Australien berättar: Drömtidens framtid

Som Jan Arnald mycket riktigt påstår i bokförlaget Tranans novellsamling Australien berättar: Drömtidens framtid får nog de flesta svenskar, också de hyggligt belästa, något panikslaget i blicken om de ombeds nämna en enda australiensisk författare. Jag är definitivt en av dem som skulle svettas, även om jag efter en (längre) stunds betänketid lyckades gräva upp Steve Toltz ur mina minnesgömmor. Patrick White? Nope, sorry mate..! Nobelpristagare och allt, men tyvärr, kände inte till.

Novellerna i Australien berättar: Drömtidens framtid är magiska, överträffar alla förväntningar jag har på samlingen som helhet och det är ytterst motvilligt jag lägger den ifrån mig, med jämna mellanrum, i läslig gourmandism slukar jag den ena novellen efter den andra  - så väl översatta av Lars Ahlström att man inte för en sekund tänker på att man inte läser texterna på källspråk - och kan knappt tro på det jag upplever: det måleriskt deskriptiva språket, de underbara perspektiven, den dovt pulserande fasan, i Carmel Birds Rita Marquands arv; den alldeles oemotståndliga och mot varje försök till förklaring immuna Mulet i Velesk av Tim Richards (j'adore!); den uttalade känslan av köttslig upplösning avspeglad i texten och språket i Gail Jones  Radiologi (eller Romantikens vetenskap); det postpanikala lugnet, det stilla minnandet,  det tillförsiktliga inväntandet och accepterandet av ett närstående slut i James Bradleys Sköldpaddornas kyrkogård; det fullständigt skabröst och förförande makabra i Sonya Hartnetts Döda Christian (mitt hjärtebarn!); verklighetens diskreta och grymma intrång mellan sprickorna i en tjusig fasad i David Maloufs Den där slinkan; naturlyriken, naturmystiken, isbergsberättandet i utdraget ur Alexis Wrights Carpentaria; det komiska, parodiska, driftiga och galna i Tom Chos Idag hos dr Phil; den beklämmande och ändå på ett mycket märkligt vis idylliska vardagstragiken i Gillian Mears Mödrar och gamla älskare; kombinationen magisk realism och gammal folktro i Kim Scotts Sovande; snedvridenheten, det olycksamma i kärleken till staden i Delia Falconers Aqua Alta; samspelet mellan titel, innehåll och temperament, kamouflagets symbolfunktion i Murray Bails Kamouflage; den tidlöshet som uppstår då erinringar och minnen gestaltas inom en ramberättelse, cirkelkompositionen i Brenda Walkers Kylan; upplevelsen av att genom läsandet av Barry Coopers Bönplockarblues ta plats i någonting som man uppfattar som genuint, autentiskt australiensiskt; den klaustrofobiska känslan och de parallellt löpande handlings- och symbolnivåerna i Catherine Fords  Jetlag; kontrasten mellan förväntad och faktisk sensmoral, dess finala effekt i Herb Whartons titelnovell Drömtidens framtid: Bungo pengaguden; diskussionen om det konstnärliga skapandets förhållande till ljuset och lyckan i Brian Catro Sonatina.
Nå, vad sägs, får det lov att vara nitton australiensiska noveller? Seså, Ni vet att Ni vill läsa, Ni vet att Ni vill ha. All ickeläsning sker på egen risk - och förlust.

La Bibliofille