Erri De Luca
Översättning från italienskan: Tobias Lorentzson
Akvilon
9789197740555
Hjärtat i Erri de Lucas Dagen före lyckan är ett lönnrum under en staty på gården till ett bostadshus, ett lönnrum som fungerat som gömställe för judar under andra världskrigets Neapel, som en fristad för en bokslukande pojke och som ett kärleksnäste för romanens Berättare (samme yngling som en gång var en bokslukande pojke) och hans barndomskärlek, hans passion - den galna Anna. Utifrån detta lönnrumshjärta tar allting sin början, så och läsningen som i förstone inte kan beskrivas som någonting annat än trivsam. Dagen före lyckan är initialt en plats man trivs på. Det finns ett stänk magi i berättelsen om den lille pojken som i sin iver att få delta i grannskapsbarnens lekar far fram och tillbaka över gården för att hämta fotbollar och som av en ödets nyck belönas med upptäckten av såväl lönnrummet som en närmare, nyperspektivisk blick av det lockande, orörliga flickansiktet i fönstret på tredje våning:
Magiska stänk finnes också i romanens litteratur- och bokromantiska inslag, i besöken hos antikvariatshandlaren, i lässtunderna i lönnrummet under statyn, i portvakten Don Gaetanos skildringar av sin tillvaro som judehjälpare under andra världskriget, på det hela taget i de delar av Dagen före lyckan som är präglade av ett verbiskt återgivande av Det Som Hände Då. Här finns en sugkraft, någonting förtrollande som förmår blicken att gå helt i textens ledband, girigt ta till sig det framberättade. Men så händer det någonting - l'amore.
I och med introduktionen av barndomens Flickan från fönstret, den galna Anna , hennes aktiva deltagande i texten blir Dagen före lyckan problematisk och oangenäm, som om uppkomsten av Berättarens fysiologiska och emotiva erfarelser i mötet med Anna, över vilka tiden inte haft någon avsvalnande och dämpande verkan, vars styrka och omedelbarhet inte sorterats och filtrerats i Berättarens minne, sätter, inte Berättaren som person, utan hela narrationen i gungning, ger berättelsen drag av melodram, får stilistiken att bli överspänd och överladdad och prosan att kännas högdragen, onaturlig och överpoetiserad:
La Bibliofille
Jag upptäckte gömstället för att bollen hade hamnat där. Bakom statyns nisch, på bostadshuset gård, fanns en öppning dold av två små träplankor. Jag lade märke till att de rörde sig när jag satte föterna på dem. Jag blev rädd, tog bollen och smet ut mellan benen på statyn. [---]
En snedspark fick bollen att flyga upp i luften och landa på balkongen på första våningen. [---] Jag kravlade upp för ett stuprör som löpte förbi blakongen och fortsatte ända upp. [...] Jag började ta mig upp, röret var täckt av damm, greppet var mer osäkert än jag föreställt mig. Men nu hade jag gett mig in på det. Jag tittade upp: bakom en fönsterruta på tredje våningen stod hon, flickan jag brukade titta på i smyg. hon stod på sin plats, huvudet vilande mot händerna. vanligtvis tittade hon mot himlen, men inte då, hon tittade ner. (5-6)
Magiska stänk finnes också i romanens litteratur- och bokromantiska inslag, i besöken hos antikvariatshandlaren, i lässtunderna i lönnrummet under statyn, i portvakten Don Gaetanos skildringar av sin tillvaro som judehjälpare under andra världskriget, på det hela taget i de delar av Dagen före lyckan som är präglade av ett verbiskt återgivande av Det Som Hände Då. Här finns en sugkraft, någonting förtrollande som förmår blicken att gå helt i textens ledband, girigt ta till sig det framberättade. Men så händer det någonting - l'amore.
I och med introduktionen av barndomens Flickan från fönstret, den galna Anna , hennes aktiva deltagande i texten blir Dagen före lyckan problematisk och oangenäm, som om uppkomsten av Berättarens fysiologiska och emotiva erfarelser i mötet med Anna, över vilka tiden inte haft någon avsvalnande och dämpande verkan, vars styrka och omedelbarhet inte sorterats och filtrerats i Berättarens minne, sätter, inte Berättaren som person, utan hela narrationen i gungning, ger berättelsen drag av melodram, får stilistiken att bli överspänd och överladdad och prosan att kännas högdragen, onaturlig och överpoetiserad:
Jag hade blod till övers, jag hade blod till henne också. det tjänade till att locka fram hennes tårar. Annas tårar är dyrbara, don Gaetano, de är vägen ut ur hennes galenskap. Det var sina tårar, inte vårt blod, hon var ute efter. Hon kunde inte gråta. Tårar är mer värda än blod. (132)Kanske är detta vackert? Om så är, varför känns då den del av romanen som genomsyras av detta überlyriska språk och som påverkas av Berättarens känslosvall som en beklaglig onödighet? Varför tar det helt udden av hela den symbolik som ryms i titeln Dagen före lyckan, liksom besudlar den och får den att bli kletig? Varför rynkas då min panna av uppgiven och resignerad beklagan över det som närmast varit när på slutraderna Berättaren återvänder till den där magikantade narrationen från romanens början:
Nu skriver jag på bladen i det linjerade häftet medan fartyget styr i riktning mot andra sidan jordklotet. Omkring mig är oceanen upprörd eller lugn. De säger att vi passerar ekvatorn i natt. (135)I litteraturen får jag mig gång på gång bevisat detta, att ett gott språk och ett skickligt stilistiskt genomförande kan rädda vilken skev handling som helst, men att en god handling inte räcker långt för att hålla näsan på ett verk byggt på en mindre väl fungerande stilistisk grund ovanför vattenytan. Också med italienaren Erri De Lucas Dagen före lyckan förhåller det sig, åtminstone passagevis, sålunda.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar