lördag 21 november 2009

Gajto Gazdanovs Alexander Wolfs vålnad

Vad kan följa av att en man riktar sitt vapen mot en annan man och fyrar av? Vad allt kan inte rymmas i en revolverkulas roterande rörelser på dess väg mot levande, snart död, materia? I Gajto Gadzdanovs Alexander Wolfs vålnad, utgiven hos bokförlaget Akvilon, kan man bokstavligen tala om ett startskott. Romanen är en studie i psyke, i konsekvens, i ögonblickets verk och i ödets ironiska bönhörlighet.
På den ryska stäppen låter Berättaren avfyra sitt vapen mot en Förföljare som skjutit ned hans stackars magra märr, sånär som haft ihjäl honom själv, och Förföljaren faller, efter vad Berättaren kan bedöma, dödligt sårad till marken. Men då han flera decennier senare får läsa en novell som skildrar exakt samma händelseförlopp förstår han att hans antagonist på något mirakulöst vis överlevt: den man som ständigt funnits i hans tankar ända sedan den olycksaliga revolvern avlossades på den ryska stäppen för så länge sedan, visar sig även vara i högsta grad närvarande och verksam också i hans närmaste omgivning.
Alexander Wolfs vålnad är en text med makt, med samma kraft som den hos de otyglade vattenmassor som efter en dag av hällande regn förvandlade vår skogsväg till en strid fors, gräsmattan till en fontän för några aftnar sedan. När tärningen väl är kastad, bägaren väl runnit över, finns det ingenting som kan hejda Döden i dess jakt på vad som den skulle tillkommit, Ödets och Textens fullbordanslusta, Språket - Tobias Lorentzsons översättning är högst levande och  mycket klädsam - som likt en autostrada, sakligt och konkret, berättar fram mörkret. Alexander "Sasja" Wolf har varit en död man ända sedan han med en hårsmån klarade livhanken, Berättaren en mördare alltsedan han avfyrade sin revolver och båda två vet det, har alltid känt det. Samspelet mellan romanens samtliga plan och dimensioner är total och det är grymt stiligt.
Att Alexander Wolfs vålnad är anlagd så att det som i början är överraskningsmoment till sist blir någonting som läsaren lär sig att anticipera är en av romanens främsta tjusningar. Denna förutsägbarhetens estetik - pusseldeckarens?, handlingens drag av lagbunden förutbestämdhet laddar texten, förvandlar den till ett slags svart materia mot vilken man dras med största tjusning, den känsla förebådandet av katastrofen väcker är närmast att definiera som en primal undergångsfascination: det hettar i ryggraden, man håller sig själv ovetande andan, ett infernaliskt leende rycker i mungipan, sprider sig över ansiktet och den i det närmaste reptilska tillfredställelsen inför La Grande Finale är triumfartad, jubelsvart!
Akvilon, ett ungt förlag som ger ut ryskspråkig litteratur i svensk översättning, har tidigare givit ut en diktsamling av Boris Pasternak, Ivan Bunins Mörka alléer, Fjodor Dostojevskijs Fattigt folk och nu alltså Gajto Gazdanov, Alexander Wolfs vålnad. Förlagets utgivning är i sanning någonting att hålla ögonen på, som Akvilons känsla för kvalitet är alldeles enastående, att döma av de tre sistnämnda titlar som lästs och tyckts till om här i Parissalongen. Eloge!

La Bibliofille

2 kommentarer:

  1. Mitt habegär bara ökar när jag sitter här i ett mulet regnigt Karlstad och läser Dracula :P

    SvaraRadera
  2. Saris: bäst Du drar på Dig regnkappan och kilar iväg till bokhandeln för att göra Dig av med det där habegäret tycker jag!

    SvaraRadera