Rumänsk nedtagning

Förnedringen klär vår kroppsform lika väl som upphöjelsen, precis som ett slem lika gärna kan vara helig olja. Förnedringen därför att vi är maskar, rör med dubbla symmetrier, födan i centrum, relation och fortplantning i vardera ändan. En tarm full av fekalier mellan hjärnan och könet. Tankeförmågan som vi gör så stor affär av är inte mer förvånande än djuphavsfiskarnas förmåga att generera ljus, eller darrockans förmåga att producera elchocker. Har vi måhända ett känselorgan för gudomen, om än rudimentärt, reducerat till en reaktion av typen plus eller minus, är eller inte är, på samma sätt som toffeldjuren har en röd fläck som uppfattar ljuset utan att för den skull se? Vad kan räddas hos oss? Själen? Den stellära kroppen? Medvetandet? Allt detta undanröjs av en enkel tumör. Ett epileptiskt fokus grumlar minnet, bilden av en kvinnas bakdel gör att man inte kan tänka längre, en oförrätt tvingar en in i det renaste paranoida vansinne, en dröm ger en kalla kårar längs ryggraden och får håret att resa sig. Harmonin hos en miljard miljarder mjuka små ting (system och apparater sammansatta av vävnad sammansatt av celler sammansatta av cellbeståndsdelar: ribosomer, lysosomer, mitokondrier, golgiapparater, cellkärnor med kromosomer sammansatta av DNA-kedjor och RNA-kedjor sammansatta av nukleärsyror sammansatta av molekyler av hallucinant stereosymmetri sammansatta av atomer sammansatta av kärnpartiklar sammansatta av kvarkar) lämnar knappt plats åt en droppe glimmande vätska, åt klart tänkande, i vilket världarnas strukturerade stoft utvecklas, och detta enbart därför att någon av de miljarder maskar som är medvetna om sig själva, de som bildas hopkrupna i livmodern på andra, lever så länge det är dem givet och sedan sugs upp i jordens myllrande konglomerat. Allt på ett sandkorn på en strand lika stor som universum. Var finns det plats för frälsningen? Och varför skulle just du, ditt atomträsk, få evigt liv?

ur Mircea Cartarescus Orbitór: vänster vinge (s. 69f.)