onsdag 20 januari 2010

Dubravka Ugrešićs Baba Jaga la ett ägg


Böcker är ju numera någonting som inte bara ska läsas rakt upp och ned, utan också tolkas vederbörligt och varje bok har lika många tolkningsmöjligheter som den har läsare. De flesta böcker finner sig lydigt i att vi läsare projicerar oss själva på dem och utifrån egna, erfarenheter, kunskaper och idéer letar oss fram till vår egna syntes, drar våra egna slutsatser om vad de handlar om. Men det finns böcker som V Ä G R A R att underordna sig, som vet precis vad den vill förmedla och har för avsikt att så göra, kosta vad det kosta vill. Dubravka Ugrešićs Baba Jaga la ett ägg är en sådan roman. Den vet vad den vill säga och gör det med besked.
Den börjar så beskedligt, men ack så underbart!, med en liten renlighetsfanatisk tant i en lägenhet  Zagreb, fortsätter så med en pantertantstrios lätt skruvade vistelse på tjeckisk kurort, övergår i en Folkloristikers (en gestalt som  också har en liten roll i den första romandelen om Den Renlighetsfanatiska Tanten) förklaring av sambanden mellan de två romandelarna och myten om Baba Jaga och som slutkläm: PANG PANG PANG! Fram med häxkrafterna!
Den babajagalogiska utredning/textanalys som Folkloristikern Aba Bagaj (!) skriver på begäran av romanens fiktive Förläggare är onekligen av stort värde för den som, liksom jag själv. inte alls är bekant med myten. Den förklarar exempelvis de förändringar som Baba Jaga-myten genomgått under sekel efter sekel av muntligt vidareberättande och kulturanpassningar och förklarar hur kraften liksom gått ur den, hur bilden av Baba Jaga utholkats, stelnat och reducerat henne till en simpel häxa. Denna förståelse är essentiell för att man ska förstå, inte bara vad romanen vill säga rent explicit, utan också vad den berättar om Baba Jagas  pånyttfödelse. Måhända har kanske kraften gått ut M Y T E N om Baba Jaga, men B A B A J A G A är starkare än någonsin, trött på Förtrycket och och heligt förbannad. In susar hon i sin livmodersmortel med fallosstöten i hand och sveper hotfullt över Förtryckarna, rättmätigt övertygad om att rättvisa en dag kommer att skipas, läggandes ägg - svärdsägg (sic!) - rymmandes nya Baba Jagor med urmoderns raseri, uttömda tålamod och kamplusta, kungörande sitt credo. En Baba Jagas revansch måhända. En fribrytning från den mytologiska fastfrysning och reducering som Tid och Muntlig Tradition utverkat på henne. En utveckling från en ondskans arketyp till en symbol för nydaning, framåtsträvan och vilja till radikal samhällsomvälvning. En rörelse från periferi till centrum.
 Baba Jaga la ett ägg är grymt snyggt komponerad: sambandet mellan dess olika delar kan i förstånde verka fullständigt förbryllande, men bara till en viss gräns, när den där gränsen väl är nådd faller alla bitar på plats med en rasande fart. Pö om pö ger sig sammanbindande element tillkänna,  besvärjande ramsor, teman och motiv återkommer med allt tätare intervaller och skapar en allt starkare bultande puls som till sist slår hål på berättelsens blodomlopp och störtar, faller fritt ut - som genom ett trollslag faller allt på plats, liksom magnetiskt.
Det ska erkännas att jag misströstade under läsningen av folkloristen Aba Bagajs (!) mytredogörelse. Jag tyckte så mycket om den första  romandelen Gå dit - jag vet inte vart, hämta det - jag vet inte vad, jag tyckte mycket om den andra romandelen Fråga du bara, men inte alla frågor för något gott med sig, men Får man veta för mycket blir man snart gammal? Jätteintressant tyckte jag först,  fortfarande intressant, men lite tråkigt, lite mindre intressant, långtråkigt. är inte den här delen slut snart?!? Till sist, äntligen,  finalen, slutkapitlet Snipp, snapp, snut, så var sagan slut! D E T kapitlet ger upprättelse åt resten av denna tredje romandel, höjer det ut ledans träsk, får en att inse vilken grym betydelse de där vetenskapliga, om än fiktivt hållna, sidorna har för boken som helhet, hur kunskapen man får under den där läsningen gör att man kan förstå syntesen.
Förunderligt - återigen konstaterar jag detta - vilken potential Litteraturen kan ha. Hur den som vet att bruka orden och låter fiktion sammanvävas med folklore på det vis Dubravka Ugrešić gör i Baba Jaga la ett ägg kan ge uttryck för en övertygelse, liksom via en omväg över Litteraturen, med mycket mer patos och vida mer engagerande - dessutom värdigt och subtilt - än någonsin ett politiskt brandtal från bakom podium till folksamling. Och inte minst: vilket superbt sätt att porträttera våra kvinnliga gamlingar på, detta att låta Tanter - något av det finaste som finns! -,  gå främst i ledet, att inte bara ta fasta på gamla olydiga kroppar och intellektuell begåvning som börjat lägga ner verksamheten, på själva åldrandet som förvisso gestaltas otroligt vackert och med en droppe sorg i bläcket, utan också på det där som kommer fram när Den Gamla Människans förmåga och vilja till att upprätthålla en civiliserad och social fasad rämnar. Jag gillar hur Dubravka Ugrešić framställer det som uppstår ur den förändringen som någonting nedärvt och ursprungligt, som ett slags revolt och trots som kan få den mest fågelungelika, förkrympta och orörliga kropp att te sig majestätisk och imposant, om den så blott är iklädd en barnbaddräkt med Teletubbies på. 

La Bibliofille

3 kommentarer:

  1. Kul att du gillade den här boken – det gjorde jag verkligen också! Den låter tanter ta plats på det mest finurliga och humoristiska sätt!

    SvaraRadera
  2. Tack för din fantastiska recension! Baba Jaga förtjänar all positiv respons hon kan få.

    Dessutom passar ditt inlägg till Mytserien-utmaningen.

    (http://www.bokmania.net/2009/11/mytserien-inbjudan-till-lasutmaning.html)

    SvaraRadera
  3. Elin: den har onekligen en anda av Sisters are doing it for themselves, rolig för att den är så häxsk!!

    Bokmania: jag tar mig en kik på Din utmaning!

    SvaraRadera