Berg- och dalbanor är amatörernas väg till svindel, sug i magen, yrsel och skräckblandad eufori. I irrgångar som minner såväl om Dantes helvetiska vandringar i Inferno och Purgatorio som om Hjärnans vindlingar skissar Mircea Cartarescu i Orbitór: vänster vinge upp ett Sakernas Tillstånd så vittspännande att den tar andan ur Dig, får Dig att känna Dig som det största och det minsta, det viktigaste och mest obetydliga, det mest fysiska och det mest sinnliga på en och samma gång. I textens credo ikläds Naturen, inte i bemärkelsen blommor, skog, djur et cetera, snarare som fysikaliska, kemiska och biologiska processer, det mirakulösas gestalt. Avstånden mellan det fysiska och metafysiska hävs, sammansmälter i en gudomlig fusion. Fysiken är metafysiken. Metafysiken är fysiken. Allting finns i allting, ett mikrokosmos är samtidigt ett makrokosmos i sig rymmande ett oändligt talat mikrokosmos, vart och ett i sig ett makrokosmos. Var bild är en brunn i vars djup Du kan följa hur denna bild upprepas i ständigt krympande form återspeglas i evinnerlighet. Cartarescu tecknar fram sina bilder med en sådan självklarhet att de blir bedrägliga, skenbart enkla för att, så snart Du tagit upp tanketråden i dem, explodera och anta gigantiska proportioner - det börjar med en fjärils vingslag och slutar med storm.
Nu är de tre på tronen: Georges Perec - Clarice Lispector - Mircea Cartarescu.
La Bibliofille
Samtida utmanare som ror det i land. Lysande!
SvaraRaderaVisst är det ändå angenämt när förväntningen gör en rädd att aldrig hitta det perfekta tillfället att börja läsa första sidan...
Jag tyckte att Orbitór: Vänster vinge var litet för bombastisk när jag läste den för några veckor sedan. Men de senaste dagarna har jag tänkt på historierna igen, och längtar efter att fortsätta med Kroppen.
SvaraRaderaOnwordarts: på pricken formulerat - himmel och helvete..!
SvaraRaderaJenny B: bombastisk och storvulen, med en guldkant av svårmod, vemod. Jag älskar det och emotser, liksom Du, Kroppen, för att inte tala om Höger vinge!