Är det någonting som jag insett om författarinnan Bodil Malmsten så är det att hon är en makalöst skicklig berättare - jag tror på precis allt hon säger. Precis allt.Då jag läste hennes fantastiskt vackra roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån tampades jag ständigt med att få in i hjärnans trånga och av ludd fyllda vindlingar att det faktiskt är en kvinna vid namn Bodil Malmsten som skrivit denna fiktiva berättelse om en man vid namn Maurice Lind, inte en i verkligheten existerande man vid namn Maurice Lind som skrivit en självbiografisk text om sig själv. Samma sak med Sista boken från Finistère: glatt läser jag sida efter sida och ser för min inre blick den sköna Bodil Malmsten påta i sin trädgård, köra sin Land Rover, inmundiga champagne med madame C (naturligtvis kallar Bodil Malmsten inte sin i verkligheten existerande granne vid dennas rätta namn av respekt för hennes integritet, det är ju en absolut självklarhet), handla på Shopi, förtvivla över att hon förlorat sitt Finistère. Och kan för mitt liv inte förstå att det skulle vara fiktion, alltihopa, såsom Bodil Malmsten själv skriver såväl i romanen (s. 30) som på sin blogg:
Sista boken från Finistère, denna sista bok från Finistère som jag med sådant oproportionerligt lidande och pina skrivit i jagform med allt vad det innebär av risk för sammanblandning av mig som författare och bokens lilla pryda huvudperson med sina mullvadar och sitt förlorade Finistère.Vad? Inte sant? Joho! Jomen, det måste det vara! Det är väl Bodil Malmsten i Finistère som är bokens huvudperson, det säger väl sig självt? Det stämmer ju alltsammans!
Gör det? För att den i jagform framberättade boken utspelar sig på den geografiska plats där Bodil Malmsten enligt utsago faktiskt bor (bodde?) i verkligheten? Har jag inte läst ett antal romaner i jagform av Paul Auster som utspelar sig i Brooklyn, New York där denna författare lever och verkar utan för att för en enda sekund inbilla mig att allt det han skriver skulle vara sant, handlande om honom själv? Förbryllad kastar jag mig ut på Det Värlsomspännande Nätet, konsulterar nätbokhandlar, bibliotek, förlag och stångar om och om igen huvudet mot väggen: skönlitteratur.
Jag tror på vartenda ord Bodil Malmsten skriver, och förtvivlar över att jag kan känna igen mig själv i många av de tankar och funderingar om hon återger i boken, Bodil Malmsten tycker ju inte om när man säger att man känner igen sig i det hon skriver, det sa hon ju en gång i tv-programmet Babel!
Jamen känn inte igen dig då, för guds skull, HÅLL BARA MED! Håll med berättarjaget om mullvaden:
Varför mullvadar säker mörkret när ljuset så uppenbart finns ovanför varje mullvadshög vet jag inte men om syftet har jag en på mig själv tillämplig teori.Håll med romanfiguren Madame C om jämförelsen:
Du håller dig nere i mörkret för att i ljuset på ytan kan alla komma åt dig.
Ju större del av dig själv du visar, desto större angreppsyta.
Ju mer du blottar din svaghet och dina sår, desto mer utsatt för andras godtycke och blodtörst är du och du har aldrig ryggen fri. (225)
Om det är någonting madame C inte tål är det jämförelser mellan mänsklig meningsfullhet och värdelöshet.Och vad spelar det egentligen för roll om du känner igen dig i det Bodil Malmsten skriver trots att hon säger sig inte tycka om att man gör det? Vad spelar det egentligen för roll? Vad gör det om hundra år?
Med jämförelsen börjar utförsbacken mot det helvete på jorden där människor graderas efter sin användbarhet och den nytta man kan ha av dem.
Var och en gör sitt efter sina förutsättningar och sin kapacitet, enligt madame C. (130)
Massor. Av någon underlig anledning gör det massor.
Bodil Malmstens trovärdighet som berättare, hennes förmåga att i Sista boken från Finistère fastnagla och nedpränta livets vedermödor och komplikationer, göra dem till något självklart och enkelt och ändå smärtsamma att läsa om är som alltid osviklig. Om det nu är så att Bodil Malmsten föga uppskattar läsarnas igenkännande reaktioner, så måste det vara henne en förbannelse att vara en så skicklig förtäljerska, att lyckas skapa sådana antihjältar till romanfigurer att var och en av oss faktiskt kan hitta en källåder till oss själva i dem. Jag känner på det mest respektfulla, beundrande, högaktande vis igen mig i det hon skriver i Sista boken från Finistère och tror, mot bättre vetande, på precis vartenda ord.
La Bibliofille
Med vissa författare har jag märkt att jag alltid faller in i den där kära önskan att detta måste handla om henne/honom, det måste vara hans liv, för jag tror så innerligt på det som skrivs. Det känns på något konstigt sätt så viktigt, som att jag kan hämta kraft i detta. Amos Oz bok "En berättelse om kärlek och mörker", så vill jag med all kraft i min själ att allt skulle vara sant, allt skulle ha hänt. Men det är som han sade i en intervju om boken, att vissa saker hände aldrig och det gör mig lite sorgsen och jag vet inte varför.
