Lukas Bärfuss Hundra dagar

Hundra dagar (Hundert Tage)
Lukas Bärfuss
Översättning: Aimée Delblanc
Norstedts förlag
9789113021157

Många är de brott begångna mot mänskligheten som sedan gestaltats i skönlitteraturen och i Hundra dagar lyfter den schweiziske författaren Lukas Bärfuss fram folkmorden i Rwanda nittonhundranittiofyra. Han söker inte anta vare sig offrens eller förövarnas positioner, utan ställer sig i händelsernas periferi genom att ge ordet åt en schweizisk biståndsarbetare, David. 

Någonting svävande och ovisst i denne Davids röst talar om en skada, om en nervositet och en nedbrutenhet som betecknar skadan. Berättelsen, så korrekt, saklig, osentimental och redogörande den är, uttalas ändå med ett gradvis ökande darr på rösten som vittnar om en inre drabbning, om vilken David, utan att kommentera det med ett ord, själv successivt tycks bli mer och mer medveten ju längre in i sin historia han tränger.

Att som Lukas Bärfuss gjort i Hundra dagar ge ordet åt en romankaraktär som befinner sig på plats och kan den utan att vara hemmahörande där, som har sin bakgrund i en helt annan kulturell kontext och andra värdegrunder är välgörande för Läsaren och dennes avstånd till texten och dess innehåll. Davids blickfång, det som på samma gång är initierat och distanserat, ger ett mer övergripande perspektiv på det som sker i Rwanda under de hundra dagar som romantiteln åsyftar och det inte bara sett till  folkmordet, dess verkningar och konsekvenser på ett nationellt plan. Han tar också upp frågan om varför och konstaterar den västerländska, i synnerhet den schweiziska, Skulden:

Under de långa timmar jag satt i det Amsarska huset och lyssnade på radio med de batterier Théoneste hade stulit från de döda lyssnade jag ofta till de kloka saker som experterna sa. Vad de sa om kaoset i Kigali, om helvetet som brutit ut i landet, vilket utan tvivel stämde, men nu vet jag att i det perfekta helvetet råder också den perfekta ordningen, och ibland när jag betraktar det här landet, den regelbundenhet, den korrekthet med vilket allt genomförs, så minns jag att man brukade kalla detta helvetesland för Afrikas Schweiz, inte bara för kullarnas och kornas skull utan också på grund av den disciplin som rådde inom vartenda område av det dagliga livet, och nu vet jag att varje folkmord endast är möjligt i ett ordnat statsväsende där var och en vet sin plats, och att den obetydligaste buske inte växer på en bestämd plats bara av en händelse och inget träd bara fälls av en tillfällighet utan endast genom ett avverkningsdekret, ett beslut som utfärdats på ett för ändamålet avsett formulär och av en för detta ändamål inrättad myndighet. Och ibland när jag ser hur kugghjulen i detta samhälle smidigt griper in i varandra, när jag inte hör någonting, inget knirkande, inget knakande, bara oljan som smackar lite tyst mellan kugghjulen, ser människorna som nöjer sig med allt detta, följer en ordning som de själva inte utfärdat och aldrig ifrågasätter, då undrar jag om vi i gengäld skulle kunna bli Europas Rwanda, och jag vet att om det finns något som skulle kunna bevara oss från det, är det alldeles säkert inte allt det välordnade i vårt samhälle, vår disciplin eller ens vår respekt för institutionerna, överhögheten, vår förkärlek för ordning och rutiner, tvärtom. Allt detta utgör inget hinder utan är snarare förutsättningen för massmord.

   Inget älskar det onda högre än att en åtgärd genomförs korrekt, och i det hänseendet hör vi till världsmästarna, det måste man faktiskt medge. Det är vår stolthet, förutsättningen för allt det som utmärker oss och vad vi anser vara så värt att sprida att vi tog det med oss till hjärtat av den svarta kontinenten. (222 f.)

Hundra dagar är en text med stort bildningsvärde, historisk bredd och dessutom, på pärmarnas insidor, kartor över såväl hela Rwanda som över huvudstaden Kigali, vilka tillåter att man utan större avbrott i läsningen kan hänga med i romanens geografi.  Läsaren får genom Lukas Bärfuss, David och de paratextuella försorgerna en god bild av den komplexa situationen i Rwanda, av de verkningar Belgiens intrång i området under kung Leopolds regeringstid kommit att få, av motsättningarna mellan de långa och de korta, av den euroafrikanska kulturkrocken (som i texten har en symbolisk motsvarighet i den slitsamma kärleksrelationen mellan David och afrikanskan Agathe som återvänt till Rwanda efter en längre vistelse i Belgien,) biståndsarbetets tillkortakommanden, kort sagt i hur samhället fungerar i sin helhet. Om inte för verket i dess egenskap av välskriven skönlitteratur bör man läsa denna Lukas Bärfuss roman om folkmordet i Rwanda för att detta ämne däri är framställt på ett högeligen intressant sätt.

