Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik

Kvinnlighet och erotik
Anne Charlotte Leffler
Rosenlarv förlag
9789197599399

Man önskar ofta att man vad anbelangar seder och moral kunde vrida tillbaka tiden något sekel, för att kunna möta en bok med dess samtids ögon, uppröras, extasifieras, äcklas, upphetsas så som dess allra första läsare. Jag önskar detta livligt med Anne Charlotte Lefflers roman som av tidskriften Dagny beskrevs som ofin, grof och frånstötande (se romanens baksidestext). Tänk, att kunna möta denna berättelse om Alie, hennes vardag, kärlek och passion, att kunna ta kraftigt anstöt av, indraga ett djupt och uppfriskande andetag - Äntligen! - vid åläsningen av de nya tankar om hur relationen mellan man och kvinna egentligen bör vara, vilka grunder den bör byggas på för att vara sant moralisk som Anne Charlotte Leffler genom sin romanhjältinna Alie presenterar i Kvinnlighet och erotik! Det går förvisso väl om man ger intellekt och förnuft en smula spelrum vid läsningen, men om man som forn och girig slukare av kärleksromaner från artonhundratalet helt låter sig svepas med i handlingens känslostormar, kittlas av komplikationerna och förvecklingarna som reser sig som den högsta av barriärer de älskande romangestalterna emellan och med bultande hjärta, stegrande puls och ett intresse som omöjligt vill låta sig störas följer kärlekshistoriens utveckling mot ett okänt klimax , ja, då är det svårt för hjärnans mer sansade och reflekterande domäner att få ett ord med i laget. Men det är väl en bra grej, tänker jag å andra sidan, att en roman som Kvinnlighet och erotik, som är författad med en tydlig feministisk och emancipatorisk idégrund, kan ta sig igenom förändrade tidevarv och seder och fortfarande fungera ypperligt väl rent emotivt, också utan att den primärt läses i ett politiserande ljus där det gäller att först och främst genomskåda lakunen mellan gängse konventioner och romanens grundidéer, lokalisera den heta potatisen, orsaken till samtidens angrepp mot romanen och Anne Charlotte Leffler. Det är en bra grej att romanen förblir vid den klassiska kärleksromanens nerv, vid dess pirr, att den fortfarande får läsaren att hålla sig på tårna och ivras, trots att de grundidéer som då Kvinnlighet och erotik gavs ut var nydanande och djärva genom en nätt utveckling på området nu hamnat på skuggsidan. Spännande också att se hur Leffler bär sig åt för att transponera denna nerv, som i hennes romans fall inte springer ur ett bandläggande på "förbjudna" känslor, på förtryckta begär, på lustar som inte får utleva enligt samhälleliga diktat och normer som romangestalterna väldanat och enligt kysk uppfostran efterlever, utan istället ur ett personligt ställningstagande, ur en självpåfunnen moral, ur den personliga integriteten där konvenansen inte tillåts spela någon roll, utan där individen säger ja eller nej beroende på vad hennes enskilda moral säger henne, och Alies hänsyn och respekt agerar, åtminstone vad Kärleken anbelangar, på en mellanmänsklig nivå, mellan henne som människa och en annan, går inte utanför den relationen för att söka rättesnören och godkännande. Det är i Kvinnlighet och erotik den enskilde som sätter gränserna, med som främsta mål att främja friheten i den kärleksliga tvåsamheten. Och DETTA - idén om friheten i den kärleksliga tvåsamheten - känns ny, som otassad mark, också idag, placerar också dagsens fria kärleksrelationer som kan ingås och avslutas i ett ögonblicks verk, mer eller mindre överlagt, efter större eller mindre ansträngning, i en annan dager, ifrågasätter de motiv, attityder och ageranden som uppstått i kölvattnet av möjligheten och rättigheten att fritt välja vem man vill dela sitt liv med, att låta känsla gå före konvenans. Jag kan inte låta bli att tänka att Alies finala tankar om den fullkomliga lyckans dyrköpthet måhända kommit att få en annan, djupare innebörd än Anne Charlotte Leffler någonsin tänkte sig då hon lade dem i sin romanhjältinnas mun...

Bernur skriver särdeles intressant och upplysande om Kvinnlighet och erotik  här. Ett besök är väl värt.

La Bibliofille

Guiseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden

Leoparden / Il Gattopardo
Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Översättning från italienskan Eva Axelsson
Albert Bonniers förlag
 

På försättsbladet till mitt på antikvariat inhandlade exemplar av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden från nittonhundrasextio har en tidigare ägare tejpat in ett tidningsurklipp, förtäljandes att

När Giuseppe Tomasi di Lampedusa är 1957 dog i lungcancer på en klinik i Rom låg det strax innan refuserade manuskriptet till "Leoparden" på sängbordet. Boken gavs ut året därpå och blev en världssuccé.

Det är bra fint med sådana där fornlämningar i böcker, sådant som vittnar om att den bok man har i sin ägo, håller i sin hand, har en historia som föregår ens egen tid med den. Kanske borde man själv ägna sig mer åt att lämna spår i sina böcker, tejpa in små urklipp för kommande ägare att finna och (förhoppningsvis) fröjdas åt.

Berättelsen Leoparden, om den italienska, tillika imposante fursten Fabrizio Salina, hans familj och hans samtid besviker inte den heller, tvärtom. Den är säreget levande i samtliga sina dimensioner, trots att det i den krets, de miljöer den tar plats i råder en viss, stiltje, ett stilla lugn, ett makligt framlevande i gamla trogna hjulspår. Där don Fabrizio är, där förblir saker och ting vid det de alltid varit. Visst sker politiska omvälvningar runt omkring, visst är tiderna omtumlande, smått hotfulla för män av don Fabrizios börd och klass, men detta är fenomen som inte rubbar den stoiske prinsens lugn. Han konstaterar och hanterar på samhällsskeendena, men håller dem på armlängds avstånd, kommenterandes och förklarandes hela detta sitt sätt att vara, men à propos ett erbjudande att utnämnas till senator, med sicilianarnas, ja hela Siciliens sätt att vara, till folkets och öns känsla av överlägsenhet som får dem att inte önska att saker ska bli till bättre, av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga (180) - [S]ova det är vad sicilianarna vill och de kommer alltid att hata dem som vill väcka upp dem (174). Fursten kan i förstone tyckas åsnelikt envis och hans fasthållande vid det gamla, vid den feodala samhällsfunktionen, vid sin adlighet, smått löjeväckande, men som di Lampedusa vetat att göra en i alla avseenden rund karaktär av don Fabrizio, målat honom som någonting utöver en karikatyr, som en reflekterande man med en högst rimlig och genomtänkt motivering till vart ställningstagande blir han aldrig absurd. Komisk, ja, men aldrig absurd. Berättarens rörelse är objektivets, befinner sig än på ett visst avstånd från fursten, än inne i dennes huvud, följandes varje hans tankebana och det är i detta zoomande som hela förklaringen till Leoparden som ett betydelsefullt och stort verk ligger.
Någonstans i den ömsom avlägsnande, ömsom närmande rörelsen sker ett brott mot varje avstånds förhållningssätt vis-à-vis don Fabrizio, där attityden i den större distansen, den vari studeras fursten i ett utanförperspektiv, snuddar vid det driftiga, det sardoniska, det ironiska, medan gestaltandet av furstens inre liv uppvisar en annan attityd, en mer genuint intresserad, mer tolerant, mer icke-dömande sådan. Denna zoomande rörelse tål att användas som en karakteristika för texten i sin helhet: i själve furstens temperament och förhållningssätt gentemot sin omgivning; i textens förhållande till läsaren - vad som hela tiden agerat som en osynlig, allvetande, strikt sakskildrande berättare dyker plötsligt upp ur intrigernas djup och fäller en kommentar, direkt till läsaren; tidsillusionen bryts med ett anakront inpass som avslöjar att vår Berättare befinner sig någon helt annanstans än i artonhundratalets Italien, till Författarens samtid; kärleken mellan furstens systerson Tancredi och hans Angelica som i förstone tycks vara en histoire d'amour i klassisk snitt visar sig vid närmare granskning vara grundad mer på taktik och list än på innerliga känslor (undtantaget de erotiska), unt so weiter.
Den ovan nämnda betydelsefullheten och storheten hos Leoparden går vida bortom det berättartekniskas gräns, befäster sig lika mycket i Leoparden i egenskap av litterärt landskap, av miljö. Han beskriver allt det yttre så levande, di Lampedusa, att det är omöjligt att inte läsa texten utan att en del av ens eget jag klättrar in bak bokstäverna och själv inlåter sig på en rundtur i de sicilianska omgivningarna. Av allt som återstår av minnet av Leoparden  är beskrivningen av naturen, trädgårdarna, vyerna, de furstliga environgerna det som fortlever allra starkast.Det är mig omöjligt att inte bjuda Er på ett längre stycke av denna skönhet:

Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den kortat rappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av  små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna, I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag, På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tyckes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.
Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor sin distilleras [sic!] ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym. (14f.)

