Ulf Lundells 6 pjäser

Grabben hela dagen, det är Ulf Lundell det. Han är litterärt sett en snubbe man kan lita på, håller sig inom sin egen erfarenhetsram och ska inte skämmas för det. Han kan skriva om sex, kvinnor, moment 22-relationer, alkohol, missbruk, rock'n roll, kärlekens omöjlighet, hatet till fosterlandet och kärleken till fosterlandet, älskade Stockholm, hatade Stockholm, Skåne, den existentiella rävsaxen, konsten och ett flertal andra ämnen som torde vara mer än välbekanta för envar som läst ett par tre böcker av Ulf Lundell. Man vet vad man får.
I 6 pjäser debuterar Ulf Lundell som pjäsförfattare. Några pjäser i klassisk bemärkelse är det väl knappast tal om, även om det finns aktindelningar, scenanvisningar och repliker, men vem hade å andra sidan förväntat sig ett lydigt inrangerande i de gängse dramatiska leden?
Skulle jag vilja se de sex dramerna sättas upp på scen? Nej, det tror jag mig inte vilja, och det av flera skäl. Primo för att jag skulle ha svårt att acceptera någon annan än Ulf Lundell i de manliga huvudrollerna (märkligt detta, hur en del författare smittar av sig på ett sådant vis att man uppfattar allt de skriver som ett självbiografiskt uttryck!), secundo för att pjäserna genom sin själva natur saknar det jag tycker mest om med Lundell, nämligen miljöbeskrivningarna. Det finns ingenting jag håller så högt i den lundellska litteraturen som miljöbeskrivningarna, hans förmåga att beskriva platser på ett sådant sätt att jag klart och tydligt ser dem för mig, känner dofterna, vinden mot kinden, hör fåglarna, ja allt sådant. Däremot skulle jag gladeligen slippa alla inslag av mer spänningsrelaterad art, ety jag alls icke uppskattar dem, såsom pseudogisslandramat i Backstage, lavinen och nästanmordet i Offpist, för att ge några exempel. Denna typ av action kontrasterar alltför bjärt med de teman och motiv som Lundell vet att skriva så starkt och drabbande om, de bleknar i jämförelse, blir intetsägande och i det närmaste patetiska i jämförelse med vidden av de existentiella svårigheterna som pjäserna gestaltar och beskriver.
Skulle 6 pjäser hålla för uppsättning på scen? Ja, det skulle den. Frågan är istället huruvida de sex pjäserna skulle hålla att dramatiseras var och en för sig, huruvida det skulle bli tillräckligt intressant och givande. Personligen skulle jag föredra att se dramerna uppföras som en enhet, på samma sätt som jag föredrar att läsa dem som en enhet. Det finns en dynamik dramerna emellan, de förhöjer varann, stegrar den oavvisliga känsla av existentiell klaustrofobi som växer sig allt starkare för vart drama man inmundigar och det är i den övergripande gestaltningen av klaustrofobin och också i de lundellska replikskiftena, naturligheten i dem, som 6 pjäser har sitt raison d'être, det är däri som det finns en trovärdighet och äkthet, en autostrada in i en erfarenhet, mot ett bakomtextligt subjekt som vet vad det talar om och besitter en förmåga att klä sina känslor och upplevelser i ord, döda dem genom att uttala dem, föreviga dem genom att låta dem nedärvas i textens, persongalleriernas, och läsarnas/åskådarnas generationer.

La Bibliofille

Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen

Hösten är högst närvarande i detta års augustislut och i en ansträngning att på något hanterbart vis medsköljas i denna skrämmande tidiga höstlighet, i den mörka årstidens invasiva och obarmhärtiga fortskridande, tillåter jag mig andaktsfullt att för en afton uppgå i Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen.

Det är så att man önskar gråta sig till döds: av bedrövelse inför den verklighet som finns där bakom den åldrade poetens rader, som måhända också lurar på en själv om man slumpligen råkar föräras ett liv som inte avbryts av tidigare tragedier; för att det är så fantastiskt vackert ändå, det han skriver, Ragnar Thoursie, och för att det finns så mycket svårt han lyckas uttrycka i dikter som till formen är så enkla.
Det är många känslor som stiger ur Sånger från äldreomsorgen, denna fyrdelade diktsamling. Den första delen kallad En annan värld är vardagspoetisk och uttrycker tacksamhet över den hjälp som finnes och gives, smått satirisk politiserande frustration inför bristerna i omsorgen, förtvivlan över de gamlas ensamhet, oron, glädjen i det lilla;

Fåglars liv


Har du sett alla småfåglar
som flyger av och an i trädet
utanför ditt fönster?
Nej, jag är så stel i nacken.
Kan inte vända mig om och se ut.
Men det gläder mig
vad du säger, att de finns där.

