Retro: Hwang Sok-Yongs Berättelsen om herr Han

Så förledande en omslagstext kan vara, så missvisande den ofta är. Inte sällan är den beskrivning som ges av en bok på dess baksida eller omslag så intetsägande och fadd att man inte ens orka igenom de få stackars rader den består av, utan orättvist avvisar boken som ointressant, när det i själva verket är beskrivningen av den som är det.

För första gången i mitt liv, åtminstone som jag kan erinra mig nu, har jag förförts av en baksidestext som är mer välskriven än själva boken - jag har läst Berättelsen om herr Han av Hwang Sok-Yong. Tillåt mig återge förlagets beskrivning av denna sydkoreanska roman:

Med herr Han har Hwang Sok-Yong skapat en av samtidslitteraturens stora, oförglömliga gestalter, en koreansk motsvarighet till Balzacs Pappa Goriot.

Herr Han är läkaren som inte kan svika sitt kall ens när självbevarelsedriften kräver det. Som inkallad militärdoktor under Koreakriget vägrar han att låta partipamparna och deras släktingar gå före de sårade i vårdkön. Under sina försök att återförenas med familjen hamnar herr Han så småningom i Sydkorea, där han utnyttjas som medicinsk fasad av kriminella element och sjunker allt djupare i samhället. Genom denna lika oförvitlige som naive läkares gestalt skildras ett stycke samtidshistoria: det koreanska folkets lidande under nationens delning. På en prosa, vars knapphet härrör från den klassiska traditionen, redogör Hwang Sok-Yong för varje obönhörligt steg i herr Hans nedgång och fall.

Det är en skymf mot Honoré de Balzac att jämföra hans mästerverk Pappa Goriot med Hwangs roman. Visst bor både Han och Père Goriot i vad man kan kalla kollektiv, men där upphör likheterna.
Jag gillar inte Berättelsen om herr Han. Prosan inte alls klassisk i sin knapphet, utan fadd och själlös. Författaren har valt av använda sig av den typ av berättare som är allvetande i den mån att den kan se allt som pågår: händelse följer på händelse, handling på handling, rörelse på rörelse, men den går aldrig in i romanfigurernas inre. Där finns ingen reflektion, ingen eftertanke, inget mentalt plan. Beskrivningen av karaktärernas själsliga, känsligomässiga och intellektuella aktivitet ersätts med den goda prosans fiender no:1: adjektiv och adverbial (?). Saker sägs "med sarkastisk röst", man äter "friskt av maten" och stirrar "med tom blick". Hu!
Adjektiv och adverbial får väl antas vara barn av författarens stilistik, men stelheten i romanens dialoger anar jag är ett resultat av en slapphänt eller alltför rigid översättning. Några exempel:

- Jag tror inte att gamlingen kommer att uppföra sig illa.

Eller

- Det där var väl olämpligt sagt.

Eller
- Vi arbetar tillsammans nu, men jag kan inte minnas att jag studerat tillsammans med honom.

Eller
-Hade inte du också sådana sympatier förut? Och din bror då, jag tror minsann att han också var färgad av deras ideologi.

Finns det alls någon som uttrycker sig på detta sätt? Måhända låter det helt naturligt på koreanska, men på svenska låter det endast förstoppat och märkligt. Utöver den strikt betydelsemässiga översättningen bör väl en översättare i fridens namn också anpassa dialoger och muntliga uttryck till ett slags praxis och ställa sig frågan huruvida målspråksläsarna skulle uttrycka sig med de ord som källspråket använder, med den ordföljden?
Jag vill också invända mot romanens uppbyggnad. Hwang har använt sig av bruten kronologi, något som kan bli mycket snyggt om det används på rätt sätt, men Hwangs variant av den är inte särdeles lyckad. Istället för att varva tidsperioderna med varandra enligt förslagsvis principen b+a+c+b+a+c (där a är den i tiden mest avlägsna, c den närmaste och b den däremellan a och c) eller något liknande, en uppbyggnad då texten och berättelsen sakta men säkert närmar sig de respektive skeendenas klimax och väver samman dem till en helhet, har han valt att istället skildra var tidsperiod från början till slut i ett stycke innan nästa tar vid. Det fungerar inte, det blir ingen berättelse om herr Han där vi allteftersom gör oss en mer och mer enhetlig bild av hans liv och person, utan ett virrvarr av textfragment som inte tycks ha något samband, trots att vi med vårt förnuft förstår att de har det. Kronologisk ordning hade varit att föredra framför romanens nuvarande uppbyggnad.
Det är synd när goda historier skildras på ett för dem ofördelaktigt och klumpigt sätt, när de inte görs rättvisa. För visst är historien, om den lyfts ur sin gestaltning, mycket god, inte tu tal om saken. Mycket tråkigt att herr Hwang har gett den obekväma, för trånga kläder. Mycket tråkigt.

La Bibliofille