Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, red. Jan Ristarp

Sydafrika berättar: En stereo i Soweto

Red. Jan Ristarp

Översättning från engelskan: Jan Ristarp

Bokförlaget Tranan

9789185133178

Ett inspirerande inlägg av On Word Arts, som då det begav sig, var i färd med att läsa Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, lockar mig att återvända till Bokförlaget Tranans berättarserie, närmare bestämt till Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, samlandes inte mindre än tjugosju noveller (två översatta från afrikaans, de övriga från engelska).
Läsningen uppfyller mig av en särskilt dominant tanke, den om En Viss Anda, En Våldets Allestädes Hotfulla Närvaro, i gestaltningen, i handlingen, i rummet mellan mig och Texten, ur vilken den stiger som en mörk, obehaglig dunst. Svårbeskrivligt, i sanning, men jag tänker på det som ett slags latent oro, en frånvaro av trygghet, en godtycklighetens omniexistens, en Orättvisa och frustration däröver, som är oavvislig och stark, ett missförhållande som går som en fet, röd håll-käftentråd genom novellsamlingen: den finns i Arbetarna i Slovoville, vari en mans styrka inte räcker för att skydda Bygglagets verktyg; den finns i  Att gå på dödens väg, vari en galnings och ett barns vägar korsas bland Kåkstadens ruiner, pansarbilar, krypskyttar, gevärssalvor, skottsår och blodstänk; den finns i Kompress, vari de som led störst nöd ingen hjälp fick och den som led en mindre akut nöd bereddes hjälp, trots att de ingen hjälp gav; den finns i Guds finger, vari ett lyssnande öra belönas med springnota; den finns i Trolleri, vari framtvingas ett oåterkalleligt och djärvt beslut som blott leder till en historiens upprepning; den finns i Endast vita-bänken, vari en replik på en endast vita-bänk rör upp starka känslor, på mer än ett sätt; den finns i De väntar på sin tur, vari en svart man blir bestulen på sin splitter nya BMW. Till exempel.

Ur alla noveller i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto stiger den svarta dunsten, ur all utom två. Det märkliga, det tankeväckande, det intressanta, är att dessa båda våldsdunstbefriade noveller - Rachelle Greeffs Säg till honom att det aldrig är för sent och Etienne van Heerdens Skriet - på skilda vis står distanserade från det sydafrikanska samhället: den förra i sin privata och intima och symboliskt rena berättelse om ett gammalt par och vad som sker när mannen dör och kvinnan blir ensam kvar; den senare först och främst rent geografiskt, men också genom den nästan franskt existentialistiska och dystopiska gruntonen i berättelsen om Skulptören som reser till Antwerpen för att besöka sin självmordsparate, ångestridne och Edvard Munch-kunnige vän Poeten. Säger dessa  båda undantag någonting om den sydafrikanska skönlitteraturen i stort frågar jag mig. Är Säg till honom att det aldrig är för sent och Skriet de undantag som bekräftar den regel som säger att det är omöjligt att berätta om Sydafrika, eller åtminstone det sydafrikanska samhället, utan att också - direkt eller på symbolnivå - berätta om landets våldsamma historia, om apertheidtiden och dess spöken, om förtryck, om övergrepp? Har våldsandan och brutaliteten blivit en given förutsättning, inte för de sydafrikanska författarnas sätt att gestalta, utan för de sydafrikanska författarnas gestaltning av sitt eget land, sitt eget samhälle?
Oavsett vilket är det sydafrikanska berättandet, så som det presenteras av Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, på vart upptänkligt sätt gott, utomordentligt så. Novellerna uppvisar en narrativ vidd som spänner från ursprungligt afrikanska och sagolika till det mer modernt västerländska, vart ord i var novell är väl avvägt och perfekt placerat - Jan Ristarp har sannerligen översatt med den äran! -, vart tema, och var berättelse är självtillräcklig och oavvislig, såväl stilistiskt som kompositoriskt som innehållsligt. Kan man komma Sydafrika närmare än i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, ens om man reser dit? Kan bilden av Sydafrika bli mer rund, mer sann, mer djup än den  som ges i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto? Det undrar jag...

La Bibliofille