Johann Valentin Andreaes Christian Rosencreutz alkemiska bröllop

Johann Valentin Andreaes Christian Rosencreutz alkemiska bröllop daterar från sextonhundratalets början och hör till den litterära genre som kallas exemplum, en term som betecknande en sedelärande berättelse som ska lära sina läsare om moraliskt och gudsfruktigt leverna och beteende. Berättaren tillika Hjälten Christian Rosencreutz kallas närvara vid ett kungligt bröllop. Den inbjudan han får varnar honom för att bege sig dit om han inte är ren i själ och sinne och detta förskräcker honom givetvis, men får honom ändock inte att avstå från att göra resan till det kungliga slottet, han lägger sitt öde i Guds händer och litar på dennes försyn. Så börjar alltså äventyret kring det alkemiska bröllopet, som på olika vis  och i traditionell anda ska komma att pröva vår hjältes karaktär.

Som exemplum betraktat följer Christian Rosencreutz alkemiska bröllop alla regler för hur en text inom genren ska komponeras. Den tar hänsyn till nyckeltalet sju, två- och mångtydighet, använder sig av gängse symboliska och arketypiska element, har givetvis sin sensmoral (även om det av sina randiga skäl skäl inte får någon riktig knorr just i berättelsen om Christian Rosencreutz), uppfostrar exemplariskt sin läsare till att vara ödmjuk och sann och självfallet finns där också det klassiska resemotivet som innebär att huvudpersonen ger sig ut på en "riktig" resa, men också själsligt genomgår en inre förflyttning mot större visdom, självtillräklighet, gudsfruktighet - vad Ni vill.

Kanske med största orätt kan jag inte påstå annat än att jag känner den största motvilja mot Christian Rosencreutz alkemiska bröllop. Allt tal om suspekta medeltidsordnar och ritualer, alkemiska experiment, liksom riddare, jungfrur, halshuggningar och fängelsehålor ger mig andnöd och ångest, får blodet att isa i mina ådror. Jag gillar inte övertydliga tvetydigheter (bara det att hjälten heter Christian gör att det vrider sig i magen på mig, får knogarna att vitna. Ameh, Christian = Kristen, jag FATTAR! )  och jag avskyr innerligt skenheligheten i detta slags berättelser. Det som i just Christian Rosencreutz alkemiska bröllop ska vittna om Christians ödmjukhet, gudstro och godhet tycks mig bara förmätet och övermodigt. Hör bara:

En påskafton satt jag min vana trogen försänkt i bön, jag talade förtroligt och ödmjukt med min skapare och reflekterade över de många stora mysterier som Hans Majestät, Ljusets Fader, uppenbarat för mig. (5)

Ja, o så ödmjukt att framhålla att man alltid sitter och ber, talar ödmjukt och förtroligt till sin herre och reflekterar över Guds Outgrundliga vägar. Vidare:

Den kejsare som jag räddat från straff uppträdde nu - liksom tidigare vid bordet - så vänligt mot mig att jag knappt kan berätta det utan att riskera onda tungors förtal. Han insåg ju mycket väl med vilken bävan han skulle han skulle ha inväntat domen, men nu kunde han istället tack vare mig stå här på hedersplatsen. (47)

Nämen, så blygsamt! Ytterligare ett exempel:

Överst fanns en liten, rund lucka, som dock var stängd och som ingen av de andra lade märke till. [---] Mina kamrater såg hela tiden på de båda människogestalterna, men jag var mer uppmärksam på något annat.Ty så snart girlanden eller kransen runt basunen hade antänts, såg jag hur luckan däruppe öppnades och hur en lysande eldstråle sköt ner genom röret och in i den livlösa kroppen. Därefter stängdes luckan och basunen avlägsnades. Med hjälp av detta konststycke lurades mina kamrater att tro att gestalten fick liv genom den brinnande kransen. (111f.)

För att ingenting veta har han grymt bra koll på vad alla andra vet och inte vet, vår käre Christian, men det går väl hand i hand med hans eget lilla ordspråk Summa scientia nihil scire  - Höjden av visdom är att intet veta. Hela texten är fullproppad med motsägelser av den typ jag försökt illustrera med citaten ovan, och jag blir alldeles galen av det, kom under läsningen på mig själv med att sitta och muttra surt för mig själv, saker som - Jamen, det var väl jävligt duktigt av dig! Jante av mig att göra så kanske.

Man skulle av detta kunna tro att det uteblivna slutet - istället för ett slut upplyses man nämligen om att:

Här saknas ungefär två sidor i kvartformat, men han (författaren), som trodde att han nästföljande dag skulle bli portvakt, kom istället hem. SLUT. (126)

 - kom som en lättnad, eftersom det helt logiskt torde ha kunnat åsamka mig en smärre hjärtinfarkt med all den potential av präktig sensmoral som byggts upp under verkets föregående sidor. Icke, hjärtinfarkt blev det nästan ändå: AMEH, inget slut?!? Vafalls?!? Jag kände mig djupt lurad, särskilt som det inte står någon not om att upplysningen om saknade sidor är ditplitad av utgivare eller översättare, vilket fick mig att (högst villigt) misstänka att det är fråga om ett slags billigt avslutningstrick från Johann Valentin Andreaes sida - en fiktiv not! -, att han liksom inte kom på hur han skulle avrunda det hela och därför bara drog till med någonting lite snabbt för att det hela inte skulle bli så långrandigt. att Min avoga inställning till Christian Rosencreutz alkemiska bröllop underblåser verkligen dylika tankar. Jag är arg på den och skulle må bäst av att ha blivit dragen vid näsan, inte av att några sidor olyckligtvis förkommit.

Fäst för allan del inte så stort vikt vid min enkla åsikt om denna åldriga roman, som egentligen var chanslös från början. Jag tycker ju inte om bokens ämne, dess genre och har verkligen svårt att framhäva dess företräden. Det finns väl inga som helst skäl att betvivla att detta Johann Valentin Andreaes verk har en massa goda sidor, är välskriven,  som ovan nämnts uppbyggd enligt exemplum-konstens alla regler, av historiskt värde och dessutom, enligt det utgivande förlaget Bakhåll, med en tillkomst höljt i ett mystiskt dunkel, men för mig personligen är denna berättelse inte av något intresse alls. Den retar mig. Det faktum att jag inte alls fick ut någonting av att läsa denna tunna, etthundrafyrtiotre sidor långa roman, som jag nästan uteslutande valde att ta mig an just för att den var så tunn, sammanfaller å det mest ödesironiska med att Christian Rosencreuts alkemiska bröllop bland annat predikar att man ska välja den svårare, smala, vindlande stigen istället för den enkla, breda, jämna vägen och inte göra det lätt för sig. Den har alltså rätt, på sätt och vis. Och det retar mig, givetvis, ännu mer.

La Bibliofille