Idag i ett samtal

I ett samtal med En Bokrände idag fick jag berättat för mig Det Hemskaste av Hemska. Vi språkade Fågelböcker, fördelar och nackdelar med illustrationer respektive fotografier. Min Bokfrände berättade att han en gång på ett av Hufvudstadens antikvariat blivit erbjuden att köpa två (eller om det var tre) band av Bröderna von Wright för femtusen riksdaler, men tackat nej. Det grämde honom, berättade han, att han tackat nej, ty nästa gång han stötte på två band av von Wright kostade de åttatusen kronor. I hans bokhylla står nu en likande volym som han köpt för en bråkdel av de tusenlappar som äskades för von Wright, han köpte den på Bokmässan i Svea Rikes Näst Största Stad, på Antikvariatsavdelningen. Mannen som förestod antikvariatets monter berättade för Min Bokfrände att det börjar bli riktigt svårt att få tag i von Wright nu, sedan man österöver insett att man av böcker för fem- à åttatusen kronor, genom att medelst ett vasst föremål skära ut fågelillustrationerna och sälja dem som tavlor, kan inhösta icke mindre än fyrtiofemtusen kronor.

Det grämer honom, berättade Min Bokfrände att han inte räddade de där två von Wrightbanden, för det han fick berättat för sig av Antikvariatsmannen gör honom beklämd och ledsen. Jag förstår honom och delar hans känslor av bedrövelse: gå lös på dyrbara, inte bara pekuniärt, utan också kulturarvsligt värdefulla böcker med K N I V.

Då ens varelse fylls av förtvivlan över de allsköns minst sagt sällsamma öden våra vänner Böckerna går till mötes här i världen finns det blott en plats att vända sig till: Bokhyllan. Där hämtar vi Elias Canettis Förbländningen - Die Blendung -, slår upp sidan tvåhundratjugotvå och läser oss fram till detta:

Någonting oerhört närmade sig.  "Det sägs - jag måste stödja er, annars händer det en olycka - det sägs att han blivit så tjock av böcker. Han... äter böcker!"

Kien gav till ett skrik och föll omkull. [---] Kien [vred] sig på marken. Med sina svaga händer slog han mot stenläggningen som om han ville bevisa att till och med jordens hårda skal var mjukare än en människa. En stickande smärts rev i hans bröst, han ville ropa, rädda, befria, men i stället för munnen talade hans knutna händer och de hördes knappast. De slog den ena gatstenen  efter den andra och hoppade inte över någon. De slog sig blodiga, det kom fradga ur munnen och med den blandades blodet från händerna, så nära jorden höll han de darrande läpparna. [...] Kien [reste] sig, vacklade, klamrade sig fast vid puckeln och skrek, efter att förgäves ha rört läpparna ett par gånger, gällt över platsen: "Kan-ni-ba-ler! Kan-ni-ba-ler!"

Just så som Kien inför Den Sviniga Människa som sägs äta Böcker känner jag inför att man här i världen skära i dem, skiljer blad från pärm, blad från blad, ord från bild med berått mod, för pengar. Det måste vara ett uttryck för antingen den mest utstuderade Ondska eller den djupaste, mest rena och skära Desperation.

La Bibliofille