Den är så gripande skön och gastkramande, denna poesi genom vilken läsaren vid Ragnar Thoursies sida tillåts få en glimt in i en vardag som är den äldreomsörjda åldringens. Redan i denna första del sitter jag som förlamad av den största skuld, som om jag någonstans samtyckt till och godkänt att gamla människor blivit någonting som ska hanteras. Detta blir så mycket tydligare när man får se det inifrån, från åldringens perspektiv, läsningen är mer än ett iakttagande på textligt avstånd ett medupplevande, en identifikation med och uppgående i det berättande jaget.
I den följande delen benämnd Barndomsland lämnar poeten sin nutid och reser i minnet tillbaka till barndomen, till mamma Signe och pappa Johan Algot. I ljuset av denna lyckovärld där man låg ned och bet av jordgubbar för att kringgå förbudet att plocka dem..,

Jordgubbstjuven

En förslagen tjuv i vårt jordgubbsland
- jag i femårsåldern - mamma
hade tillhållit mig att inte plocka.
Då ser hon genom fönstret hur jag
lägger mig ned och biter av jordgubbar.
Då jag kommer in med munnen röd
får jag bara lätt bannor.

då man sydde lapptäcken, sjöng och spelade på instrument, kalkade plommonträd, sov i utdragssoffan och bad aftonbön, blir vår gamlings liv här och nu desto mer svårt att skåda, som kontrasten mellan barnet och åldringen är så stor, en och samma människa i två olika gestalter, åtskilda av mängder av tid, en, som det känns, mestadels förbistrande tid.
Vänder så åter till äldreomsorgen i Sånger från äldreomsorgens tredje del Leendet. Ansatsen tycks vara att uppvisa de goda sidorna i livet på ett äldreboende, poeten talar om sång och om kindpussar, men långsamt, långsamt smyger sig ensamheten och ångesten in på sidorna igen, vi varnas...

Föremål för omsorg

Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.

och mer än en berättelse om vardag och glädje blir diktsamlingens tredje avsnitt Leendet en sorgkantad historia om isolering, maktlöshet och förringning:

Uppsträckning

Den vänliga personalen
kan ibland bli ovänlig.
En av de gamla hade självsvåldigt bytt plats
vid matbordet, tillrättavisas
bryskt, med hög röst. Alla lystrar.
"Har du förstått? Bordsplaceringen
bestämmer vi, inte du!"

Tystnad i den stora salen.

Åldringen i Sånger från äldreomsorgen måste till sist se sig besegrad och samlingens slutparti Livsfliken domineras av känslor av vanmakt, ångest och ensamhet:

Bön


I min ålders ynkedom och nöd
O, Herre Gud, mig vänder jag till Dig.
SKänk mig ett halmstrå,
hopp, en strimma ljus.
Fruktan mig kväver.
Dig ropar jag i den mörka natt.

Han rannsakar sig, gammelmannen. Han analyserar sin ensamhet, anklagar sig själv, kontemplerar sitt förfall och sin färd mot det eviga mörkret, återvänder i ett slags barnslig desperation till föräldrarna, men möts också där av sjukdom och död. Fast ändå, till sist, hoppet:

[---]
Men kanske - stödd på silverkryckan
än i några år - jag kan besöka
barn och barnbarn.

Förunderligt detta, att ett sådant gammelmansöde som det Ragnar Thoursie beskriver, våndorna i det, kan få en sådan våldsam vacker form, att ångest, skräck och desperation, en själ upprörd på gränsen till det outhärdliga alls kan beskrivas i ord. Det motsägelsefulla i att det kan finnas förborgad, upprinna en skönhet i och ur ålderdomens och äldreomsorgens tragedi. Förunderlig, denna poetens ordliga makt..!

La Bibliofille

À propos händelserna i Lerum

Alla djur hyser misstro till människan och saknar inte skäl därtill, men känner de sig blott en gång säkra på att man inte vill skada dem blir deras förtroende så stort att man måste vara mer än barbar för att missbruka det.

