Per Olov Enquist Ett annat liv

Till de bästa läsupplevelserna hör de böcker man ger sig i kast med utan att förvänta sig något särskilt av dem, men som vid fait accompli visar sig ha bringat mer njutning och fröjd än man trott dem om. Det var pliktskyldigt jag grep mig an Per Olov Enquists Ett annat liv - det är undergivet, och full av beundran jag förtvivlat försöker att minnas Magnetisörens femte vinter och noterar en stor lust att läsa också Kapten Nemos bibliotek, Legionärerna, Nedstörtad ängel, Tribadernas natt, Boken om Blanche och Marie, icke att förglömma Livläkarens besök (Tack Marianne!).

Ett annat liv är i sanning ett imponerande stycke text som väl speglar det ödmjuka lynne den är satt att gestalta och skickligt undviker den skamliga och med tabu belagda förhävelsen av sin romanfigur. Greppet att i en självbiografisk roman använda sig av en berättare i tredje person är i detta avseende snillrik, och ger vidare dimensioner åt verkets så mångtydiga titel.
Imponerande är också Per Olov Enquists förmåga att ge var del av sin person - barnet, idrottaren, uppkomlingen, skribenten, författaren, dramatikern, familjefadern, missbrukaren - som han skildrar i romanen sin egen karaktär, att ur en gemensam grundton ändå få fram en nyans, ett språk som är unikt och säreget för vart och ett av de i honom själv existerande,om än förflutna, jagen som i sig fungerar som en kommentar till den mycket välfunna titeln Ett annat liv.
En intressant aspekt av de självbiografiska texterna är att de har en potential att genom textens egentliga subjekt, dess primära föremål, också måla en bild av den samtid i vilken huvudfiguren lever och verkar, och denna möjlighet att dokumentera ett ursnitt ur tiden har Per Olof Enquist väl tagit tillvara på, utan att för den skull någonsin ge samhällsskildringen en mer prominent plats än berättelsen om pojken från Hjoggböle som kom att bli en av rikets största författare. Romanfiguren själv står alltid i förgrunden av textbilden, bara mer eller mindre centrerad.

Enquists prosa är milt sagt fängslande, för att inte säga trollbindande. Från första ordet kopplar texten sitt grepp om läsaren, blir en Vergilius för vår tid som leder oss runt i sitt eget livs scenerier och berättar för oss, sina plurala Dante, om hur det var. Var bussresa var för kort, var rast som erbjöd läsmöjlighet för avlägsen, var lässtund med bok innan sovdags alltför dominerad av Morfei makter, för att inte tala om hur hög den hastighet med vilken orden och sidorna slukades var - Ett annat liv tog slut alltför fort.

Fortfarande kan jag inte för mitt liv begripa varför det var Samuel Beckett som på min hjärnas filmduk ikläddes rollen som Per Olov Enquist.

La Bibliofille