SvaraRaderaJa! Ja! Ja! Du sätter så utmärkta ord på det jag tänkt, men inte lyckats få ner på pränt efter läsningen av Sista boken. Alltså det är ju otroligt, hur hon får allt att bli så förbenat verkligt. Det spelar som ingen roll om det är sanningar, men de KÄNNS som sådana och det är ju det som lockar fram alla de där känslorna av igenkännande och tja, navelskåderi? Mitt huvud blev som stångat blodigt av frustrationen över mitt nickande och hummande och känna-igen-ande, men som Du säger: vad spelar väl det för roll om hundra år? Jag tänker nog fortsätta beundra och krumbukta mig. Det får så vara.
SvaraRaderaJag önskar jag stod ut med hennes språk och stil (en mening per stycke - är inte det bara en aningens ... gymnasieaktigt?) för då skulle jag ge mig på hennes Finistère-böcker. Men nu gör jag tyvärr inte det.
SvaraRaderaGymnasieaktigt?
SvaraRaderaBodil Malmsten är ju erkänd som fantastisk med sina ord BÅDE av vanligt folk och även av andra författare.
Ge henne en chans till, kan du inte läsa meningar som innehåller fler än fem ord är det väl inte författaren det är fel på?
Prova igen, please!
Det är just meningar som innehåller fler än fem ord jag gärna vill läsa. Det jag faktiskt skrev var att jag tycker att den där stilen där man börjar om på nytt stycke efter varje mening (kanske för att ge eftertryck åt eller låta varje mening sjunka in i läsaren? Jag vet inte) upplever jag som lite barnslig. Själv var jag väldigt förtjust i att skriva på det sättet när jag skrev uppsats på gymnasiet, det är därför mina associationer går åt det hållet.
SvaraRaderaBodil Malmsten verkar för övrigt vara en av de mest minerade marker som finns inom svensk litteratur...
Och förresten: Strunta i vad Malmsten själv tycker om eller ej - känner man igen sig så gör man ju det! Man kan väl inte anpassa sig efter författarens egna önskemål så till den grad att man låter det inkräkta på ens läsning? Känn igen er bara!
SvaraRaderaLena: jag har funderat en hel del på vad det där kan bero på, vilka tekniker det är författaren använt sig av för att skapa den där förtrogna tonen. Kan det bero på de där korta meningarna med bara fem ord (som Ylva är i sin fulla rätt att inte uppskatta för övrigt), att de blir ett slags andningspauser som tillåter läsaren att försjunka i det gestaltande jaget?
SvaraRaderaLisan: Du har helt rätt inställning! Vetskapen om att det finns människor som har förmågan att skapa en fiktion som känns så verklig att den river muren mellan fiktion och verklighet är en sann njutning i sig, abolut ingenting man ska känna besvikelse eller ledsenhet för!
SvaraRaderaYlva: jag uppskattar Malmstens stil mycket, tycker att den skapar ett slags textens andhämtning, som en textlig motsvarighet till vågorna på den Atlant som är ett ständigt återkommande motiv i Bodils Finistère-böcker. Gymnasial tycker jag absolut inte att hennes prosa är, då skulle jag aldrig stått ut med henne. Men, det är ju en smakfråga!
SvaraRaderaDu är modig som går mot strömmen i fallet Bodil Malmsten - stå på Dig bara! Och tack för visdomsorden om igenkänningen - med Ditt råd som ledstjärna och i egenskap av litteraturvetare gör jag en kovändning och hävdar att Malmstens bok upphörde att vara bara hennes i samma stund som förlaget släppte den - min läsning är min och oberoende av den intelligens som skrev boken från första början! Ya basta!
Carina: huruvida man uppskattar Bodil Malstens prosa eller inte har inget alls att göra med huruvida det är fel på författaren eller läsaren eller inte - vissa uppskattar hennes stil, andra gör det inte, en smakfråga!
SvaraRaderaPrecis! Din läsning är din alldeles egna! Författaren kan ju aldris styra eller ens ha en uppfattning om hur folk bör läsa eller läser.
SvaraRaderaModig vet jag inte, jag vet bara att jag inte är särskilt imponerad av det jag läst av henne. Orsaken skrev jag om nån gång i våras när jag läst "Hör bara hur ..."
Om hon skriver mycket om Atlanten så kan jag bättre förstå att hon skriver likadant - som i vågor. Kanske havet påverkat henne så mycket att det färgar av sig på hennes stil..
Ylva: Du är modig i den bemärkelsen att det förefaller vara att tigga om stryk att kritisera Bodil!
SvaraRaderaDet vore hemskt vackert om havet färgat av sig på författarinnan - en fin tanke!
Hehe, jag är väl lite masochist, då...
SvaraRaderaYlva: eller måhända lite sadist? Hur mycket njuter Du av att se hur Dina medbloggare plågas av Dina avfärdande kommentarer om Bodil egentligen..? (Hehe...)
SvaraRaderaOj, jag var inte medveten om att BM var kontorversiell. Själv älskar jag hennes böcker och hennes stil. Men visst, hon har ju verkligen sin egen stil och smaken är ju som bekant som baken. Intressant med diskussion hur som helst och inte bara en allmän kör av lovsång.
SvaraRaderaHolly Hock: mycket trevligt att alla inte följer samma ström, det litterära samtalet blir ju så mycket mer dynamiskt av det!
SvaraRadera