Jean-Jacques Rousseau, ur Bekännelser (s. 267)

La Bibliofille

Baha Tahirs Tant Safiyya och klostret

Har Ni tänkt på att berättelser är minnen? Egentligen är det så självklart att det förhåller sig på det viset att det är häpnadsväckande att jag ens förbluffas av tanken på att det är så det är, att berättelser är minnen. Jag slogs av det då jag för en tid sedan snubblade över det citat som Ni kan läsa i ett inlägg från 25 juli och sedan dess har jag då och då kommit att grunna smått över detta, särskilt nu då jag läst Baha Tahirs roman Tant Safiyya och klostret, utgiven av bokförlaget Tranan, i vilken fenomenet berättelsen som ett minne i högsta grad aktualiseras.
Handlingen utspelar sig i en liten by i Egypten och inleds med att berättaren erinrar sig hur han som liten pojke fick i uppdrag av sin mor att leverera mördegskakor till byns kloster (återigen dessa minnesframkallande kakor..!) inför stora högtider. Den skrivande mannen vandrar längre och längre in i minnets labyrinter, in på stigar som utmynnar i historien om tant Safiyya och Harbi som genom ödets nycker blir någonting diametralt annat än den romans som byborna förutspått för dessa unga tu.
Tragiken, våldet och galenskapen når oanade höjder i Tant Safiyya och klostret, men trots detta innehåll av tyngd förblir texten tidlös och svävande, just för att det skrivande subjektet ser på det framberättade genom ett minnesraster, ett minne sammanvävt både av hågkomster av de egna upplevelserna och, får man förmoda, av andras skildringar av händelseförloppen. Tant Safiyya och klostret bär spår av ett berättande som är starkt präglat av gamla muntliga traditioner, som är okonstlat och som, genom att i sig vara så enkelt, blir desto mer klädsamt för det berättade, framhåller det på ett helt annat vis.
Avslutet är det jag själv håller högst i denna roman av Baha Tahir, eftersom detta på så många vis slutgiltigt avgör hela textens karaktär och också vittnar om författarens synnerligen goda smak och känsla för komposition: en omplacering - eller varför inte ett uteslutande?, båda är fullt tänkbara - av textens avslutande passager hade givit en helt annan historia - en berättelse som i sin grundval inte varit den om svunna tider och förändring, om minnets vidd, och öppenhet, utan istället en ganska grund, ordinär och lättkategoriserad text om en urspårad kärlek i en liten by i Egypten i mitten av nittionhundratalet. Avslutet gör all skillnad i världen för Tant Safiyya och klostret, en roman som jag varmt rekommenderar Er att läsa.

