Zarah Ghahramanis Mitt liv som förrädare

Mitt liv som förrädare (My Life as a Traitor)

Zarah Ghahramani och Robert Hillman

Översättning Meta Ottosson

Brombergs förlag

9789173370455

I Ämbetets Namn fördjupar jag mig i en genre jag vanligen skyr som hin håle själv: "den sanna berättelsen" representerad av  Zarah Ghahramanis Mitt liv som förrädare. Omöjligen kunde jag inlåtit mig i läsningen mer ovilligt  och med större motstånd, men den skyggande kroppshållningen och ansiktets protestatoriska grimas övergick strax i en ögonbrynets intresserade rynkning, en bålens framåtlutning och handen som en stötta för hakan.

Det onyanserade grottifierande i fängelselivets misär och bedyrandet av det oskyldiga offrets renhet och oskuld som jag förväntade och fruktade skulle kletas ned över hela mitt ansikte lyser märkligt nog med en nästan total frånvaro. Avsnitt ut berättarens bakgrund och historia, fondbildande partier, varvas med scener från Evinfängelset i Teheran där Zarah Ghahramani sitter fängslad, men mest intressanta är de stycken där Zarah Ghahramani fördjupar sig i och analyserar Irans historia och problematik, Khomeyniregimen och shahstyret, Iran-Irakkriget, motsättningarna mellan araber och perser, mellan fundamentalister och "vanliga iranier",  men framför allt de partier där hon berättar om kurdernas utanförskap, om zoroastrismen, om språket farsi och  dess företräden som litterärt språk framför arabiskan, om den iranska litteraturen med författare som Sadeq Hedayat och poeten Omar Khayyam:

Så njut av det, som än beskärs dig, njut!
Snart öppnas dörren, och du bäres ut
att vila stum som stoft i stoftet utan
musik och vin och sång - och utan slut.

(tolkat till svenska av Sten Selander)

Med handen på hjärtat erkänner jag villigt (och Ni som äntrat salongen tidigare vet det säkert redan) att jag avfärdar alla böcker ingående i de sanna berättelsernas genre som ren och skär socialpornografi. Mitt liv som förrädare - en ung kvinnas berättelse om att överleva i ett iranskt fängelse ska inte avfärdas som sådan, även om titel, omslagsbild, förlagstext och Khalem Hosseinis nonsensomdöme - Mitt liv som förrädare är en fängslande berättelse och en hyllning till det mänskliga modet, blaha, blaha - som står rött på svart på bokens baksida gör sitt till för att övertyga om motsatsen. Man får förmoda att suget efter just socialpornografi, den mänskliga driften att förlusta sig i sin nästas privata olycka, att på tryggt avstånd - och säkert omedvetet - gotta sig i snaskig misär är det som  driver förlagen till att framhålla just den socialpornografiska tolkningsmöjligheten i Mitt liv som förrädare till förfång för den oväntat intelligenta och skärpta text som utifrån ett mikroperspektiv och en kritiskt positionering förklarar komplexiteten och godtyckligheten i den iranska samhällsfunktionen och den verkan denna har på omvärldens uppfattning om den iranska människan och kulturen.

La Bibliofille

Dekius Lacks De fattigas piano

Dekius Lack

De fattigas piano

Bakhåll

9789177423164

Ånyo: Dekius Lack. Alls icke en New York-baserad Humphrey Bogart-typ som knattrat fram en rökig deckare med sköna damer i nöd och röd klänning, nej, nej. Istället en Lundabo årgång nittonhundrasextiotvå och De fattigas piano en tvåarmad berättelse om en och samma gestalt: den svenske tonåringen i konflikttidens Biafra, sedermera den unge mannen med viss musikalisk begåvning och grava attrahera-det-motsatta-könetproblem. I-land och u-land i rumslig och tidslig samtidighet, Västerlandet på plats i afrikansk postkrigshärd för att hjälpa, styra upp, organisera. Det yttre kaoset - korruptionen, godtyckligheten, svälten, förtrycket - och det inre - förvirring, hemlängtan, vilsenhet, undertryckt sorg, ensamhet, utanförskap: stor värld, liten pojke.
Var och en sitt helvete. Det finns inget större och inget mindre lidande, inget rangordnande av detsamma i De fattigas piano. I fonden ett erkännande av den humanitära och kollektiva katastrofen som mer akut och större på ett objektivt plan à la Maslows behovshierarki, men därmed inte ett förnekande av individens personliga erfarelser som de för individen mest svåra. Christian, vår man i De fattigas piano, har i sanning att tampas med, striderna blir inte mindre svåra av allt det han blir vittne till i lägret där hans alkoholiserade fostermor är biståndsarbetare. På detta: S K A M M E N. Skammen över att vilja åka hem, skammen över att bo på fint hotell och inte med de nödställda i lägret, och framför allt skammen över att inte förmå göra den där skillnaden, en insats när tillfälle väl ges.  Den totala bristen på karisma i vuxen ålder, ungdomens Biafravistelsen som det enda intressanta med den egna personen kontra det faktum att han hela tiden stod utanför händelsernas centrum, aldrig levde där, aldrig visste hur det egentligen var. Det enda Christian har har han alltså inte, det heller. Han får vandra med den där ryggsäcken, Christian, och tyngre och tyngre blir den. Biafra införlivas med Nigeria igen, fler och fler får de mest grundläggande kroppsliga behoven tillgodosedda, får tryggheten, allting, alla går vidare med sina sår. Allting, alla, utom Christian, tycks det, som fortfarande står och stampar på tonåringens vilsna, ensamma utanförfläck, eller åtminstone återvänder dit efter kortare utflykter till mer tvåsamma platser.