Om  Leoparden  kan man orda i det oändliga, så rik är texten och så utsökt. Den tål att synas i var och en av sina textsömmar, romanen, och överallt håller det. Allerstädes råder perfektion och diskret raffinerad balans, så att man i förstone endast flyter med i berättelsen, så till den grad att man, om än omedvetet, tryggt invaggad i den stilistikens skickliga genomförande, bara flyter med i berättelsen, girigt insuper alla dess skeenden, till dess man ger  Leoparden en stunds välförtjänt begrundande och efterhand verkligen uppfylls av en i det närmaste saliggörande insikt om att man har, har haft för handen någonting riktigt, sant bra.

La Bibliofille

Erlend Loes Fakta om Finland

Fakta om Finland
Erlend Loe
Översättning från norskan: Lotta Eklund
Alfabeta
9789150101355

Den envist kvardröjande vintern hängde tung över mina axlar, så då det var dags att ånyo uppsöka Bokhyllan för att finna ett nytt lässällskap föll valet på Erlend Loe och hans Fakta om Finland. Han brukar vara ett säkert kort, Erlend, med en bredd - eller snarare en knivseggsbalansering! - i böckerna  som får en att i ena stunden vrida sig av skratt för att i nästa sitta bedrövad och med rynkad panna inför de existentiella djupsinnigheterna.
Men inte med Fakta om Finland. Egentligen står jag alldeles handfallen efter denna roman, tycker mig inte ha någonting alls att säga, är ganska likgiltig. Svårt dock att definiera riktigt vad det är i texten som inte riktigt fungerar. Det är som om den vore död, som om den Loeska glimten i ögat vore alldeles slocknad. Kanske bottnar min upplevelse av Fakta om Finland som en död text i en lakun mellan vad jag förväntar mig att texten ska vara och vad texten egentligen i själva verket är avsedd att vara. Det kanske inte alls är avsett att vara roligt, detta att en lögnintrasslande Broschyrmakare, som aldrig varit i Finland och som varken har för avsikt att resa dit eller söka fakta om landet annat än i en gammal resehandbok daterad anno datzumal och ett gammalt nummer av National Geographics från augusti nittonhundraåttioett, åtar sig uppdraget att författa en broschyr om detta Norges grannland i syfte att få norrmännen att vallfärda dit? Det kanske inte alls ska framkalla fniss, detta absurda att Broschyrmakaren får sin bil bortfraktad på grund av felparkering och sedan själv ser till att återigen få den att hamna på kommunens uppställningsplats, bara för att fråga kvinnan som arbetar där om hon menade allvar när hon sa att åt hono att köra försiktigt? Kanske är det inte alls ämnat att vara underhållande, detta att Broschyrmakaren, trots att han egentligen inte vare sig hinner eller är i fysisk form för det åtar sig att springa en sträcka i en stafett åt ett vaktbolag och blir så kissnödig att han tömmer blåsan i en fontän så att det skvätter urin åt alla håll och kanter? Broschyrmakarens aversion mot vatten kanske inte alls är tänkt som en pikant lustighetskrydda att förstärka karaktären hos en komisk uddafigur med? 

Det som saknas i Fakta om Finland, tror jag, är ett avstånd, en distans mellan Berättarjaget - Broschyrmakaren - och honom själv. Det finns föga av insikt om den egna kufiskheten hos honom och i den mån en dylik finns är det ingenting som han själv finner anledning att förhålla sig till annat än som till en fakticitet och i den mån han någon gång inser att han är ute och cyklar och beter sig märkligt är det ändå någonting hos honom som håller fast vid patologin, som stövlar på och kör sitt race. Han kan inte annat. En låst personlighet är han, Broschyrmakaren, och denna hans låsning låser texten i sin helhet, avtrubbar, kanske i syfte att spegla hans person. Och det kan man väl tycka är nog så skickligt utverkat, en dylik samverkan mellan text och innehåll, men när det inte får någon effekt, vare sig lyfter eller hjälper romanen som sådan, utan bara sänker och lägger tung blöt filt över, då undrar man vad meningen med ett sådant grepp egentligen är. Det är mycket med Fakta om Finland som jag inte förstår...
Det får vara nog så, om Fakta om Finland. Mitt hopp till Erlend Loe kvarstår, trots detta Finlandsfaktoida lågvatten, och läsningen av Loes senaste alster - Stilla dagar i Mixing Park - emotses.

La Bibliofille

Charlotte Roches Våtmarker

Våtmarker/Feuchtgebiete
Charlotte Roche
Översättning från tyskan: Christine Bredenkamp
Wahlström & Widstrand
9789146219996 

D E K O N S T R U K T I O N, jag säger bara det. En D E K O N S T R U K T I O N av det egna själsliga jaget genom en metikulös studie av det fysiologiska ditot, dess mest "fula", "äckliga", "groteska", "vämjeliga" och "vidriga" sidor: sex, sperma, slidsekret, blod, fekalier, urin, saliv, var.  Det är Våtmarker ytterst för mig.
Jag tror aldrig att jag läst om någon så söndrig människa som Helen, berättarrösten i Våtmarker, förut, begrundande texten retroperspektivt. Hon döljer den dock ganska väl, söndrigheten, har riktat den bort från sig själv genom att inte studera sig själv mer ingående än vad hennes kropps alla öppningar tillåter, detta med största möjliga klarsyn, nykterhet, fryntlighet och humor. Fullständigt omöjligt att inte digga Helen, hur apart hon än må förefalla. Charlotte Roche ägnar sig inte åt ett sensationslystet grottifierande i ämnen som tabubelagts av den viktorianska eran, Sigmund Freud med flera, utan rör sig oförväget och smidigt på denna förbjudna mark. Därmed alls icke sagt att innehållet i Våtmarker understundom inte provocerar och utmanar, men det håller sig alltid på rätt sida om smakfullheten, urartar inte i ett äckelvältrande för vältrandets egen skull. Genomförandet är alltigenom snyggt.
På romanens bakre omslag beskriver Det Utgivande Förlaget Våtmarker som ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag, och det är ju en tolkning så god som någon. Men är det verkligen mot skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet som Helen sätter sig upp genom sina "extrema böjelser" (förlagstexten bjuder på alternativet "en ovanligt utlevande kvinnlig sexualdrift"), är det en politisk-feministisk agenda som Helen ägnar sig åt då hon studerar sina hemorrojdklasar, idkar intimrakning, köper sex av andra kvinnor, luktar på sitt eget slidsekret, lägger blodiga och hemmagjorda tamponger strax under våningsknapparna på sjukhushissens ledstång, med flit river upp operationssåret i analöppningen? Det vore ju alldeles utsökt politiskt korrekt, förvisso, men huruvida en sådan tolkning är den som djupast förklarar Helen, det undrar jag. Nej, jag håller fast vid min D E K O N S T R U K T I O N och utfärdar förstörelservarning för Er som allra helst själva upptäcker vad som händer i romanen, inte vill gå in i Våtmarker med vetskap om vad som komma skall.

När du var riktigt liten försökte mamma ta livet av sig. Hon ville ta dig med sig. Hon hällde i dig en liten flaska sömnmedel och svalde själv tabletter. När snälla Helen kom hem låg ni medvetslösa på köksgolvet och gas strömmade ut ur spisen. Jag räddade er mot mammas vilja, strax innan huset flög i luften eller ni kvävdes. På sjukhuset magpumpades ni och ni var tvungna att ligga kvar här väldigt länge. (207)