La Bibliofille

Ingeborg Bachmanns Malina

Hur älskar man inte att hitta hem i litteraturen? Hur älskar man inte att, efter att blott ha läst några få, några enstaka rader, uppfyllas av ett läsningens Heureka! i vilket man fortsätter att sväva, sida upp och sida ner, kapitel genom kapitel ända till textens obönhörliga, men med millimeterprecision placerade, punkt?
Författare: Ingeborg Bachmann. Titel: Malina. Förlag: Salamonski. I en lägenhet på Ungargasse 6, Wien, distrikt III, lever en textens jag, en kvinna - författarinna, skribent, forskare? - tillsammans med en man, Malina, träffar där i lönndom en annan man, Ivan, när tillfälle gives, och i sin föreställningsvärld möter hon ett mardrömsgestalt, ett spöke från förr, Den tredje mannen - min far. Dessa män är poler mellan vilka kvinnans psyke agerar och slits, en kuliss mot vilken romanen utspelas. Att det är Den tredje mannen som introducerat inferno i kvinnans själsliv tycks det inte råda några som helst tvivel om, lika få tvivel som om att det är Malina som gör den fysiska existensen möjlig för henne, kan förmå henne att ta sig igenom ångesten och de psykosliknande tillstånden genom att tillåta henne att falla hämningslöst ner i dem och finnas som ett skyddsnät, fånga upp henne där på bottnen. Samtidigt är Malina en vägg, en blockad. Ivan som representerar lusten, lusten att leva och finnas i omvärlden och också lustan, erotiken. Fast Ivan representerar också en vånda, är en ångestfaktor.
Rent konstruktoriskt påminner Malina i mycket om en teaterpjäs, med en inledande presentation av textens huvudgestalter och med en dialog där det anges vem som säger vad och det finns också i händelseutveckling och kapitelindelning en dramaturgi som är klassiskt teatral: uppbyggd i tre partier presenteras vi i den första delen för ett kvinnoporträtt som i förstone kan tyckas sunt och friskt, men som uppvisar tendenser, lakuner; del två domineras av en serie skakande mardrömsscenerier - en övergreppsreminiscens - som är så exakta i sitt återgivande att man inte bara ser fasorna framför sig, utan också genomlever dem i sin läsande vaka, gör så i större utsträckning som de förstärks av att de interpunkteras av textpartier och dialoger där textjaget återvänt till "verkligheten" och Malina. Upprördheten i detta parti är den nyss uppvaknades upprördhet, glappet mellan drömtillståndet och vakan då gränsen mellan dröm och verklighet ännu inte blivit tydlig. Del tre fokuserar återigen på textjaget på ett ickefantasmagoriskt vis, men tendenserna och lakunerna från romanens inledande parti förefaller ha utvecklats i en i det närmaste oförblommerad patologi, där förnuft och kontroll trätt tillbaka och lämnat arenan vidöppen för vanföreställningar, ångest och andra uttryck för en olycklighet och desperation som gått över gränserna för det uthärdliga och hanterbara.
Läser man om Malina och Ingeborg Bachmann i olika mediala sammanhang - och inte minst i översättaren Linda Östergaards belysande efterord - får man veta att denna författarinnans enda fullbordade roman var tänkt att ingå i ett litterärt projekt kallat Todesarten, en romancykel vari Bachmann hade för avsikt att studera olika sätt att dö. Hur dör man då i Malina? Det handlar om att dö en psykisk död, själsligt inträda i ett vansinnets mörker, att upphöra som subjekt alltmedan man fortfarande finns där som kött och blod. En slags dekonstruktion av jaget, inte den typ av dekonstruktion som Clarice Lispector behandlar i den utsökt raffinerade Passionen enligt G.H., utan om en de yttre omständigheternas verkande dekonstruktion, där summan av traumat överskrider summan av hanteringsförmåga på ett sådant vis att jaget förlorar all förmåga att uthärda och kontrollera och hamnar i ett tillstånd där allt hänger i en skör tråd, där allt är ömtåligt. Inte en dekonstruktion mot upphöjd suverärnitet genom vilken döden besegras, utan ett anrepp, en extern nedbrytning - ett psykesmord.
Stilistiskt är Malina ett mästerverk, man kan inte annat än fascineras och hissna inför Ingeborg Bachmanns sätt att i sin tydlighet, precision och konkreta bildlighet balansera på knivseggen och med endast små, små modulationer ange förändringar i textjagets psyke, långsamt förvränga hennes, skjuta över henne på fel sida vansinnet, målmedvetet nagla fast henne där. Överhuvudtaget har texten en geometri som är något vansinnigt tilltalande, vari dess olika delar liksom korresponderar med och svarar mot varandra på ett nästan skoningslöst vis, kraften mellan textjaget och männen, sunt och sjukt, ljus och mörker, maktkampen mellan dessa dualiteter. Och samtidigt det paradoxala i att distansen mellan ytterligheterna är så liten, den hårklyvande närheten.
Som sagt: Heureka!

