utanför Vera själv, flyttar in i henne, förvandlar henne till ett djur, till ett känslomässigt vidunder - förflyttningen speglas plågsamt väl i novelltitlarna som går från Björnungarna, Tranis och Vargarna, via Döv-Dasja, Monstret, Knottet och Kentaurprinsessan till Djävulen - till dess Viljan inträder och Vera återvänder till naturen i ett förlösande katharsis.
Vad som händer i den kronologiska lakunen mellan Ett tragiskt menageri och De trettiotre vidundren är en berättelse à part. Jag frågar mig om de båda textdelarna ursprungligen är avsedda att publiceras tillsammans, och i den ordningen. Den kronologiska omkastningen av texterna känns betydelsefull, som innebure den en retroaktiv upprättelse av Vera, där hon går från att ha varit någon som skildras i De trettiotre vidundren till att själv inta berättarposition i Ett tragiskt menageri, skrivs upp ur rollen som en på en och samma gång drivande och överspänd hysterika in i en stark kvinnokaraktär, om än med oroande, snudd på patologiska beteendemönster och karaktärsdrag.
Gärna skulle jag fördjupa mig ytterligare i verkningarna av och orsakerna till denna omkastning; gärna skulle jag göra vidare analyser av Veras person, sådan den ter sig i De trettiotre vidundren respektive Ett tragiskt menageri, jämföra, spekulera kring hur skeendena i de senare berättelserna kan förklara Veras reaktioner i den förra, ty jag vet att jag ovan kostat på mig att utveckla tankar och teser och teorier på hemskt lösa boliner. Men jag stannar här, vimmelkantiggjord av textens - De trettiotre vidundren och Ett tragiskt menageri - alla angreppsvinklar, alla möjliga frågeställningar, alla dess ingångar, och jag förstår att Någon Gång måste en omläsning av detta på alla sätt rika opus bli till stånd.
La Bibliofille