La Bibliofille

Édith Piafs Dansat med lyckan

Dansat med lyckan (Au bal de la chance)
Édith Piaf
Översättning: Ingar Gadd
Bakhåll
9789177423058

Är inte omslaget till Dansat med lyckan magnifikt skönt? Sinnebilden av Édith Piaf omgiven av de där logelamporna och strålkastarna. Bakhåll är förlaget som ligger bakom denna utgivning, med vilken det medföljer en cd-skiva med sexton av Piafska örhängen, åtskilda av förnöjsamt  och tidsupphävande grammofonknaster: Enfin le printemps, La Vie en rose, Padam padam, Hymne à l'amour, L'Accordéoniste, Les Amants d'un jour, La Goualante du pauvre Jean, Au bal de la chance, C'est à Hambourg, Les Trois Cloches, La Foule, La Valse de l'amour, Autumn Leaves, La Rue aux chansons. C'est un homme terrible och Plus bleu que tes yeux. Läsnöjet blir inte mindre av denna skiva. Att så lättvindligt och parallellt med läsningen kunna lyssna till några av de visor som nämns i texten förhöjer storligen upplevelsen och ökar också närheten till Édith Piaf. Då jag hör dem visor kan jag inte för mitt liv begripa varför jag inte ägnar helgaftnarna framför den öppna spisen med slutna ögon, ett glas rött i handen och Édith Piaf i öronen.

Tveklöst skulle jag helst läst Dansat med lyckan i franskt original, Au bal de la chance. Den svenska texten blir aldrig sådär följsam som man önskar att det skall vara, den står som ett omutbart staket mellan Läsaren och Innehåll och skapar en känsla av att vandra på minerad mark, låter små varningsklockor ringa i bakhuvudet, gör en vaksam på var utsaga. Frågan är vad det beror på. Det enklaste vore givetvis att skylla på översättaren, men jag föreställer mig också att källspråksförfattaren kan ha sitt finger med i detta spel. Att skriva texter och musik till visor, vilket mig veterligen vid sidan av korrespondens av olika slag var det enda slags skrivande Édith Piaf mer regelbundet ägnade sig åt, är en sak, men att skriva en hel bok på prosa en annan. Kanske återspeglar den svenska textens svajighet en motsvarande sådan i det franska originalet?

I avsaknad av Au bal de la chance var det ändå med värme jag grep mig an och läste Dansat med lyckan. Denna text kan inte beskrivas som någonting annat än en väldigt rar biografi. Den är varm och personlig, uttrycksfull och engagerad, meddelsam och med en uppenbar vilja till ödmjukhet och anspråkslöshet men också med stark integritet och professionell medvetenhet. Det är A R T I S T E N Édith Piaf som för pennan i Dansat med lyckan, inte privatpersonen Édith Gassion. Det är om sitt artisteri hon berättar, om hur hon upptäcktes, om sitt förhållande till visgenren, om sitt yrke, sitt sätt att arbeta, om sin karriär och om de människor hon mött under densamma. Stundtals sammannästlar sig yrkeslivet med privatlivet på ett oundvikligt vis, men Piaf återvänder målmedvetet och bestämt till estraden och scenen, visorna och detta är biografins starkaste sida, den integritet och självrespekt som Piaf tar avstamp i när hon berättar om sig själv, när hon väljer vad hon önskar berätta för Läsaren.

La Bibliofille

Lyriken en bruksanvisning

Av stunderna mellan nattens sömn och vaka, de dvalliknande, minns jag ingenting annat än de lyriska grubblerierna. Hur närmar man sig bäst lyriken, hur får man sitt åtnjutande av den att bli syntetiskt, mindre kampfyllt? Hur enar man den symboliska läsningen med den foniska inomkraniska avlyssningen (det är Kristina Lugns röst jag hör och läser med) med det visuella inomkraniska skådandet med förnuftets ordförståelse med kontextskapande med stilgreppsanalysen, med allting annat det är att läsa lyrik? Hur tar man sig in i lyrikens hjärtland, hur bryter man ned dess motstånd? Eller är motståndet mitt eget föreställda, är det den föreställningsapparat jag omger min lyriska läsning med som ska dekonstrueras, inte lyriken? Bör måhända intellektets dimmer nedskruvas så att det bara lyser skumt? Bör lyrik måhända läsas mer med sinne, liksom taktiklöst, liksom översköljande, vapenlöst?
Allt detta har jag undrat oräkneliga gånger förut, men aldrig att jag verkligen kommer fram till någonting riktigt slutsatsigt. Allt jag vet är att Gabeba Baderoons Tystanden innan vi talar, Marina Tsvetajevas Med gröna ögon, Tatjana Voltskajas Tröstdroppar, dalitpoesi i Detta land som aldrig var vår moder, Mahmoud Darwishs Mural, Antonia Gamonedas Förlusterna glöder, Ida Lindhes Maskinskriverskans testamente, Erik Beckmans samlade dikter, Ann Jäderlunds I en cylinder i vattnet av vattengråt, Jana Wittheds Kristallnattens skeppsbrutna, Vizma Belsevicas Jordens värme och mycken, mycken mer lyrik sträcker sina sidor, pärmar, ryggar mot mig, ropar till mig från hylldjupen. Och jag vill dem!

Men hur?

La Bibliofille

Sven Nordqvists Hattjakten

Hattjakten
Sven Nordqvist
Rabén & Sjögren
9789129638837

Om grottifiering i barnlitteratur är brottsligt bör polisiära myndigheter å det snaraste komma och anhålla mig. Om grottifiering i barnlitteratur författad och/eller tecknad av Sven Nordqvist är extra brottsligt är jag mer än lovligt kriminell, ty bladen i Hattjakten har vänts friskt de senaste aftnarna. I Hattjakten figurerar varken någon Mamma Mu, Kråkan, Pettson eller Findus, istället är det Morfar som är den stora stjärnan. När han vaknar en morgon hittar han inte sin Hatt som han alltid tar av sig och hänger över sänglampan om kvällen och tar på sig det första han gör om morgonen och i rimlighetens namn blir självfallet han arg som en spik när han en av dessa sagda morgnar inte hittar den där Hatten - inte ens under mattan invid sängen ligger den! Ingen - vare sig Hunden Blixten, Höna, Någon, Skräddare Västerknäpp eller Kanini - betraktar detta med den försvunna Hatten som någon större katastrof, utan är sådär segt och trögt hjälpsamma som bara de personer är som inte F Ö R S T Å R hur viktigt den där Hatten som försvunnit faktiskt Ä R och hur mycket A V  N Ö D E  N  det  är för den som förlorat Hatten att snarast Å T E R F Å den, och kommer på efter en lång, lång stund att de nog sett den flyga förbi, eller kanske tror sig veta Någon som vet vart den tagit vägen eller ens B E G R I P E R att Hatten faktiskt är B O R T A. Och så till råga på allt alla dessa obestämbart bekanta föremål som dyker upp jämt och samt, kan Morfar bli annat än distraherad? Och till och med lite... glad?

Allting, hela berättelsen, är innerst inne mycket gåtfullt och Kafkaartat och man undrar och förundras: varför hänger tavlorna över Morfars säng bakochfram? Varför sover en stor och lat hund på köksbordet och varför heter den Blixten om den nu är så lat? Vem är Någon?  Vem är det egentligen som bor i lådan under sviskonpalmerna, krystantemerna, jordgubbsträden och sockerrören (se bild) i den gamla ladan?

Bakom Morfar: sockerrör.

Foto ur Sven Nordqvists Hattjakten

 Vem skickar ut leksaksbilen till Morfar? Hur hamnade tennsoldaten i kaffeburken, klockkedjan i chokladkexet, pennkniven i Skräpet, magneten i  kaffetermosen och visselpipan i gratislådan och framför allt hur hamnade de där N U? Kaffekoppar som S TÅ R  K V A R på ett omkullvält bord? En motorcykel som går på pilsner? Och framför allt vart tog Hatten vägen? 

Tycker man egentligen att någonting av det som händer Morfar under hans hattjakt egentligen är så himla skumt? Nej då, varför skulle man tycka det, när sänglampsladden är instoppad i en kontakt i nattduksbordet, när telefonen är monterad högst upp på ett skåp, precis invid taket, när det står en pytteliten kock av obestämd art och rör om i en kaffekopp på en stol, när ett äppelträd står i ett dricksglas på fet grindstople, när det står en igloo med cykel parkerad utanför under en buske, när Höna förvarar kaffet i kylskåpet, kexen i en kastrull på spisen och sina ägg i en vagga under en parasoll på trappen,  när en pytteliten fiolspelare av obestämd art har utomhuskonsert för tre ännu mindre varelser varav en är en orm, när en gammal symaskin synes vara av märket "TALKER", när en snigel kommer farande i en dragsterbil i ett hörn och när en pytteliten rånarliga av obestämd art stjäl skruvar och muttrar från motorcykelreparationen i ett annat?

