Vart tillfälle man får att häpna över Litteraturens natur att rymma lager och åter lager av betydelser och tolkningsalternativ är gyllene. Likaså är vart tillfälle gyllene som ger möjligheten att beskåda Skrivarakrobatik, att bevittna hur en Ordkonstnär kan leka med text, besläkta två skenbart disparata texter med varandra på ett sådant vis att de, om man speglar dem i och mot varandra får precis allting sagt, utifrån ämne, tema med mera blir pankommentativ (det där ordet kanske inte finns, men det låter snyggt).
Marie Norins tvåroman
Djuraffär, namne med den inledande berättelsen
Djuraffär, hör till denna litterära art.
Djuraffär är en historia med mörka och obehagliga förtecken om en djuraffärsägare med urinläckage som under en liten renoveringssyssla upptäcker ett för honom okänt källarutrymme vari han påträffar någonting som verkligen ska komma att drabba honom, förvandla honom till en fullfjädrad voyeur som driven av en svällande samhörighetslusta till sina objekt blir alltmer frånvarande, världsfrånvänd, liksom utom sig. Vi beskådar i
Djuraffär beskådaren och detta perspektiv skapar i kombination med en lätt vridning åt det surrealistiska i berättandet ett avstånd mellan Läsaren och Djuraffärsägaren, eller snarare ett Läsarens avståndstagande vis-à-vis Djuraffärsägaren som framstår som patologisk fixerad istället för utsvulten på tillhörighet och värme, desperat över att inte få bekräftelse och uppnå samförstånd.
I
Monstranser intar Läsaren Djuraffärasägarens position och blir en första ledets beskådare, inte som i
Djuraffär beskådarens beskådare. Vi möter i denna romandel en man som bygger en scen av Kristi Himmelsfärd, en äldre man som går omkring och pysslar, vattnar blommor, hör telefonen ringa i sin ensamma lägenhet, en kvinna som går diverse duster med en ung man och en ung man som går sin väg, less på kvinnans tjat. Den där perspektiviska förskjutningen signalerar en hel del, liksom gör romantitlarna i sig. Djuraffären, buren, akvariet som en symbol för någonting mer köttsligt, världsligt, mörkt undermedvetet, en plats där kärlek i princip kan erhållas mot pengar (eller åtminstone mat/foder) och Monstransen -
(i fråga om romersk-katolska förh.) (smyckat) kärl för kringbäring o. förevisning av den invigda hostian enligt
Svenska Akademiens Ordbok ), som ett rum för dyrkan av någonting andligen upphöjt, rent, obesudlat och ickeperverterat. För inte finns det några språkliga och stilistiska element med förvridande och avståndstagande funtioner i
Monstransers växelverkande berättelser, och om de finns syftar de snarast till att förhöja känslan av ensamhet och isolation, möjligtvis avskilja Läsaren från Romangestalterna, en fiktionens ryggvändning mot Läsaren. Där finns inget mellanled att vila blicken på, ingen annans beskådningsart att gå till doms mot, ingenting som förleder oss att bedöma. Vi ser i
Djuraffär att den urinläckande djuraffärsägaren beskådar sina objekt, förvisso i en form av dyrkan, men trots allt också med patologi. I
Monstranser är vi den urinläckande djuraffärsmannen som tittar in på romangestalterna bak berättelsens glasväggar och galler, den som förfrämligas. Vi följer minsta rörelse, söker någon form av gensvar, men blir inte uppmärksammade, inte sedda av fiktionen. I boken står Människorna - den bokliga monstransens invigda hostior, avguden
- med ryggen mot oss, har blicken riktad åt ett annat håll, skådar inåt där de lever isolerade, ensamma i sin lilla värld, liksom den urinläckande djuraffärsägaren i sin. Och vi Läsare i våran.
En spegling av
Monstranser i
Djuraffär ger vid handen att den urinläckande djuraffärsägaren inte är tvåromanen
Djuraffärs ende voyeur, inte är den ende i detta litterära sammanhang som i sin desperata längtan efter någon att dela sig själv med tar en artefakt i handen. Ty Läsaren är en lika sällskaps- och närhetstörstande gestalt som någonsin den urinläckande djuraffärsägaren: vi beskådar honom så som han beskådar sina djur i bur, sina källarfynd och vi beskådar också mannen som gör en scen av Kristin Himmelsfärd, , den äldre mannen som går omkring och pysslar, vattnar blommor, hör telefonen ringa i sin ensamma lägenhet, kvinnan som går diverse duster med den unge mannen och den unge mannen som går sin väg, less på kvinnans tjat, deras ensamhet och isolation i tillvaron, får i vår vilja att förstå dem och det de gör och på något sätt inkorporeras med dem se dem stå med ryggen mot oss, med blicken riktad åt ett annat håll, försjunkna i sig själva, oseende, till synes omedvetna eller åtminstone likgiltiga för vår närvaro. Och vi förtvivlar om vi inte förstår, om texten inte släpper in oss och låter oss medskap och medförstå, delta. Ty att vara en läsare, tycks
Djuraffär i sin helhet vilja säga, är också att vara en voyeur. Läsningen är en voyeurism som upphöjs till någonting som står över köttet och lustan för att det sker inom ramen för intellektuell verksamhet som äger rum i och med ett föremål som är klokskapens symbol
par préférence, nämligen boken, därtill, i fallet skönlitteratur, innehållsligt uppdiktad. Det är en anständig voyeurism som går an för att det är ord på papper beskrivande någonting som aldrig ägt rum utanför fiktionen som smeks med en läsande blick. Men att hysa samma intresse på ett fiktivt plan, med endast en riktig glasskiva mellan voyeur och objekt, smekningar med blick OCH hand? Skamligt. Blir inte kontentan av att i läsandet om den urinläckande djuraffärsägaren gå till doms, för att sedan, bara någon sida senare, själva agera såsom den till kuf förklarade djuraffärsägaren ett visst hyckleri? En voyeur är väl en voyeur är väl en voyeur?
Djuraffär förefaller, sorgeligen och på ett mycket övertygande sätt, i sin gestaltning av voyeuren som en osedd gemenskapslängtare och genom att placera en djuraffär invid en monstrans, bekräfta att den
Hjalmar Söderbergska tanken om
Köttets Lust och
Själens Obotliga Ensamhet verkligen är giltig, och inte någonting som övervinnes vare sig i Litteraturen eller i Livet, icke botas med hand i glasbehållare eller näsa i bok. Skillnaden mellan att leva liv och att leva litteratur är inte mer än hårfin. Samma köttsliga lust, samma obotliga ensamhet och därför är vi också voyeurer allihopa. Också vi som så vackert läser.
La Bibliofille
IN A LIBRARY
