Hans Blomqvists Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina

Det slår mig då jag långsamt trevar mig in i Hans Blomqvists på Bakhåll utgivna essäsamling Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina att jag ingenting vet om Franz Kafka. Jag konfronteras oförhappandes med att vara en av dem som helt utan belägg gått och inbillat mig att Franz Kafka var asexuell och led av Aspbergers syndrom, till exempel, utan att alls veta varifrån jag fått denna information, utan att ha en aning om hur denna mytbild uppstått och förankrat sig i min föreställningsvärld. Jag blir uppbragt av att läsa att Franz Kafka var en lång och reslig man, ety han i min värld endast räckte etthundrasextiofem meter över havet och kanske ibland hade skor med extra hög klack för att kompensera då han traskade över en dimhöljd Karlsbro. Jag har bevisligen haft ett slags idé om Kafka, en idé som inför Blomqvists essäer framstår som lika absurd och, faktiskt, Kafkaartad som denne författares romaner och noveller.

Hans Blomqvist, som tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade texter till svenska, utreder och reflekterar i Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina kring tio olika sidor av författaren Franz Kafka, förutom hans sexualitet , förhållande till kvinnor och spekulativa Aspbergerdiagnos också om hans inställning och förhållande till andar, Felice Bauers och andras brev till Kafka, hans eventuella deltagande i anarkistiska möten, påståendet att han aldrig flyttade ifrån sitt föräldrahem, hans engagemang i filosofiska problem, hans arbete som försäkringstjänsteman, hans förmenta aversion till att publicera sina litterära alster och till sist också hans lyriska skapande.

Det är med systematik Hans Blomqvist griper sig verket an, framställer hypoteser om Kafka,  söker belägg för och emot dem i forskningen,  ställer olika teorier mot varandra såväl som mot Kafkas egna texter, korrespondens och dagboksanteckningar och drar utifrån detta egna slutsatser,  gör egna tolkningar, problematiserar, framför källkritik och lägger fram sina egna teorier. Varsamt  och ömsint befriar han Franz Kafka från diverse mytiska ok, ok som författaren måhända själv skrivit på sig genom sin egenartade estetik, om vilken Hans Blomqvist skriver följande:

Kan man alltså i Kafkas berättelser finna prov på att ramarna för det som beskrivs som verkligt bestäms av huvudpersonernas medvetande? Avstår han från att hänvisa till en verklighet som ligger utanför hans figurers medvetande? Låter han sina varelser leva i vad som uppenbarligen är villfarelser utan att han särskilt poängterar detta? Låter han dröm och vaka flyta samman? Jag kallar i fortsättningen sådant för anomalier. Och den fråga som jag ska besvara är alltså om det i Kafkas texter finns anomalier som författaren skildrar som om de vore verkliga. Det vill säga att han håller inne med sina kommentarer, att han inte förklarar, inte modifierar och inte lägger till rätta. I fortsättningen kallar jag detta att suspendera händelseförloppet.

[---]

[D]en typiska Kafkaberättelsen [skulle] i framtiden endast innehålla en enda anomali. [...] Att hålla inne med källan till anomalierna och att begränsa deras antal var två konstnärligt centrala beslut. De skulle tillsammans med den redan etablerade strategin att författaren suspenderar sitt omdöme om händelseförloppet starkt bidra till intrycket av det som man kallar det Kafkaartade: känslan av verklig overklighet eller overklig verklighet. Författaren överskrider gränsen för vedertagen realism men upprätthåller fortfarande skenet av att det som berättas har en förnuftig verklighetsförankring. (149ff.)

Kanske är det rimligt att betrakta mytbilden av Franz Kafka som ett resultat av att ett likhetstecken placerats mellan författaren och hans verk, mellan biografi och fiktion. Stycket ovan är för övrigt hämtat ur en av samlingens mest intressanta essäer, den betitlad Medvetandets verklighet, där Hans Blomqvist presenterar Kafkas estetik som potentiellt influerad den tyske filosofen Franz Brentanos empiriskt grundade deskriptiva psykologi.

Det är inte blott ämnet Franz Kafka som gör Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina till en högst angenäm läsupplevelse: erfarelsen av den miljö och bakgrund som framkommer i skildringen av Kafka och hans liv, beskrivningen av författarens Prag, av Gamla Stan, alla parker, byggnader, gator och torg som nämns är så inspirerande och levande att man genast vill kasta sig på närmaste flyg och resa ned till Tjeckien och vandra runt i Kafkas fotspår.

Resultatet av Hans Blomqvists essäer blir, åtminstone i mitt högst personliga och biografiskt Kafkaokunniga fall och vid sidan av en extrem reslusta, att man föranleds göra en högst behövlig omvärdering av Franz Kafka som författare, skjuta mytbilden av honom åt sidan och ta hans litteratur för vad den är: ett verk sprunget ur en människa med sann berättarbegåvning och talang för det hans sysslade med, måhända en smula egen och ganska besatt i sin skapargärning, men ändå hyfsat vanlig och hyvens snubbe. Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina är en essäsamling som väcker respekt i det att Hans Blomqvist i dem ger prov på gedigen kunskap och insikt i Franz Kafkas verk och dagar, och lyckas göra bruk av en vetenskaplig metod och samtidigt få entusiasmen för och kärleken till föremålet för sin undersökning - Franz Kafka - att oförblommerad lysa fram mellan vartenda grafiskt tecken, mellan varenda textrad.

La Bibliofille