La Bibliofille

Barrie och böckerna enligt Rodrigo Fresán

Barrie flyr in i böckerna. Barrie öppnar böcker som om de vore fönster, öppnar böcker för att släppa in berättelsens ljus i det så dystra livet. Barrie kliver ut därifrån läsande och böckerna kliver in i honom. Barrie och Robinson Crusoe och Skattkammarön (jag håller med om att Barrie inte kan ha läst Skattkammarön när han var barn, årtalen stämmer inte överens, men den Skattkammarön som Barrie här läser är i själva verket den som jag läste, böcker är ju som transfusioner som skrattar åt tid och rum, Keiko Kai) och Tusen och en natt i en praktutgåva för barn och utan opassande illustrationer. Barrie läser berättelser om resenärer som färdas ensamma och resenärer som far vilse. Barrie tänker på sin mor som en fången drottning. Barrie träder in i sin mors rum, mörklagt som alltid, som om han trädde in i ett skattvalv eller i en storm mitt ute på havet. Han träder in i böckerna och slår ihop dem och Barrie frågar sig vad det är som händer när en bok slås ihop, när berättelsen som den berättar avbryts. Barrie frågar sig vad en boks hastighet är. Är det den fart som författaren utvecklar medan han skriver den eller den fart läsarna kommer upp i när de läser den? Stannar en bok upp när man lägger den åt sidan eller är böckerna evighetsmaskiner som fungerar utan sina läsare? Böckerna är magiska motorer som aldrig upphör att driva sina hjältar och skurkar mot nya stränder och palats och det är därför som man inte bör avbryta läsandet, tänker Barrie. Man förlorar så mycket när man stänger en bok. Det finns nätter då Barrie skulle kunna svära på att han hör böckerna prata med varandra, beblanda sig, berätta om sina liv och sina verk, minnas handlingen, de bästa stunderna. Barrie tänker: att läsa är att skapa minnen och att skriva är också att skapa minnen. Minnena hos den som skriver - författarna gör ingenting annat än att minnas något som slår dem, något som hänt dem eller aldrig någonsin hänt dem, men nu händer medan de skriver - fogar sig till minnena hos den som läser tills man inte längre vet var den ene börjar och den andre slutar. Författaren som förmedlare, som spirituell spiritist, som den som kastar ljus över det sätt på vilket böckerna är de levande författarnas vålnader. Och detta kanske är odödligheten, den att aldrig bli gammal, intalar sig Barrie. Bläcket som det eviga livets elixir som man dricker med ögonen, och Barrie tänker att om det finns något bättre än att vara författare är detta något att vara en rollfigur.
Allt detta tänker Barrie på.

ur Kensington Gardens, Rodrigo Fresán (s. 27 ff.)

La Bibliofille

Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör

Hör en moder som rids av den obotliga kräftans plågor att hennes spädbarn ligger och skriker på andra våning? Det är den fråga i vilken Kerstin Norborgs roman Kommer aldrig att få veta om hon hör har sin upprinnelse. Bortadopterad till sin faster och farbror innan hennes första levnadsår fullbordats, den enda av de fyra i syskonskaran som lämnas bort till någon annan att ta hand om tycks berättaren i denna roman genom skrivandet vilja återerövra den ursprungliga familjen. Genom att treva sig igenom släktens historia, nedteckna de egna minnena och andras historier och anekdoter pusslar hon långsamt samman en bild av sitt ursprung som liksom ska kompensera för det utanförskap som blev en osviklig konsekvens av att vara den som lämnades bort, togs ut ur bilden. Förvisso för att om barndomssomrarna få återförenas med de sina några veckor, veckor som i sitt närmande av flickan till det ursprungliga också understryker hennes roll av den annars frånvarande.
Texten är av ett stillsamt, retrospektivt slag, men uppvisar ändå spår av en inre strid inom berättaren, en tyglad förtvivlan bliven stilla sorg över att aldrig få vara central , inte ens i sitt eget liv, alltid stå utanför och titta in, till och med i det som ska vara själva kärnan i hennes tillvaro - familjen, både den ursprungliga där hon är barn, och den nya tillsammans med maken. Hennes plats är vid sidan av och denna roll spelar hon med fulländning, till och med i sin egen text, där hon alls inte skriver in sig själv i kontexten, utan nöjer sig med en mer fulländad vy, en sannare bild att stå utanför och se in i. Måhända den enda sunda och rimliga strävan hon kan ha. Den inre striden tycks vara på avklingande, mitt i den stilla sorgen och det ömmande förefaller det finnas en försoning, en riktning bort från det som gjort ondast - sveket? - , en förlikning som vittnar om svår kamp och många tankar, men där det inte längre finns så många anklagelser och aggression, inget sökande efter syndabock vare sig hos de som svikit (ordet uttalas aldrig) eller hos sig själv. Istället måste det handla om att ge sig själv Bilden, Historien. Om att tillägna sig denna Bild, denna Historia, inte genom att skriva in sig i den, själv bli ett motiv, utan genom att skriva den till sig, för berättaren att känna till och begrunda, ta del av. Efteråt. Är det omöjligt att bli en av dem som gemensamt blickat åt samma håll får man istället vända sitt eget ansikte mot dessa människor och se dem.
Kerstin Norborgs rena och avskalade stil och dess förhållningssätt till innehållet, dess diskretion och klarhet framhåller tyngden av och allvaret i det framberättade på ett vis som gör att man blir glömsk för texten som konstruktion och bara njuter av den som en god berättelse. Det är en lisa för en skeptiker att finna dylika guldkorn i den inhemska litteraturen.

La Bibliofille