En pytteliten rånarliga av obestämd art stjäl skruvar och muttrar från motorcykelreparationen

Foto ur Sven Nordqvists Hattjakten

Inget konstigt alls, det naturligaste i världen. Särskilt inte som dessa små skumheter också smugit sig in bland bokstäverna och orden också: arg som en spik? Skrik inte gode man, jag är inte blind? Skorpsmulare? Mössavdragare? De for iväg som en guttaperka (som en guttaperka-vaddå?)? Kan man annat än älska detta? 

Finns det någon som förblir oberörd inför Sven Nordqvists lågmälda och rara berättelser och de finurliga och vackra illustrationerna som man kan låta blicken vandra över i många timmar, flera gånger om? Det kan väl aldrig vara möjligt? D E T måste väl vara olagligt ändå? Hurusom haver fortsättes det här med barnlitteraturromantisk kriminalitet och Ni borde ägna Er åt detsamma på Ert håll. Minns att allt man blir glad av är bra för magen!

La Bibliofille

Gerald Murnanes Sammetsvatten

Sammetsvatten (Velvet Waters)
Gerald Murnane
Översättning Peter Samuelsson
Albert Bonniers Förlag (Panache)
9789100115944

 Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten hör inte till den litteratur som villigt låter sig omtänkas och omskrivas. Vid vart försök att nagla fast den sliter den sig loss och virvlar iväg över slätterna, rusar fram med vinden i håret, ivrigt och girigt insniffande geografins alla dofter, det gulbruna rajgräsets, järnvägsspårens, bergens, vägdammets, havets, med en plats i vart väderstreck. Här och där och överallt vill jag vara!, säger den och skubbar vidare mot Bendigo, Geelong, Melbourne, Macleod, skolor, sjukhus, bostäder, kloster, landsbygder, antikvariat, slätter, skogar, in i och ut ur decennier, än som ett manifest jag med minnen, än dold bakom, maskerad till, en mer eller mindre anonym mansperson, alltjämt sittande bakom sitt skrivbord med pennan i hand (eller i kupén på ett tåg som rusar fram genom Victoria?) - allt i ett ögonblicks verk. Ändå är allting lugnt och stilla, inhöljt  i tystnad.

Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara plats som följer på plats.  Evigheten är redan här och det är inget mystiskt med det. Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats. [---]
Min värld har inget senare eller tidigare, bara en plats här och en miljon andra platser närmare eller längre bort. [---]
Det har alltid varit nu och är alltid nu. Jag använder nu av gammal vana. Det jag borde skriva är inte Det är alltid nu utan Det är alltid.
Är vadå? Hela det här sceneriet såklart: hela det här sceneriet som mångfaldigas i det oändliga omkring mig varthän jag tittar. (201ff.)

Textfragmentet ovan är hämtat ur Gerald Murnanes novell Den första kärleken. De säger allt, de där orden, är så fundamentala för förståelsen av novellsamlingen som helhet att jag omöjligt kan göra annat än låta det regera ensamt. Alltings samtidighet, Tidens frånvaro är majestätet i Sammetsvatten, dess magnetism och geni. Det där textfragmentet är såväl ett Sesam för Sammetsvatten som ett läsandets raison d'être, åtminstone om man betraktar läsandet, i någon mån, som en jakt på Heureka!, stunder av magiskt samförstånd då vi i Litteraturen finner någonting som i ord uttrycker en sanning om någonting som legat latent, odefinierbart och oformulerat inom oss, någonting existentiellt kanske, eller någonting om Litteraturen, eller varför inte om oss själva, som får oss att flämta till, pulsen att slå mot tinningarna, lyckoruset att bubbla upp i magen och just orden Jag har funnit det! att spritta som en Arkimedes återuppstånden på tungan. Sammetsvatten är fylld av dylika heurekan, de mest kloka och mest ödmjukt, men ändå självklart framlagda heurekan - eller heter det möjligtvis "heurekor"? - man kan önska sig.
Det känns med Sammetsvatten inte att min blick vandrar över svarta tecken på vit sida, inte att handen vänder milda blad, att handflatan känner mot sig lena, varma pärmar, att hjärnan registrerar text som i samspel med jag vet inte vad för centran omvandlar orden och meningarna till en förståelse, puffar in tecknen i Ett Lustigt Hus där de blir bilder, dofter, smaker, ljud, känslor - jag är omedveten om att jag läser (Peter Samuelssons översättning syns mig sömlös!). Jag inser  i samma stund som jag blir medveten om min egen omedvetenhet att jag varit ute och rest. Med vinden i håret och ivrigt och girigt insniffande geografins alla dofter, det gulbruna rajgräsets, järnvägsspårens, bergens, vägdammets, himlens, havets, har jag varit här och där och överallt samtidigt, skubbat mot Bendigo, Geelong, Melbourne, Macleod, skolor, sjukhus, bostäder, kloster, städer, landsbygder, antikvariat, slätter, skogar, in i och ut ur decennier - allt i ett ögonblicks verk. Ändå har jag hela tiden suttit i min läsvrå, utan att ha rört mig - allt har varit lugnt och stilla, inhöljt i tystnad.
Här stannar jag, med taffliga metaforer och patetiska upprepningar kommer jag omöjligen längre. Er manar jag, ordfattig och golvad av En Textgigant, att omedelbart lämna denna plats och resa vidare till Sammetsvatten. Där, inte här, finner Ni Heureka.