...berättar Helen för sin lillebror Toni strax innan hon lämnar sjukhuset. Händelsen, inte det att Helen berättar, utan det hon berättar är för mig förklaringen på hela Helen, det dolda anslaget  i hela det drama som är Våtmarker, liksom det faktum att Helen berättar är textens klimax, en mor-soninstallation på sjukhussängen en berättelsens avrundning och det finala nackböjda skriket dess katharsis. Våtmarker som ett grekiskt drama, nästan.
Kontrasten mellan Våtmarkers materiska fokus och fastgjutenhet och den själsliga, psykiska, men bara av läsaren förstådda, ej av Helen uttalade, smärta som kommer i dagen i samma stund som scenen med flickan som förstår sig ratad av sin mor i den stund hon finner henne och brodern medvetslösa i det gasfyllda huset blir känd kunde omöjligt vara större. Det ultimata förkastandet: bortvald av sin egen mor, ej önskvärd. Detta att outtalat väljas bort, förklaras umbärlig, den som inte är lika mycket älskad. Det mest utstuderade värdelöshetsförklaringen av ett barn som finns - din bror, men inte dig, vill jag ta med mig in i döden. Dig kan jag undvara, du får inte följa med, dig älskar jag inte lika mycket. Idiomet "som ett sårat djur" kommer till mig, bilder av en Helen som håller borta detta yttersta och mest smärtsamma av förräderier genom att sätta gränsen för sig själv på en mer utstuderat djurisk existensnivå, så ihärdigt uppehålla sig vid sin kropp och dess utsöndringar, sprida sitt dna omkring sig att det vore som om hon helt D E K O N S T R U E R A T de delar av sig själv vari det pågår något inre, själsligt liv, den plats där det gör ont. Det enda för vilket Helen uppvisar spår av känslomässig glipa är de avocadokärnor som hon vårdar med en moders sanna ömhet. Tacka fan för det, tänker jag, och antecknar Helens mamma på listan över föraktade litterära gestalter.
Es ist ein Buch, das polarisiert, das viele genial und manche einfach nur eklig finden, skriver Zeit Magasin à propos Våtmarker - Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig, blurbar (ett bättre ord, tack!) Utgivande Förlag på omslaget. Undertecknar sluter sig till den genialförklarande skaran och rekommenderar, liksom On Word Arts, gärna.

La Bibliofille

Erri De Lucas Dagen före lyckan

Dagen före lyckan/ Il giorno prima della felicità
Erri De Luca
Översättning från italienskan: Tobias Lorentzson
Akvilon
9789197740555 

Hjärtat i Erri de Lucas Dagen före lyckan är ett lönnrum under en staty på gården till ett bostadshus, ett lönnrum som fungerat som gömställe för judar under andra världskrigets Neapel, som en fristad för en bokslukande pojke och som ett kärleksnäste för romanens Berättare (samme yngling som en gång var en bokslukande pojke) och hans barndomskärlek, hans passion - den galna Anna. Utifrån detta lönnrumshjärta tar allting sin början, så och läsningen som i förstone inte kan beskrivas som någonting annat än trivsam.  Dagen före lyckan är initialt en plats man trivs på. Det finns ett stänk magi i berättelsen om den lille pojken som i sin iver att få delta i grannskapsbarnens lekar far fram och tillbaka över gården för att hämta fotbollar och som av en ödets nyck belönas med upptäckten av såväl lönnrummet som en närmare, nyperspektivisk blick av det lockande, orörliga flickansiktet i fönstret på tredje våning:

Jag upptäckte gömstället för att bollen hade hamnat där. Bakom statyns nisch, på bostadshuset gård, fanns en öppning dold av två små träplankor. Jag lade märke till att de rörde sig när jag satte föterna på dem. Jag blev rädd, tog bollen och smet ut mellan benen på statyn. [---]
En snedspark fick bollen att flyga upp i luften och landa på balkongen på första våningen. [---] Jag kravlade upp för ett stuprör som löpte förbi blakongen och fortsatte ända upp. [...] Jag började ta mig upp, röret var täckt av damm, greppet var mer osäkert än jag föreställt mig. Men nu hade jag gett mig in på det. Jag tittade upp: bakom en fönsterruta på tredje våningen stod hon, flickan jag brukade titta på i smyg. hon stod på sin plats, huvudet vilande mot händerna. vanligtvis tittade hon mot himlen, men inte då, hon tittade ner. (5-6)

Magiska stänk finnes också i romanens litteratur- och bokromantiska inslag, i besöken hos antikvariatshandlaren,  i lässtunderna i lönnrummet under statyn, i portvakten Don Gaetanos skildringar av sin tillvaro som judehjälpare under andra världskriget, på det hela taget i de delar av Dagen före lyckan  som är präglade av ett verbiskt återgivande av Det Som Hände Då. Här finns en sugkraft, någonting förtrollande som förmår blicken att gå helt i textens ledband, girigt ta till sig det framberättade. Men så händer det någonting - l'amore.
I och med introduktionen av barndomens Flickan från fönstret, den galna Anna , hennes aktiva deltagande i texten blir Dagen före lyckan problematisk och oangenäm, som om uppkomsten av Berättarens fysiologiska och emotiva erfarelser i mötet med Anna, över vilka tiden inte haft någon avsvalnande och dämpande verkan, vars styrka och omedelbarhet inte sorterats och filtrerats i Berättarens minne, sätter, inte Berättaren som person, utan hela narrationen i gungning, ger berättelsen drag av melodram, får stilistiken att bli överspänd och överladdad och prosan att kännas högdragen, onaturlig och överpoetiserad:

Jag hade blod till övers, jag hade blod till henne också. det tjänade till att locka fram hennes tårar. Annas tårar är dyrbara, don Gaetano, de är vägen ut ur hennes galenskap. Det var sina tårar, inte vårt blod, hon var ute efter. Hon kunde inte gråta. Tårar är mer värda än blod. (132)

Kanske är detta vackert? Om så är, varför känns då den del av romanen som genomsyras av detta überlyriska språk och som påverkas av Berättarens känslosvall som en beklaglig onödighet? Varför tar det helt udden av hela den symbolik som ryms i titeln Dagen före lyckan, liksom besudlar den och får den att bli kletig? Varför rynkas då min panna av uppgiven och resignerad beklagan över det som närmast varit när på slutraderna Berättaren återvänder till den där magikantade narrationen från romanens början:

Nu skriver jag på bladen i det linjerade häftet medan fartyget styr i riktning mot andra sidan jordklotet. Omkring mig är oceanen upprörd eller lugn. De säger att vi passerar ekvatorn i natt. (135)

I litteraturen får jag mig gång på gång bevisat detta, att ett gott språk och ett skickligt stilistiskt genomförande kan rädda vilken skev handling som helst, men att en god handling inte räcker långt för att hålla näsan på ett verk byggt på en mindre väl fungerande stilistisk grund ovanför vattenytan. Också med italienaren Erri De Lucas Dagen före lyckan förhåller det sig, åtminstone passagevis, sålunda.

La Bibliofille

Från källspråk till målspråk: om den svenska översättningen av romantiteln La petite fille de monsieur Lihn

Om Philippe Claudels La petite fille de Monsieur Lihn skrev jag under förblogosfärisk tid, närmare bestämt den andra maj tjugohundrasju, dessa ord:

En perfekt bok: vackert språk, en genomtänkt och välberättad historia. Ett enda perspektivskifte kullkastar hela den bild man gjort sig av det man ditintills läst. Genialt.

Nu är La petite fille de Monsieur Lihn översatt till svenska, ges ut av Norstedts förlag med titeln Monsieur Lihn och den lilla flickan. Den svenska titeln bedrövar mig. Den introducerar ett avstånd som inte finns den franska originaltiteln i försummelsen av att ge en svensk motsvarighet till den franska genitivmarkören "de". Den är inte en grammatikalisk beståndsdel vilken-som-helst, den där genitivmarkören, då den också understryker romanens själva grundton, detta intensivt ömma. Philippe Claudels utsökta pärla till roman, som jag minns som ett av de största litterära slag i solar plexus jag någonsin erfarit, borde istället fått den svenska dräkten "Monsieur Lihns lilla flicka", för att bejaka monsieur Lihns (som jag minns den) helt uppfyllande ömhet gentemot sin lilla flicka. Inga melodiska eller rytmiska eller vad-ni-vill orsaker är bevekande nog att slå denna kil mellan titel, stämning och innehåll.

Nu vet Ni min ståndpunkt vad anbelangar den svenska titeln på Philippe Claudels La petite fille de monsieur Lihn. Ha den gärna i minnet då Ni läser Lisa Lindbergs översättning Monsieur Lihn och den lilla flickan. För Ni måste läsa den, denna underbara! Min innerliga förhoppning är att titelns svenska utformning inte talar för kvalitén på översättningen av romanen i sin helhet, att originaltextens mästerlighet inte gått förlorad i sin vandring från Frankrike till Sverige.

La Bibliofille

En bok, en författare

I programmet En bok, en författare från 28 februari samtalade John Chrispinsson med Klas Åmark om dennes bok Att bo granne med ondskan, vari sammanfattas de senaste decenniernas svenska forskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Intressant! Ett klick här tar Er till programmet - mycket nöje.

La Bibliofille