Berättarrösten i De fattigas piano tillhör vår antihjälte själv och det är rörande att skåda hur denna äldre röst speglar såväl tonåringens som den unge mannens själva karaktärer. Någonting stelt  och osäkert finns hos dem, ett lätt darr på rösten,  en reservation och samtidigt en frustration över att inte komma över den där muren, att inte kunna meddela sig med omvärlden emotivt. Men är det inbillning att en chiasm bildas på sidan etthundrafemtiofyra? Är det från och med den sidan, från och med just det som sker just på den sidan, som Berättarrösten blir stadigare än den tidigare varit och som tonåringen Christians mer genrella och pubertala tafatthet slår rot och blir det som hos den unge mannen Christian är som ett permanent karaktärsdrag? Är det det som händer på sidan etthundrafemtiofyra som underminerar hela vår Antihjältes person?

Jag fick inte ur mig ett ord. Satt där och stirrade Angela häpet i ansiktet. Jag höll mig från tårar, ville inte göra henne besviken, ville inte visa mig svag och vek.

- Jag måste erkänna att jag var orolig, sa hon. Tonåringar är så självupptagna. Men det är inte du. Eller hur?

- Nä.

- Precis som vuxna. De är också självupptagna. Eller hur?
- Um.

Hur djärvt på gränsen till dumdristigt, för att inte säga ogörligt, det än kan verka att försöka få i-landsproblematik (sic) av Christians slag att te sig viktiga mitt i den kontext av krig och misär som romanen utspelar sig i blir den narrativa flätan i De fattigas piano i slutändan både jämn och snygg och besitter dessutom en stor innehållslig relevans som inte riktigt går att avfärda ens om man verkligen anstränger sig.

Tack Ö., för Din generositet och omtanke.

La Bibliofille

Vad jag kommer att tänka på när jag ser namnet Dekius Lack

Inte Dekius Lack

Dekius Lack. En snubbe à la Humphrey Bogart, sittandes framför ett gigantiskt skrivbord i ett mörkt träslag. Allt i rummet, ett slags kontor, ett bibliotek, är mörkt utanför den ljuskrets som bildas av skenet från skrivbordslampan (antingen med fot i guld och med skärm i grönt opalglas eller en klassisk justerbar lampa i stål, en sådan där man skruvar fast i skrivbordskanten) och själva ljuskretsen delas i två halvor av en rökpelare som stiger upp ur det askfat som står intill en stor skrivmaskin, på vars andra sida Dekius Lack behagat slänga upp sina blanka-skor-prydda fötter. Han sitter liksom längsmed skrivbordet, inte vid det, och i ena handen, den vars fingrar inte långsamt trummar mot skrivmaskinstangenterna, sveper i förströdda cirklar  runt ett whiskeyglas. På papperet har författaren med versaler nedtecknat den titel han valt åt sin roman - DE FATTIGAS PIANO - och nu sitter han där, iklädd mörk trenchcoat, med blicken riktad ut genom det regnvåta fönstret och funderar på hur han ska inleda sitt New York-opus, denna intrikata pusseldeckare bemängd med fagra damer i nöd och rött lyxfodral, storvuxna mafiosotyper och laddade revolvrar...

Detta är vad jag kommer att tänka på när jag ser namnet Dekius Lack.

La Bibliofille

Meio?

[P]aradoxer är intressanta. Mer än en gång har jag legat vaken om natten och försökt komma undan den där mycket enkla paradoxen som uppstår när någon erkänner: jag ljuger.

ur Colombines kyss, Adriana Lisboa (90)

La Bibliofille

Fortlevnad

Så gå en sommarvila ur  rum och tid och komma aldrig åter - känslan. Söndagen liksom sista dagen någonsin.

Mjukstart. Bokhanteringens vilsamhet. Jaga hän damm bak och ovan rader och åter rader av bokryggar, efterlämna doft av citron. Varsamt lyfta från dammigt tillhåll, låta torr trasa befria  från smutspartiklar som - liksom vi alla - dras till, älskar böcker. Torka av hyllplan, återbörda volym efter volym till ursprungsplats i alfabetisk och klassifikatorisk ordning: - en kort utflykt, bensträckare för alla de arma satar som inte berörts av någon hand sedan det sist begav sig, måske ett störande uppbrott för de som smutsats i vandring från hand till hand.

Öronsnäckor sträcka sig begärligt efter knastrig audiokonfekt som komma ur sprucken radiohögtalare - repriser av Sveriges Radio P1:s Bokcirkeln - Blonde! - och Klassikerrummet, om Alice i Underlandet, om  Jenny. Goda litterära samtal som erinra, väcka såväl  lust att läsa om som tankar kring egna minnen av. 

Ännu, livet: ça continue.

La Bibliofille

Som Litteraturen vägrade bjuda försåg jag mig själv i köket

 Mise en abyme

La Bibliofille

Jerker Virdborgs Kall feber

Jerker Virdborg
Kall feber
Albert Bonniers Förlag
9789100123536

Det kändes ganska ofarligt att ta sig an Jerker Virdborg och hans senaste roman Kall feber, som ju denne författare är någon om vilket jag inte hört annat än gott. Med flit lät jag bli att läsa presentationstexten på baksidan och med flit har jag hållit mig undan var form av skrivelse om romanen för att verkligen bibehålla nyfikenheten på Virdborg, för att inte nedslås och tappa modet och lusten att läsa honom.
Låt mig säga såhär: det var lite farligt att läsa Kall feber, det var det, men! Om denna roman är representativ för Jerker Virdborgs verk i stort, för hans stil, kan jag förstå att han är uppskattad. Det finns ett driv i hans sätt att berätta och framställningen låter sig villigt omvandlas till inre bilder, utsuddar liksom gränserna mellan det som är läsakt och det som är åskådning, och man går upp i handlingen, vill veta hur det går, vill ta del också av upplösningen.
Tänk om Kall feber vore en film ändå. Det som i bokform blir alltför ytligt och liksom bara snuddas vid i förbifarten, som får en otillfredsställande verkan när det framställs i text, skulle funka bättre på duk (detta påstår jag utan att kunna förklara mig närmare, väl medveten om att denna min uppfattning beror på att jag är outsägligt mycket mer tolerant ifråga om underhållningsfilm än om underhållningslitteratur). Det är någonting i det innehållsliga upplägget som känns alltför tillrättalagt för att händelseförloppet ska kännas naturligt, händelser utan eget raison d'être tycks äga rum bara för att någonting annat ska äga rum, vilket inte är orimligt, men som inte blir snyggt när det sker på ett alltför flagrant sätt. Romangestalterna som troligtvis är tänka att ha dubbel stereotypsfunktion - i förstone framstå som Ond, men till sist visa sig vara God i ett slags klassiskt spänningslitterär "överraskning "och vice versa - blir aldrig mer än luddiga och intetsägande och fungerar varken som realistiska figurer eller som arketyper. Kontrasten mellan romanens miljö - det spejsiga och hemliga forskningskomplexet någonstans ute i obygdens hjärta - och de (i mina medicin forskningsoerfarna ögon) högst realistiskt trovärdiga projekt som pågår inom denna miljö, en huvudperson vid namn "Karin Ryd" och en farsot som i folkmun kallas "kall feber"  (jodå, baklängesfeber, de insjuknades kroppstemperatur sjunker med flera grader) förbryllar mer än den skapar en plausibel bild av vad som pågår på de högre samhällsfunktionernas bakgårdar. Texten blir genremässigt svårdefinierbar - är detta science fiction eller fiktionsrealism? - liksom varken hackad eller malen, fadd, utan raffinemang. Trots att romanen är  riktigt intrikat och spännande somliga stunder saknar den liksom.. spets och stuns?
Men som film, en spänningsrulle i sann svensk anda!, skulle nog Kall feber som sagt funka ypperligt, ty i filmens värld kan man krydda, fördjupa och förhöja med melodislingor och ljussättning och annat. Om någon gör ett filmmanus, filmatiserar Kall feber och kryddar, fördjupar och förhöjer med de medel som står filmkonsten till buds lovar jag att jag ska gå och se filmen redan när den går upp på bio, redan på premiärdagen om Ni så önskar. Det skulle vara riktigt intressant att se hur regissören, vem det än vara månde, skulle förvalta slutscenen. Den är som gjord för vita duken och besitter, såvitt jag i all min filmiska okunskap kan bedöma, en grym potential.

La Bibliofille