La Bibliofille

Idag i ett samtal

I ett samtal med En Bokrände idag fick jag berättat för mig Det Hemskaste av Hemska. Vi språkade Fågelböcker, fördelar och nackdelar med illustrationer respektive fotografier. Min Bokfrände berättade att han en gång på ett av Hufvudstadens antikvariat blivit erbjuden att köpa två (eller om det var tre) band av Bröderna von Wright för femtusen riksdaler, men tackat nej. Det grämde honom, berättade han, att han tackat nej, ty nästa gång han stötte på två band av von Wright kostade de åttatusen kronor. I hans bokhylla står nu en likande volym som han köpt för en bråkdel av de tusenlappar som äskades för von Wright, han köpte den på Bokmässan i Svea Rikes Näst Största Stad, på Antikvariatsavdelningen. Mannen som förestod antikvariatets monter berättade för Min Bokfrände att det börjar bli riktigt svårt att få tag i von Wright nu, sedan man österöver insett att man av böcker för fem- à åttatusen kronor, genom att medelst ett vasst föremål skära ut fågelillustrationerna och sälja dem som tavlor, kan inhösta icke mindre än fyrtiofemtusen kronor.

Det grämer honom, berättade Min Bokfrände att han inte räddade de där två von Wrightbanden, för det han fick berättat för sig av Antikvariatsmannen gör honom beklämd och ledsen. Jag förstår honom och delar hans känslor av bedrövelse: gå lös på dyrbara, inte bara pekuniärt, utan också kulturarvsligt värdefulla böcker med K N I V.

Då ens varelse fylls av förtvivlan över de allsköns minst sagt sällsamma öden våra vänner Böckerna går till mötes här i världen finns det blott en plats att vända sig till: Bokhyllan. Där hämtar vi Elias Canettis Förbländningen - Die Blendung -, slår upp sidan tvåhundratjugotvå och läser oss fram till detta:

Någonting oerhört närmade sig.  "Det sägs - jag måste stödja er, annars händer det en olycka - det sägs att han blivit så tjock av böcker. Han... äter böcker!"

Kien gav till ett skrik och föll omkull. [---] Kien [vred] sig på marken. Med sina svaga händer slog han mot stenläggningen som om han ville bevisa att till och med jordens hårda skal var mjukare än en människa. En stickande smärts rev i hans bröst, han ville ropa, rädda, befria, men i stället för munnen talade hans knutna händer och de hördes knappast. De slog den ena gatstenen  efter den andra och hoppade inte över någon. De slog sig blodiga, det kom fradga ur munnen och med den blandades blodet från händerna, så nära jorden höll han de darrande läpparna. [...] Kien [reste] sig, vacklade, klamrade sig fast vid puckeln och skrek, efter att förgäves ha rört läpparna ett par gånger, gällt över platsen: "Kan-ni-ba-ler! Kan-ni-ba-ler!"

Just så som Kien inför Den Sviniga Människa som sägs äta Böcker känner jag inför att man här i världen skära i dem, skiljer blad från pärm, blad från blad, ord från bild med berått mod, för pengar. Det måste vara ett uttryck för antingen den mest utstuderade Ondska eller den djupaste, mest rena och skära Desperation.

La Bibliofille

Också en urvalsprincip

Den uteslutna författaren är fortfarande en av oss och i likhet med alla andra av Waldos anhängare skulle han eller hon aldrig läsa någon nu levande författare. Han eller hon kanske köper de senaste böckerna och placerar ut dem i sitt hem, men ingen författare skulle läsas förrän denna var död.

ur novellen "Stenbrottet" i  Gerald Murnanes Sammetsvatten (s. 101)

La Bibliofille