En tavla, eller rättare sagt en duk, som berättare? Hmm, intressant! En passiv åskådare utan möjlighet att agera, ingripa, uttrycka sig, ett föremål vars enda syfte är att bli sedd, skådad - att vara ett objekt.Helt oproblematiskt är inte Willem Jan Ottens val av berättarinstans, taveldukens erfarenhet av världen ska vara strikt begränsad till vad den hört och sett i affären där den till sist såldes och till den ateljé till vilken den sedan fördes av berättelsens konstnär. Duken vet inte vad en spegel är, men kan med lätthet relatera till videoband, bilar, träd, sjukhus och andra företeelser som den rimligtvis inte borde veta något om. Författaren har försökt att kringgå denna problematik med att låta duken ge sken av att bara återge det som han hört konstnären berätta för sin fru, men riktigt vattentät är inte Ottens lösning, och det stör.
Den historia som tavelduken berättar är i stort sett menlös och faktiskt ganska intetsägande, ointressant och dessutom konstruerad på ett sjusärdeles trist vis. Det påminner om den berättarteknik som används och passar mycket väl i brittiska tv-deckarserier, där tittaren anmodas och förleds dra sina egna slutsatser, men där sanningen sedan avslöjas och rekonstrueras av den smarte detektiven i en lång monolog i slutet av varje avsnitt. I Specht och son blir en variant på denna teknik bara fånig och effektsökande, och man frågar sig om inte författaren kunde kommit på någonting bättre?
Språket och stilen är inte heller helt njutbara, man får som läsare en omedelbar känsla av att handling har haft företräde framför stil under romanens tillkomst, och en sådan prioritering är sällan lyckad. En god stil förlåter mycket av en undermålig intrig, en väl uttänkt och genomförd intrig kan sällan uppväga försummelsen av stilistiska hänsynstaganden, och en trist intrig och en trist gestaltning kan, om det vill sig illa, sluta i litterär katastrof.
Någon katastrof är Specht och son i och för sig inte, långt därifrån. Det som räddar romanen, som gör att läsningen av den inte blir fullständigt bortkastad utan till och med givande, är de existentialistiska/existentiella funderingar kring skådande och beskådning, om subjekt, objekt och objektifiering som tavelduken då och då svävar ut i. Finns ett subjekt som ingen ser? Blir subjektet till i egentlig mening först då det objektifieras, blir ett föremål i Den Andres skådande? Är den objektiva skuggan en förutsättning för subjektets existens? Eller är subjektet objektets skugga? Vilken bild av ett subjekt är mest sann - subjektets bild av sig själv, eller Den Andres bild av subjektet, alltså subjektets objektsbild? Är subjektets egen projicering av sig själv i Den Andre ett villkor för subjektets fullkomlighet? Måste spegeln finnas för att vi ska kunna se oss själva, och är det en välsignelse eller en förbannelse? Och när är vi som mest sanna - som dukar eller som tavlor?
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar