Av stunderna mellan nattens sömn och vaka, de dvalliknande, minns jag ingenting annat än de lyriska grubblerierna. Hur närmar man sig bäst lyriken, hur får man sitt åtnjutande av den att bli syntetiskt, mindre kampfyllt? Hur enar man den symboliska läsningen med den foniska inomkraniska avlyssningen (det är Kristina Lugns röst jag hör och läser med) med det visuella inomkraniska skådandet med förnuftets ordförståelse med kontextskapande med stilgreppsanalysen, med allting annat det är att läsa lyrik? Hur tar man sig in i lyrikens hjärtland, hur bryter man ned dess motstånd? Eller är motståndet mitt eget föreställda, är det den föreställningsapparat jag omger min lyriska läsning med som ska dekonstrueras, inte lyriken? Bör måhända intellektets dimmer nedskruvas så att det bara lyser skumt? Bör lyrik måhända läsas mer med sinne, liksom taktiklöst, liksom översköljande, vapenlöst?
Allt detta har jag undrat oräkneliga gånger förut, men aldrig att jag verkligen kommer fram till någonting riktigt slutsatsigt. Allt jag vet är att Gabeba Baderoons Tystanden innan vi talar, Marina Tsvetajevas Med gröna ögon, Tatjana Voltskajas Tröstdroppar, dalitpoesi i Detta land som aldrig var vår moder, Mahmoud Darwishs Mural, Antonia Gamonedas Förlusterna glöder, Ida Lindhes Maskinskriverskans testamente, Erik Beckmans samlade dikter, Ann Jäderlunds I en cylinder i vattnet av vattengråt, Jana Wittheds Kristallnattens skeppsbrutna, Vizma Belsevicas Jordens värme och mycken, mycken mer lyrik sträcker sina sidor, pärmar, ryggar mot mig, ropar till mig från hylldjupen. Och jag vill dem!
Men hur?
Allt detta har jag undrat oräkneliga gånger förut, men aldrig att jag verkligen kommer fram till någonting riktigt slutsatsigt. Allt jag vet är att Gabeba Baderoons Tystanden innan vi talar, Marina Tsvetajevas Med gröna ögon, Tatjana Voltskajas Tröstdroppar, dalitpoesi i Detta land som aldrig var vår moder, Mahmoud Darwishs Mural, Antonia Gamonedas Förlusterna glöder, Ida Lindhes Maskinskriverskans testamente, Erik Beckmans samlade dikter, Ann Jäderlunds I en cylinder i vattnet av vattengråt, Jana Wittheds Kristallnattens skeppsbrutna, Vizma Belsevicas Jordens värme och mycken, mycken mer lyrik sträcker sina sidor, pärmar, ryggar mot mig, ropar till mig från hylldjupen. Och jag vill dem!
Men hur?
La Bibliofille
Skippa Elleström och läs Lyrikens liv av Janss et al. istället. Den hade visserligen behövt en elak redaktör och en korrläsning till, men annars är den nyanserad, ganska smart och dessutom ganska välskriven. Kap. 4 är nog mest relevant i sammanhanget.
SvaraRaderaSkymning: Du säger det? Då gör jag så, man tackar ödmjukast!
SvaraRaderaMärklig fråga. Det är som om man skulle gripa sig an Beckett, Musil, Lo-Johansson, Plath och Cervantes på samma sätt, bara för att alla skriver prosa. Poeter är lika olika som alla andra; det finns inget enskilt sätt som är det bästa för alla poeter. Ibland måste intellektet skruvas på, ibland måste det skruvas av. Ibland får man använda öronen, ibland hjärtat, ibland ljumskarna ... om det nu känns splittrat eller åbäkasamt att använda allt på en gång. Läsa samma text flera gånger på olika sätt tills man märker vad som fungerar. Men med utgångspunkt i inlägget ovan röstar jag för att det nog kan vara klokt att montera ned föreställningsapparaten till att börja med.
SvaraRaderaKatten: Naturligtvis kan man inte läsa någonting efter en färdig mall. Frågan gäller möjliga perspektiv, saker som kan vara bra att ha i åtanke, och ingen av böckerna förfäktar något slags riffaterresk matrisläsning. Istället förespråkas öppenhet och flexibilitet.
SvaraRaderaBäste Skymning, därom hyser jag intet tvivel. Och det är förstås en läggningsfråga hur man fungerar, men jag tror att den som beskriver sitt förhållande till lyrikläsning som "kampfullt" kanske inte i första hand är betjänt av teoretiska infallsvinklar på lyriktillägnandet, eller fler saker att hålla i bakhuvudet, hur öppna och flexibla de än är. Lika lite som att den som till exempel vill försöka "begripa sig på" fri improviserad musik är betjänt av att läsa texter om den. ("Writing about music is like dancing about architecture", som vi vet.) Poesi är i många stycken lika intuitiv och omedelbar som musik; däri kan man möjligen finna en utgångspunkt.
SvaraRaderaDen som vill hitta sitt eget sätt att närma sig lyriken kanske skall tillåta sig att göra det just taktik- och vapenlöst, som vår värdinna skriver. I alla fall inbillar jag mig att det är så de flesta vana lyrikläsare en gång i tiden har hittat sitt läsandes modus. Genom att tillåta sig att bli en smula huvudlös, en aning berusat förälskad, en grut bortförd av svallvågor. Jag tror inte att motståndet ligger i lyriken, utan i sättet att betrakta den som något som kräver ett annat sätt att läsa. Ingen frisk människa bekantar sig för första gången med prosalitteratur eller barnböcker eller kakrecept på detta sätt; det finns inga skäl att behandla lyriken annorlunda. Ut och plaska i poesihavet, bara! Badboll är viktigare än flytväst!
Äsch, för att kunna göra djupdyk får man allt lämna badbollen. En bra simlärare kan vara bra att ha då, oavsett vilket hav man plaskar i. (Om inte annat så för att inte bränna vid kakorna av rädsla att göra något galet. Du kan flyga, du är inte rädd ...)
SvaraRaderaJo, men djupdyk är inte det första man skall pröva på. När man väl har fått vattenvana och känner sig hemma i elementet kan det vara dags att anlita simlärare. Men glädjen först! (Och för övrigt: ingen människa har så till den grad traumatiserat mitt tidigare barnsligt oproblematiska förhållande till vatten som just min simlärare i skolan. Det tog mig flera år att komma över...)
SvaraRaderaNå, den stackars bibliofillen blir ju knappast mindre rådvill av det här meningsutbytet. Var är alla andra röster? Låt höra edra stämmor! Låt tusen motsägelsefulla kakor bakas!
Skymning och Den visslande katten: Ni är båda mycket kloka och visa människor, det märker jag, tack till Er båda! Kanske ska jag ta mig an lyriken på följande vis: läsa dikten lugnt och fint, känna efter en smula, identifiera de känsla som uppfyller mig och sedan leta i dikten efter vad det är som väcker den känslan, ton, bildspråk, rytm, och så vidare. Och sen!, när jag tycker mig ha fått något slags vana, DÅ kastar jag mig över Lyrikens liv, för att få lite kött på benen! Eller så ska jag helt enkelt inte fundera så förbannat mycket, bara vara intuitiv i poesiintaget, det är ju faktiskt någonting njutbart det handlar om, ingen brottningsmatch...
SvaraRaderaTjusiga kak- och simmetaforer Ni fått till för övrigt, jag gillar dem!
SvaraRadera