Bakhålls litterära ljud del 2

Jack Kerouak ger sin syn på begreppet Beatgenerationen - Sonja Åkesson läser ur sin dikt Självbiografi till jazzkomp - Ernest Hemingway konstaterar att hans liv alltid har varit svårt - Tuli Kupferberg gör en dikt av en annons - Henry Miller tänker tillbaka på sina lyckliga år i Paris - Yngve Gamlin härmar riksdagsledamöternas sätt att inte få någonting vettigt sagt - Anton Nilsson förklarar varför han sprängde Amalthea - Bess Houdini avslutar försöken att få kontakt med sin döde make Harry - Groucho Marx föreställer sig marinsoldatens lyxliv - Evert Taube intervjuas mitt under skapandet av en ny visa - J R R Tolkien läser ur De två tornen - Woody Guthrie pratsjunger sin Takin' Dust Bowl Blues - Spike Jones gör hästkapplöpningsreferat av Wilhelm Tell-ouvertyren. Allt detta sker på cd:n Bakhålls litterära ljud del 2.
Det är inte utan andäktighet man låter det silverglänsande plastföremål på vilket de tretton ljudspåren är präglade glida in i cd-spelaren, rösterna från förr äntra hörselgångarna. På flera av spåren knastrar det grammonfonspelaraktigt och hemtrevligt, men samtidigt är hela den sammanlagda speltiden på 52.17 minuter också en mycket högtidsbekransad stund. Så konservativ man understundom är vis-à-vis nymodigheter kan man ändå inte låta bli att häpna inför det tekniska under som det är att man detta tvåtusennionde år kan lyssna till sådant som begivit sig för så länge sedan, så långt tillbaka i tiden som 1936 från vilket spår 8, där Bess Houdini slutgiltigt tar avsked av sin sedan tio år tillbaka avlidne make Harry, daterar. Att det fortfarande är möjligt att lyssna till stora röster som för länge sedan tystnat här på jorden. Det är när man ser saker och ting ur det perspektivet som man förstår hur viktig sådan ljudutgivning som Bakhålls litterära ljud del 2 egentligen är.

Det är en riktig känsloodyssée att vandra genom de tretton ljudspåren. Till Jack Kerouacs innantillläsning av sin artikel om Beatgenerationen lyssnar man både roat, intresserat och som till radioteater; Sonja Åkessons röst är lika rökig och sorgset blasé som innehållet i den dikt hon läser och med jazzmusik som ackompanjemang blir det i all vardaglighet stämningsfullt och vackert; rart är det att ta del av den svenske radioreporterns uppläsnings-/innantilläsningsintervju med Ernest Hemingway, kontrasten mellan den mytiske bilden av den Litteräre Giganten och hans stelbenta uppläsning av svaren på svenskens små oskyldiga lågstadiefrågor (What is your favourite music?) till honom kunde inte vara större; Tuli Kupferbergs lyriska och högst dramatiska tolkning av en annons dryper av cynism; när man lyssnar till Henry Miller berätta om sin tid i Clichy är det som om man vandrar runt på Paris gator, sitter på bistron, hör ljudet av polisernas gnisslande cykelkedjor tillsammans med honom; man vrider sig av skratt inför Ynge Gamlins helt sanslösa och från verkligheten föga avlägsna politikersvammel; trots att det gått fyrtiotre år sedan Anton Nilsson sprängde Amalthea tycks hans röst ändock präglad av undertryckt vrede; Bess Houdinis avsked av sin make - I now turn out the light, it is finished, good night Harry - är ett av de högtidligaste ögonblicken i den knappa timman med Bakhålls litterära ljud del 2; hörandes studiopublikens skratt i bakgrunden till Groucho Marx sketch om den marina lyxtillvaron önskar man att man fick se det hela utspelas visuellt också; i intervjun med Evert Taube suddas den mytomspunna bilden av den baskerkrönte visfarbrorn ut en smula, eller utökas snarare till att också inbegripa den bakomscenligt arbetande yrkesmannen Taube; J R R Tolkiens läsning ur De två tornen kan omöjligt beskrivas som någonting annat än en sann nåd; plötsligt får man en röst till vykortsbilden av den unge gitarrplinkande Woody Guthrie och man förstår med ens varför han omnämns som en Bob Dylan-influens; déjà-vun är total inför Spike Jones hästkapplöpningsreferat och på den inre bioduken rusar Janne Långben förbi på en galopperande Disney-kuse, varför?
Omöjligen kan jag låta bli att om och om igen lyssna igenom Bakhålls litterära ljud del 2, den promoveras till bilkörning-cd och de litterära ljuden strömmar oupphörligt ut ur bilens högtalare var jag än behagar styra kosan. Den får mig att känna mig rik, berikad och aktsam om vartenda litet tidsfragment. Jag vill att det oupphörligt ska strömma fram litterära ljud på det att de stora litterära rösterna bokstavligen må fortljuda evinnerligen, dödstrotsande växa och anta tidlösa proportioner.

La Bibliofille