Bild av Elsa Beskow
***
Sov du lilla videung
Alice Tegnér
Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide, än så är det vinter.
Solskensöga ser på dig, solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig, och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön, vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig, solskensfamn dig vaggar.
***
La Bibliofille
Med anledning av Tegnérs fina text ovan och den rådande årstiden i största allmänhet: har du läst "En öppen vinter" ?
SvaraRaderaAnonymous: nej, ännu har jag inte läst En öppen vinter. Har Du? Vad kan Du säga om den?
SvaraRaderaJag kom att tänka på ordet nostalgi. Nostalgi är ett svårt ord, tycker jag. Nostalgi är längtan efter ett ofta idealiserat förflutet, läser jag på wikipedia. Nostalgi är även ett ord med dåligt rykte i litterära sammanhang, eller har jag fel?
SvaraRaderaJag uppfattar inte texterna i “En öppen vinter” som särskilt nostalgiska. Så när jag ser ordet nostalgi i recensionerna så får jag en känsla av att det framförallt är läsaren/kritikern som fyller texterna med nostalgi. Lundell är ofta väldigt konkret i sina dikter och det finns sällan en uttalad längtan tillbaka, tycker jag.
Vi kanske lite till mans har svårt att förhålla oss till det förflutna; antingen är det traumatiserat eller idealiserat. Det finns inga mellanlägen.
Per Svensson hävdar i Sydsvenskan (recension av En öppen vinter) att Lundells grundhållning är futuristisk nostalgi: “snart skall allt bli annorlunda det vill säga lika vilt och galet och äkta som det en gång var.” Det är säkert delvis sant. Men är det den futuristisk-nostalgiska hållningen som gör att så många unga tilltalas av hans konst? Det låter märkligt.
Håller i stora drag med Mark Andersson som på www.benshi.se skriver föjande:"En öppen vinter är inte stor lyrik, inte heller är den minutiöst välarbetad prosa. Men i kombinationen av de båda stilistiska uttrycken växer sig någonting synnerligen starkt fram mellan de sparsmakade raderna. Det är rösten som tränger igenom. Den som vågar vara minimalistiskt kärnfull istället för explosivt rabblande. Den som inte fruktar nostalgin men som känner dess fallgropar och håller den på behörigt avstånd från klichéer och pastischer. Och så är han samtidsskildrare, Lundell. På sitt eget vis. Numera bara där han tycker att det behövs. Inte längre ilsket bitsk. Men försiktigt uppmärksam på det Sverige vars ideal och normer författaren så länge har brottats med.
SvaraRaderaDet är sextioåringens röst som hörs, den som inte behöver bevisa något, men som är stark nog för att bibehålla den romantiska viljan till förändring och kärlek. Den livslinje som bångstyrigt har stakats fram genom hela Ulf Lundells konstnärskap."
Och det var bland annat ur dessa rader som jag började funderar kring ordet nostalgi.
Anonymous: tack för Din intressanta och rika utveckling kring Ulf Lundells En öppen vinter, de väcker verkligen lust att ta del av.
SvaraRaderaIntressanta också Dina funderingar kring ordet nostalgi! Min omedelbara tanke är den att nostalgi i litterära sammanhang är rumsrent, men att nostalgisk eller nostalgiskt används mer pejorativt, är mer vidhäftade med melodramatik och fnoskighet, odistans, åsyftar ett förhållningssätt till det förflutna som är personligt på ett sätt som inte pekar ut mot en vidare allmängiltighet, någonting som nostalgi gör, åtminstone för mig personligen. Motsägelsefullt...
Jag provar att lägga ut en av dikterna (Koklockorna) i sin helhet här för att illustrera tankarna kring nostalgi.
SvaraRaderaVad säger du?
koklockorna
jag hör dom än
koklockorna
som våra mödrar kallade hem oss med
eller visselpipa
pi pi pi piiiii
alla ungar hade sin
signal vare sej det var
koklocka eller visselpipa
kom hem och ät; kan man
se det framför sej? min mor på altanen
tittandes ut över tomt, väg, gärde
hon håller koskällan högt och så skallrar hon
och uppe vid fotbollsplanen trehundra meter
därifrån hör jag
signalen
och springer hemåt
och när jag springer ser jag villorna
på rad och en rad bakom och några
uppe i backen och ljuset och solen i väster
och jag springer rätt in i min värld
och lärkorna står högt ovan mej
och dom sjunger som vansinniga däruppe
och jag hör visselpiporna
klockorna och dagen
är slut
och mina kvällar då
är ett mysterium för mej
idag
Anonymous: efter en tid eftertanke tror jag nu att jag är redo att uttala mig om den vackra Koklockorna. Nostalgi är inte det ord jag skulle använda för att beskriva stämningen i denna dikt, snarare stilla, men ändå perplex och en nästan förlamat oförstående erinran... Icke nostalgi, eftersom det inte finns någonting av längtan i dikten. Jag tycker mig lokalisera ett slags... lakun? Som om Berättaren inte förmår koppla ihop den person han är nu med sitt eget minne av fotbollsplanen, villorna, lärkan, inte kan förstå sambandet mellan honom själv och dessa barndomskvällar, trots att han ändå vet att minnet är hans och använder sig av pronomenet "jag". En frånvaro av nostalgi, därmed. Är det någonting likande Du tänker?
SvaraRaderaNej, exakt, det handlar inte om nostalgi. Du uttrycker det mycket bra. Jag tänker även på raden: ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land” (Olle Adolphsons visa ”Det gåtfulla folket”) Det är ett slag av den sortens känsla som dikten förmedlar, tycker jag.
SvaraRaderaAnonmous: god parallell! Jag håller helt med Dig.
SvaraRaderaDiktens känsla är allmängiltig men också personlig. Det är i det spänningsfältet som Ulf Lundell ofta befinner sig. Man bör läsa Lundells psosalyriska "En öppen vinter" ( eller i egentligen all hans konst) på två plan samtidigt: ett självbiografiskt, personligt plan och ett allmängiltigt, i bästa fall universellt. De två nivåerna står i ett dialogiskt förhållande till varandra: den självbiografiska detaljen eller faktapåståendet formar en generell tanke, samtidigt som denna tanke förutsätter att en författarfigur projiceras fram.
SvaraRaderaAnonymous: har skrivit om två Lundellska verk, följ länkarna!
SvaraRaderahttp://labibliofille.blogspot.com/2008/07/ulf-lundells-vdermannen.html
http://labibliofille.blogspot.com/2009/09/ulf-lundells-6-pjaser.html
Du fångar in ”Vädermannen” väldigt bra. Jag tycker att boken (vilket titeln indikerar) på ett övergripande plan även skildrar den klassiska konflikten mellan Natur – Kultur, fast inte alls på något högtravande sätt, utan på ett högst vardagligt sätt. Huvudpersonen Georg söker och får i viss mån mening och innehåll i/ur Naturen. Han kan inte överge Kulturen/Civilisationen eller känna sig helt tillfreds i Naturen. Han befinner i limbo. Precis som Freud påstod att de flesta av oss gör. Lundell skildrar ett försök till att successivt dra sig undan Kulturen/Civilisationen, men inte på ett krampaktigt sätt, utan med något slag av försoning. Den Nya Familjens flytt till Frankrike i slutet av boken är en romantisk förhoppning om en förening av Natur och Kultur, på egna premisser.
SvaraRaderaVoltaires ”Candide” bestämde sig för att odla sin trädgård. Georg Boell bestämmer sig för att göra sitt eget vin.
Anonymous: Din tolkning får hela texten att falla på plats. Skarpt!
SvaraRadera